Tino Sehgal: »Ni skulle inte förstå någonting«

Text: Therese Larsson

Foto: David Weightman

In på caféet kommer en av konstvärldens nya älsklingar med sin lille son hängandes i en Babybjörn på magen. Vi har upptäckt att vi nästan bor grannar och ses där våra gator korsar varandra. Scenen är Auguststrasse, en gallerität gata i forna Östberlin. Under några år på 90-talet var den aortan i Europas konstliv. I dag fnyser Tino Sehgal åt verken som visas här, säger att det inte är hans typ av konst.

Tino Sehgals konst är i stället av typen som måste upplevas. Det finns inga foton av den, inga videoupptagningar, inte ens en katalog från någon av de otaliga utställningar han haft runt om i världen. Just nu är han aktuell med sin första Sverige-utställning, på Magasin 3 i Stockholm.

– Det jag gör utspelar sig i fyra dimensioner, skulle ni trycka ett foto av ett av mina verk skulle Fokus läsare ändå inte förstå någonting, säger Tino Sehgal och försöker rädda min bandspelare från sonens flitiga uppvaktning.

Han börjar prata om att han inte vill lämna något efter sig, att det handlar om att producera något som ändå inte finns, och inte slösa på jordens resurser. Men mer om det politiska ställningstagandet senare – för vad är det egentligen han gör? Vad är det som har fått så många att betrakta Tino Sehgal som unik i sin generation?

För den som inte har upplevt Tino Sehgals konst gäller det att använda sin fantasi. Ett typiskt Sehgal-verk börjar med ett vitt tomt rum. Du går in och ser ingenting. Inga målningar, inga skulpturer. Men så kommer en museivakt hoppandes på ett ben, armarna vilt gestikulerandes och ropar »This is good«.

Eller som i »This Success/This Failure« där Sehgal låter en grupp barn leka fritt i rummet, med målet att de ska locka in besökarna i leken. Efter ett tag stannar de upp och avgör själva om det varit en succé eller ett misslyckande. För det är just interaktionen med publiken som är det viktiga för Tino Sehgal. Han vill skapa reaktioner och relationer, för honom finns inte något viktigare än mötet mellan människor.

Och på frågan vad han är mest stolt över i sin karriär blir svaret inte något av alla priser han fått, att Stedelijk i Amsterdam köpte hans debutverk, eller att han representerade Tyskland på Venedigbiennalen för ett par år sedan. Utan en dansande herre.

– När jag visade »This Is So Contemporary« i Paris var en av de allra första besökarna en äldre man med hatt.

Museivakterna började dansa runt honom och sjunga »this is so contemporary«, så plötsligt tar mannen av sig hatten och börjar dansa med. Hans reaktion var så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig, säger han.

Vi talar alltså om konst som är helt immateriell, som bara finns i de stunder den iscensätts. Ändå säljs hans verk för femsiffriga dollarbelopp. Men även själva försäljningen sker helt utan dokument, utan kvitto och utan några skrivna instruktioner till hur stycket ska utföras. Det man köper är rätten till att visa verket. En protest mot konstmarknaden?

– Nej, jag har inga problem med konstmarknaden, däremot har jag problem med allt resursslöseri. Vi kan inte fortsätta leva som vi gör, säger Tino Sehgal och muttrar lite lätt att det väl är en okej beskrivning när jag frågar honom om han ser sig som en politisk konstnär.

Tino Sehgal föddes i London av en tysk mamma och en indisk pappa, men växte upp i såväl Frankrike som Tyskland. Han studerade dans och politisk ekonomi, och var länge helt ointresserad av konst. Men så var han på turné med sitt danskompani, och ett belgiskt museum frågade om de var intresserade av att uppträda på en utställning. Den ende dansaren som anmälde intresse var Tino Sehgal. Så föddes verket »This Is New« där besökarna får rubriker ur dagens tidning upplästa. Året var 2000 och Tino var 24 år.

– Den idén tog kanske två, tre dagar att finslipa. I dag kan ett verk ta två, tre år att konstruera, de har blivit så oerhört mycket mer komplicerade, säger han och börjar prata om speciella regler och rörelsemönster för de »tolkare« som framför hans installationer.

Det dröjde inte länge innan den unge dansaren var en stjärna, i konstvärlden. Sammanlagt 15 verk har det blivit sedan dess. Målet är att hela tiden förnya sig, att skapa något som ingen annan har gjort tidigare. Även hans arbetssätt skiljer sig från de flesta andras. Sehgal har ingen studio, och skriver aldrig ner sina idéer. Det han inte kan hålla i huvudet är inte värt att komma ihåg. Han skrattar och säger att han nog är lite lat.

– Jag behöver ingen studio. Allt finns här uppe, säger han och pekar mot det rufsiga lite tunna håret.

Hans stora bruna ögon återfinns i en mindre version i hans knä. Just nu tar sonen mycket tid, men Sehgal säger att det inte finns någon gräns för vad som är arbete och vad som inte är det. Det går inte att separera konstnären från mannen.

– Man gör ju det man tror på, och det intresserar mig att publiken har inflytande över min konst. Får jag inte några reaktioner så har jag misslyckats, och får tänka om.

Men reaktioner får han, och bland alla hyllningsartiklar hittar man även en hel rad uppretade kritiker och besökare »Det fånigaste jag sett« och »otroligt löjligt« är bara några av de mindre smickrande omdömena, det senare skrivet av Stephanie Cash i tidningen Art in America i samband med Sehgals första utställning i USA.

Tino säger att han i stället snarare blir förvånad över att folk över huvud taget är intresserad av det han gör. Men att han är ödmjuk och arrogant på samma gång. Han tycker att det är coolt att människor skriver doktorsavhandlingar om honom, samtidigt som han redan som 23-åring visste vad det var för fel på konsten.

Men är då inte hans ovilja att bli dokumenterad bara ett pr-trick och ett sätt att öka hypen?

– Det var ingenting jag kunde förutse, men det är klart att det kan ha fungerat så. Jag är glad över mina framgångar. Jag vet inte riktigt hur jag har lyckats hålla uppe det i så många år nu, men jag hoppas att det kommer att hålla i sig i ytterligare några år till.

Utställningen med Tino Sehgals konstruerade situationer pågår till och med den 4 maj på Magasin 3 i Stockholm.