Hillary irriterande präktig

Det ska fan till att skriva krönika om en kvinnlig presidentkandidat man ogillar – lagom till internationella kvinnodagen. Men what the heck, som hon själv och Marge Simpson skulle säga. Here goes.

Är det sant att män avskyr Hillary Clinton? I så fall måste det bero på en genklang av gemensamma ungdomsupplevelser.

Tanken går till skolåren. För om Barack Obama är klassens tönt – förläst, grubblande, sent utblommad – är Hillary inget annat än den kvinnliga klassföreståndaren. Träig, tjatig, lättstött.

Klassens tönt kan så småningom övervinna sin tafatthet; mer sällan lyckas klassföreståndaren skaka av sig sin irriterande präktighet. Och klassens tönt har killarna gett stryk ett antal gånger. Tro mig. Men klassföreståndaren! Henne har man liksom aldrig fått hämnas på. Inte förrän nu, vill säga. Inte förrän hon är på tv och tjatar om ens röst.

Precis som klassföreståndaren är Hillary som gräsligast i medgång. Hon framkallar då samma känsla som när ens lärare skvallrade till ens föräldrar och till rektorn om något sattyg man föranstaltat; när hon satt där med ett triumferande fjärdedelsflin och lät föräldrarna och rektorn sköta uppläxningen. En överlägsen Hillary är outhärdlig. Det är en Hillary som lättare blir omtyckt av Hem och Skola (superdelegaterna) än av eleverna (väljarna i stort).

När hon däremot får slita i skymundan, hinner läsa på och får utarbeta genomtänkta kompromissförslag, har till och med hennes värsta fiender svårt att omhulda sina aversioner. Den republikanske senatorn Trent Lott, som när han fick Clinton till kollega osade om att Gud nu skulle frestas låta blixten slå ner i Capitolium, lugnade ner sig och berömde snart ömsint hennes arbetsinsatser och samarbetsvilja. Det är denna Hillary som nu, i skuggan av Obamas solskensmättade briljans, för stunden har tillåtits slå rot i väljarnas medvetande. Hillarys dialektik i ett nötskal: först skrävlar hon och stöter bort, sedan resignerar hon, till och med gråter en skvätt i lämplig direktsändning, och väcker därigenom ett massivt dåligt samvete.

Hon som alltid har jobbat så hårt för oss …

För det är detta som ligger bakom hennes comeback i Ohio och Texas. Männen går när allt kommer omkring inte i skolan längre. De har i varierande omfattning vuxit upp. Somliga har dåligt samvete gentemot gamla klassföreståndaren och inser att hon hade rätt och man själv var en idiot. Det sitter långt inne. Tro mig, återigen. Men ibland så.

Oförbätterlig gammal klasstönt som jag är har jag nog hoppats för mycket på Obama, töntarnas ärketönt. Hela hans liv är en existentiell uppgörelse. Alla inbillar sig nämligen att de vet vad en amerikan är, för att inte tala om vad en svart amerikan är, medan Obama själv tvekar och förtvivlas. Det lär finnas gränser för vad de »genomsnittsamerikaner« han gärna talar sig varm för egentligen orkar med i form av intellektuell nybyggaranda. Så för stunden ger man arbetshästen Hillary en andra (sjunde?) chans att plöja vidare i mer välbekant åkerjord.

Segertal i Ohio. Till tonerna av Bruce Springsteens ”The Rising” borstar Hillary näpet konfettin från sin hallonröda kavaj.

Det borde se oförlåtligt ostämt ut. Men det har sin charm, sin obegripliga, skamsna charm. Kanske har hon verkligen en fot i alla de läger hon söker vinna över. Publiken vrålar »Yes she can, yes she can«, en parafras på Obama-anhängarnas »Yes we can«. Kanske har hon tänkt ut varianten själv. Hennes leenden tänds som små malliga tomtebloss varje gång åhörarna bejublar en av hennes Retorik för femteklassare-salvor. Kanske blir hon glad på riktigt. Som jag önskar att jag gladdes med henne.

Läs allt om USA-valet på fokus valsajt.

Text: Thomas Engström