Palme-pristagare vägrar tyglas

Text: Negar Josephi

Foto: Scanpix

För en tid sedan försökte jag nå journalisten Parvin Ardalan för att prata om kvinnors situation i Iran. Det tog mig drygt en vecka att få kontakt. Hon var alltid på språng och hade sällan tid. När jag äntligen fick tag på henne var läget spänt.

– Det är mycket känsliga frågor du ­ställer. Jag kanske inte kan svara på allt, sa hon med bestämd röst.
Många iranska dagstidningar undviker frågan om kvinnors rättigheter. De som ändå berör ämnet brukar regeringen lägga ned utan att motivera sitt beslut. Tillsammans med andra kvinnliga journalister och akademiker skriver Parvin Ardalan i stället för den feministiska nättidningen Zanestan. När den stängs ned av regimen återuppstår den igen, under nytt namn.

– Som kvinnlig journalist kan du inte ge dig ut och bevaka en händelse efter klockan åtta på kvällen. Som kvinna är det otroligt jobbigt att vara ute på gatorna när det blir mörkt, säger Parvin Ardalan.

Parvin Ardalan är kontroversiell i Iran. Hon är modig som få och vågar ifrågasätta landets sharialagar, som bland annat säger att kvinnor endast får ärva hälften av vad män gör, och aldrig äga fast egendom. Vill en kvinna arbeta måste hon fråga sin man om lov. Vill en kvinna resa måste hon få sin mans godkännande. Vill en kvinna skilja sig måste hon be sin man om tillåtelse. Efter en skilsmässa är det mannen som bestämmer över barnen.

Parvin Ardalan har fått betala ett högt pris för sin kamp för Irans kvinnor. När hon förra året anordnade en manifestation utanför högsta domstolen i Teheran – i protest mot åtalet av fyra kvinnoaktivister – misshandlades och greps hon. Parvin Ardalan, som då hade drabbats av den neurologiska sjukdomen ms, hamnade i det ökända Evin-fängelset. Där nekades hon vård och hennes hälsotillstånd försämrades.

Under den förre presidenten Khatamis mandatperiod rörde sig Iran mot en liberalisering. Men sedan den nuvarande presidenten Mahmoud Ahmadinejad kom till makten 2006 har klimatet hårdnat. Inte minst för kvinnorna. Till exempel har lagarna för klädsel blivit striktare. Kvinnor grips på gatan om de har på sig allt för färgglada eller åtsittande tunikor. Trots stora svårigheter växer den iranska feministrörelsen för varje år. Och Parvin Ardalan spelar en stor roll i den utvecklingen.

För sin kamp har hon nyligen tilldelats Olof Palme-priset 2007, men hon är noga med att påminna om att hon inte ensam står för de höjda rösterna.

– Olof Palme-priset tillhör inte bara mig, utan alla de kvinnor som verkar i kvinnorörelsen i Iran.

Litteraturprofessorn Haideh Daragahi, själv aktiv feminist under åren hon levde i Iran och i dag boende i Sverige, bjöd 2001 in Parvin Ardalan till »The Iranian Women’s Studies Foundation« som höll en konferens i Stockholm.

– Med åren har hon utvecklats till en allt viktigare person inom den iranska kvinnorörelsen. Men det intressanta är att hon aldrig ser sig själv som någon sorts ledare för en rörelse. I Iran fungerar det inte på det sättet att man skriver några artiklar och debattinlägg och sedan blir ens röst hörd. Det går inte att arbeta ensam för kvinnors rätt eftersom alla kvinnor är utsatta, säger Haideh Daragahi.

När den iranska revolutionen bröt ut 1979 var det kvinnorna som drabbades hårdast av förändringen, bland annat genom slöjtvånget. Ett tvång som Ayatolla Khomeini lät införa fyra dagar före firandet av den internationella kvinnodagen. Sedan dess har lagarna för kvinnor blivit alltmer strikta.

– Fast trots starkt motstånd från ayatollorna har de aldrig kunnat tysta kvinnorörelsen, säger Haideh Daragahi.

Just nu pågår en landsomfattande kampanj i Iran som initierats av Parvin Ardalan. Den går ut på att samla in en miljon namnunderskrifter för krav på lika rättigheter oberoende av kön, och ändring i den iranska lagen. Kraven har samlats i en skrift. Parvin Ardalans kamp har inspirerat många att delta i kampanjen. I dagsläget besöker kvinnor i 15 städer både hem och arbetsplatser för att samla in namnunderskrifterna.

Det var tänkt att Parvin Ardalan i torsdags skulle tagit emot Palme­priset i Stockholm, men i sista stund fick hon beskedet att hon förbjöds lämna Iran. Regimen vill att kvinnorna som demonstrerade utanför högsta domstolen förra året ska kastas ut från landet. Ett tecken på hur hotad regimen i Iran i dag känner sig av kvinnorörelsen.

Den iranska kvinnorörelsen bedriver ett envist och enträget arbete. Det förtjänar både uppmärksamhet och stöd från feministerna i väst. I en intervju med radiostationen »Voice of America« har Parvin Ardalan sagt:

– Om du var kvinna och levde i Iran skulle du förstå tidigt att du måste kämpa för att skaffa dig din rätt.