Don Silvio är tillbaka

Text: Åke Malm

Foto: Scanpix

»Vi vinner med minst 10 procentenheter«, säger Silvio Berlusconi. En optimism som får halva Italien att drabbas av depression.

– Tanken att Berlusconi ska regera fem år till är förödande, säger Lino Santamaria, posttjänsteman i Rom.

Men Berlusconis anhängare jublar:

– Nu kastar vi ut kommunisterna ur statens administration, lovar Umberto Foli, en pensionerad ingenjör.

Han har medvind nu, Italiens mediemogul Silvio Berlusconi, 72 i september. Med nytt hjärta, ansiktet nylyft, och med färskt hårimplantat är världens 51:a rikaste man åter på väg mot det italienska regeringskansliet. I bakfickan har han ett företagsimperium som enligt den amerikanska tidningen Forbes är värt 11,8 miljarder dollar. Och han är lika ombytlig som tidigare.

»Vi måste rädda Alitalia, mina barn kunde köpa det«, föreslog han leende häromveckan i den upphettade valdebatten om det italienska flygbolagets hotande konkurs. Men några dagar senare ändrade han sig: »Mina barn in i Alitalia – aldrig i livet.« Så har det ofta låtit under hans 14 år långa politiska karriär. Ena dagen slungar han ur sig en massmedial ploj – några timmar senare tar hans språkrör hand om saken och korrigerar det mesta.

Men det gör inte Berlusconi något – han har massorna i sin hand vid valmöten som känns som en tv-show. Vajande flaggor, lyckliga och entusiastiska väljare som sjunger med i partiets hymn. Känslan för vad scenen kräver skaffade han sig tidigt i livet, när han drog in semesterpengar genom att sjunga på kryssningsfartyg. Sinnet för affärer utvecklades också tidigt. Silvio Berlusconi lät kompisarna på privatgymnasiet i Milano betala för att få kopiera hans läxor och uppsatser.

Hans pappa Luigi var en inte särskilt välbetald banktjänsteman, och hans mamma Rosa var en hemmafru som också hade andresonen Paolo att tänka på. Men Rosa klarade ensam familjen under nazistockupationen sedan Luigi hade gömt sig i Schweiz, för att undvika att behöva dra på sig uniformen när alla Italiens män mobiliserades.

Berlusconis första stora inkomster kom från byggbranschen. Med lånade pengar byggde han sin första fastighet. Han blev sedan en av de första stora exploatörerna av marken runt Milanos första flygplats Linate. Den affären finansierades av ett anonymt schweiziskt finansbolag, och det sägs att maffian stod bakom bolaget.

Milano 2, som det nya området kom att kallas, blev en drömstad för Milanos nya förmögna medelklass. En stad där trafiken är nivåskild från bostadsytorna, där skolor, kyrkor och samlingssalar var inplanerade från början. En revolution för den italienska stadsbyggnadskonsten. Där fanns också en privat liten tv-kanal inritad. »Först hade vi bara tänkt att sända lokal information om kvarteret«, har Berlusconi senare berättat. Där lades grunden till det som skulle bli landets dominerande medieimperium.

I mitten av 70-talet hade domstolen beslutat att även om författningen hävdade att pluralismen i etern krävde public service, skulle man med fasta regler kunna medge lokala privata tv-stationer. Men utvecklingen sprang snabbt ifrån politikerna, den italienska etern förvandlades till ett vilda västern. Ständigt nya stationer startades när de som kunde ockuperade lediga frekvenser. Berlusconi skapade Canale 5 men köpte också upp konkurrenter så snart tillfälle gavs.

När någon lokal domare försökte följa domstolens direktiv om lokal-tv fick Berlusconi hjälp av sin vän Bettino Craxi, socialist och regeringschef. Han ändrade lagen och räddade sändningarna.

Men med den stora korruptionsskandalen i början av 90-talet föll Craxi. Socialister och kristdemokrater sopades undan och Berlusconi vaknade en morgon med en stor ångest. »Jag såg för mig hur hela landet skulle tas över av kommunisterna«, har han berättat. För att förhindra detta kastade han sig in i politiken. Elaka tungor säger att det var för att rädda sig undan alla åtal och rättegångar.

Med Berlusconis språkbruk är allt till vänster om mitten kommunism. Om partier kallar sig socialistiska eller socialdemokratiska spelar ingen roll. Det visar bara på kommunisternas infernaliska skicklighet att maskera sig, hävdade han häromdagen.

Han skapade ett eget parti, Forza Italia – Heja Italien, på ett halvår, fick med sig postfascister och Lega Nord, nordöstra Italiens protestparti. Men den regeringen varade bara några månader. Den föll samman när Lega Nord plötsligt hoppade av. Nästa valkampanj, 1996, förlorade han och först 2001 vann Berlusconi, en riktig jordskredsseger. Han hade mer än 100 rösters majoritet i deputeradekammaren. Ingen regering i Italien har tidigare haft en så stark ställning.

Men när han 2006 fick lämna över till Prodi hade statsskulden stigit, budgetunderskottet larmat EU-kommissarien i Bryssel och statsbudgetens resultat före räntebetalningarna på statsskulden sjunkit mot noll.

Valet 2006 gav Romano Prodi segern med minsta möjliga marginal. Konflikterna inom koalitionen krävde ett ständigt medlande. Ändå lyckades Prodi minska statsskulden och få ned budgetunderskottet till runt 2 procent. En prestation, deklarerade Valutafonden. En katastrof, ansåg Berlusconi och Italiens småföretagare, som fått betala notan.

»Vi ska kasta ut kommunisterna«, är Berlusconis vanliga recept på landets problem inför jublande väljare.

Mycket talar för att det räcker även den här gången. Trots att han lierat sig med en man som kallar sig fascist, Giuseppe Ciarrapico, utgivare av en lokaltidning och tidigare ordförande i fotbollsklubben Roma. Men Berlusconi kommer sannolikt inte att få egen majoritet. Tidningen Newsweek har lanserat en koalition mellan Berlusconi och center/vänsterledaren Walter Veltroni – ett ledarskap de kallar »Veltrusconi«.

Läs mer på fokus.se om nyvalet i Italien