Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Ett brev betyder så lite

Det talas mycket om synergier när staten säljer ut. Men var är konsumentperspektivet?

Onsdagen före påsk lade jag ett vykort med kycklingar på lådan i Uppsala, för vidare befordran till Sala. Till Sala är det 69 kilometer. Inga kycklingar siktades i Sala under skärtorsdagen. De kom kvittrande först efter annandagen, sex dagar senare.

Månne det går fortare om kycklingarna flaxar via Danmark?

Det är inte så väldigt länge sedan Posten lovade att försändelse postad före lådans tömning »normalt vidarebefordras till adressaten för utdelning nästföljande vardag«. Ett dygn var alltså den normala tiden för utdelning av ett normalt brev.

Vad som är normalt är ständigt en fråga för omförhandling.

Men i breda kretsar anser man fortfarande att det är normalt att posten bär ut brev. Men det är en konsumentaspekt, och konsumentaspekten väger allt lättare.

Handelsminister Mats Odell sålde i veckan statliga Vin & Sprit till Pernod Ricard för 55 miljarder kronor. Ett vägande argument för försäljning har varit att staten inte bör bränna och sälja sprit, samtidigt som den verkar för folknykterheten. Det minskar trovärdigheten. Att Odell lyckades förbättra trovärdigheten och samtidigt få ordentligt betalt borde ha renderat honom större applåder än han faktiskt fick. Men det fanns tydligen ett vagt nostalgiskt missnöje över att han sålde vår fina bondsprit till fransmännen.

Det är ren metafysik, men brännvinet är kanske en del av den svenska folksjälen? Däremot hotas knappast konsumenterna, svenska strupar. Eller tror någon på allvar att det blir svårare att få tag på vodka i framtiden, eftersom fransmännen lagt rabarber på gudslånet?

Dagen därpå stod näringslivsminister Maud Olofsson med de svenska och danska postgeneralerna, och sken som en sol.

Ekonomisidorna är fulla av kommentarer om sammanslagningen och planerna på börsnotering inom fem år. Ska det bli framtidens »folkaktie«? Flera bedömare är svala och njugga. »Det luktar SAS«. Danska posten tycks gå på kryckor, med bara ett uppköp av bitar av posten i Belgien på meritkontot. Men svenske postchefen Erik Olsson får beröm för sina tidigare storstädningar, och blir boss för den nya postbjässen med 50 000 anställda, som blir ett av Nordens största företag.

Ingenstans ser jag några funderingar över konsumentaspekten.

Vad innebär sammanslagningen för oss som skickar brev?

Ur konsumentaspekt är svenska Posten ett sorgebarn.

För precis fem år sedan grät en av Postens alla olyckliga direktörer i radion:

– Nu måste vi återställa förtroendet för varumärket Posten.

Egentligen borde dåvarande direktörerna Dahlsten och Grabe ha fått pris för att de på så kort tid lyckats bryta ner förtroendet maximalt. Det kan inte ha varit lätt, med tanke på att alla svenska medborgare haft ett grundmurat förtroende för det gula posthornet i 400 år.

Inget annat statligt verk har fått så mycket gratisreklam. Hur många poeter har inte skaldat om brev och postgång? Hjalmar Gullbergs »Den tänkande lantbrevbäraren« har plikttroget vandrat ut och in i människors hjärtan med livets last av kärleksbrev och skuldavier.

Det var inte lätt att förstå hur ett rikt statligt verk kunde förvandlas till konkursmässigt aktiebolag på tio år.

Man stängde kontor, sålde fastigheter och sparkade kassörskor och ändå räckte inte pengarna till, för de högtflygande it-spekulationerna gick åt skogen. Det blev dyrt. Så dyrt att det fanns fog för frågan: Kommer det någon post i morgon?

Erik Olsson trädde till och stängde ännu fler kontor, sparkade ännu fler kassörskor och lyckades bli av med monstret Svensk kassaservice. Han har även duperat Post- och telestyrelsen att medverka till att tvinga adressaterna att sätta upp postboxar på bottenvåningen.

Olsson vände förlust till vinst och omtalas nu med skräckblandad beundran av postchefer på kontinenten, som har detta stålbad framför sig.
Men har varumärket stärkts bland oss konsumenter?

Det är vi som är postfusionens svagaste länk. De stora postföretagen konkurrerar om att skicka paket, men ingen vill bli sittande med Svarte Petter, påskkorten till våra nära och kära i Sala och på Jylland. Och frågan är om Posten vill bli sittande med alla sina brevbärare.

Min brevbärare vet att jag älskar honom, och jag skulle kunna stappla själv genom snö och is för att han får behålla sitt jobb och utföra det precis som han gör, som en skön konst.

Men jag är orolig nu.

Kommer det någon post i morgon?

***

Förresten tycker jag att Postens designer borde ta sig en funderare över sina fula brevlådor. Bredvid de danska röda lådorna är våra en nationell skam! Framför allt ser man dem inte i stadslandskapet. Men det är väl för att vi inte ska posta så mycket brev.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera