Förbudsstaten åter

Jag är förbudsivrare. Jag har förbud att tacka för en hel del: att staten inte får tvångssterilisera mig eller lägga sig i vad jag skriver, att mina medmänniskor inte får slå ihjäl mig eller våldta mig och att Per Gahrton inte får köra rattfull. Listan kunde göras ändlös. »Förbudssverige« låter i mina öron som ett utmärkt land. Det är det också.

Sverige är nämligen ett fritt land, tack vare alla lagar och förbud. Det liberala samhället bygger på – byggdes med – det ena förbudet efter det andra. Förbud för staten och för enskilda att plåga, utnyttja och begränsa. Varje hyllad »rättighet« är beväpnad, tack och lov, med ett förbud som vid sin tillkomst väckte våldsamma protester från privilegierat håll.

Från medeltidens kvinnofridslagar och avskaffandet av träldomen till dagens olika diskrimineringsförbud har vägen till frihet röjts med centralmaktens vinande piska. Ett fåtal starka aktörer har fått sin handlingsfrihet beskuren för att statsmakten i sina bästa stunder har försökt minska majoritetens maktlöshet. Langare får inte sälja knark, torskar får inte gå till prostituerade, arbetsgivare får inte sparka folk på grumliga grunder.

Det må vara hänt att allsköns nyliberaler gnyr och jämrar sig över det förtryck de läser in i detta; de är ändå bara anarkister med slappare läsvanor och gladare kläder. Och, bör tilläggas, rikare sponsorer.

Förbud kan alltså vara i allra högs­ta grad befriande. Och för att frigöra på riktigt krävs en stark och gärna hänsynslös centralmakt. Hänsynslös som Lincolns, Kennedybrödernas och Johnsons framfart mot det rasistiska pöbelväldet i amerikanska Södern. Överhuvudtaget måste man som förbudskramare slå ett slag för centralstyrningens välgörande kraft. Att eliterna i Washington och Bryssel gång på gång har kört över delstaternas och medlemsländernas särintressen har inneburit fantastiska framsteg för kvinnor, etniska minoriteter, arbetare, handikappade och homosexuella.

Allt detta verkar förvirrande för antroposofvänstern (mp) och gödselhögern (c). Och nog måste Ulf Ekman-högern (kd) ha gnuggat händerna ordentligt när miljöpartiet hjälpte till att slopa förbudet för religiösa samfund att driva dagis. Föräldrarnas rätt att hjärntvätta sina barn vägde plötsligt tyngre än barnens informationsfrihet. Småskalighet är bra, pep man stjärnögt. Fram med den biodynamiska glutenfria vegantårtan, här ska besluten minsann fattas »nära människorna«. Jodå tack. Välkommen till Sjöbo, som Sjöbo inte sa när det begav sig.

Så kan man alltså mycket väl underlätta förtryck och urholka rättigheter: genom att ta bort ett förbud. Det är så det brukar bli med avregleringar och decentralisering: grupper av människor – familjer, företag eller andra kollektiv – ges ökat utrymme på individers bekostnad. De amerikanska politiska etiketterna är egentligen inte så tokiga:

Konservativa är de som slåss för att skydda vissa gruppers traditionella »frihet« (läs maktställning), liberaler är de som tvångs- och förbudsvägen vill jämna ut spelplanen.

Det är lika bra att säga det rakt ut: folkvalda politiska eliter har en tendens att få rätt på lång sikt, tvång kan behövas och förbud kan vara nyttigt. Frihet är ett tillstånd, inte ett tillvägagångssätt. Frihet är största möjliga frånvaro av hinder och ondska och jävelskap i enskildas tillvaro. En frihet utan förbud är en frihet utan skydd, utan mening, utan syre. Den kallas tomhet.

Text: Thomas Engström