Kultur

Alexander Klingspor söker efter mörkret

Det krävdes ett erkännande i New York för att svenskarna skulle få upp ögonen för Alexander Klingspors målningar.

När Alexander Klingspor målar vill han inte bli störd. Då stänger han in sig i ateljén, umgås bara med sina tankar och honungsburkar. Var man än tittar så står de där på rad: uttorkade och fläckiga eller fyllda med linolja som glänser under taklampan. Han älskar honung i teet och har hittat ett förtjänligt sätt att dra nytta av sitt missbruk. För några år sedan var han inne på betydligt starkare grejer. Han levde i stort sett på krogen – och var, som han själv uttrycker det, ganska »frisk på alkoholen«. Nu har han skurit ner.

– Det har funnits en väldigt destruktiv kraft i att arbeta som konstnär. Man jobbar ofta på nätterna och blir något av en ensamvarg. När det varit för ensamt, och jag bara velat gå någonstans, har det varit väldigt svårt att få kontakt med folk. Stockholm är en mycket asocial plats.

Krogvärlden är ett återkommande motiv i hans konst. En mörklagd och inrökt plats där bordeauxvinet flödar, liksom kontaktlösheten. Ansikten som tittar bort, konversationer som tömts på mening, vilsna själar som kanske hellre super bort sin ensamhet helhjärtat än delar den halvhjärtat med någon annan. Hans oljemålningar har jämförts med Edward Hoppers ikoniska bilder av ensliga barbesökare i ett alienerat USA. I likhet med Hopper – som sagt att objekten han avbildade var en sammanfattning av hans egna upplevelser – förmedlar Alexander Klingspor en inre verklighet.

– Restaurang- och barmotiven utspelar sig mest i mitt huvud; de ger uttryck för en emotionell värld, en sinnesstämning. Exteriörerna däremot är väldigt lokala, de är mer knutna till en faktisk plats.

Platsen är ett dovt och kylslaget Stockholm, där främlingar stryker runt husknutarna likt herrelösa hundar.

– Jag blir inspirerad av det nordiska ljuset, speciellt nattetid. Det elektriska ljuset. Jag vet vad det är för luftfuktighet i luften. Jag vet hur strukturen känns på Stockholms husfasader.

Alexander Klingspor delar sin tid mellan Stockholm och Manhattan. Här hemma är han fortfarande relativt okänd, där borta är han en eftertraktad konstnär vars alster pryder väggarna hos kända skådespelare som Whoopi Goldberg och Danny Masterson.

Hans genombrott i USA kom för några år sedan när den inflytelserika konstsamlaren Iris Cantor köpte en av hans större målningar. I en intervju i American Art Collector jämför hon stämningen i Klingspors verk med film noir-genren som florerade i Hollywood på 40- och 50-talet. Mörka och mordiska historier där det outtalade dramat hänger likt en smocka i luften, i väntan på sin spektakulära upplösning.

Alexander Klingspor är något så ovanligt som en traditionell målare. Till skillnad från andra kända samtidskonstnärer som ägnar sig åt figurativt måleri – till exempel Karin Mamma Andersson, Linn Fernström och Jens Fänge – vill han inte experimentera med tekniken. Drömmen är att kunna måla som de stora mästarna. Han inspireras särskilt av 1600-talsmålare som Rembrandt och Caravaggio, och deras sätt att arbeta med extremt ljus och mörker.

Själv har han ingen formell utbildning men har nu skrivit in sig på nyöppnade Atelier Stockholm för att komplettera sina teckningsfärdigheter. Där får man lära sig grunderna enligt strikta mallar – från A till Ö. Något de flesta postmodernister och deras efterföljare skulle se som sin värsta kreativitetsdödande mardröm.

– Vad är det för fel på gediget hantverk och estetisk skönhet? Det är många som kommer fram till mig och säger »vad skönt med en tavla där jag faktiskt ser vad det är«. Varför ska konsten vara så elitistisk att man måste ha en enorm insikt för att förstå den?

Alexander Klingspor har aldrig tagit del av det svenska konstlivet. Inte frotterat sig med inflytelserika curators och intendenter, inte dunkat rygg med heta gallerister, inte sprungit på en massa fester.

Kanske är det därför det varit så tyst om Alexander Klingspor – fram tills nu. Och egentligen är det hela rätt logiskt, eller snarare typiskt. Det brukar krävas ett erkännande från det stora äpplet i väster för att vi svenskar ska orka bry oss.

Under hela sin uppväxt i en finare norrförort till Stockholm, satt Alexander Klingspor ständigt med ritblocket framme. Efter gymnasiet var han assistent åt Michael Boston, en illustratör, och fick lära sig att måla med olja. Den hårda vägen.

– Han tejpade direkt på mina målningar. Ramade in en hand och sa »det här är bra, den här känslan ska du gå efter, resten är dåligt«. Jag gick därifrån rätt förbannad många gånger. Han var jävligt hård, men det behövdes, jag ville liksom bli bäst.

Därefter hamnade Alexander Klingspor i Kansas City, och gick som lärling hos John English, son till Mark English – en levande legend inom amerikansk illustration. När han kom hem till Stockholm igen var han 22 år och full av självförtroende. Nu skulle han satsa på sin egen konst.

Han ville lära sig måla som Rembrandt och fick några lektioner i renässansteknik av kopisten Magnus Bratt.

– Jag har alltid gillat de gamla mästarna. Det är något med figurerna som kliver ut ur mörkret, det bara skiner om dem. Det är helt fantastiskt.

Men Stockholms gallerister lät sig inte imponeras av konst som hämtat inspiration från dammiga 1500-talstekniker. Alexander Klingspor fick kalla handen. Tog ströjobb som bildvikarie och tidningsutdelare. På nätterna målade han.

– Det var jävligt påvert, jag käkade ett mål om dagen och rasade i vikt. Jag sprang dessutom i trappor hela tiden när jag skulle dela ut morgontidningen.

Samtidigt letade han efter ett eget konstnärligt uttryck – en signaturstil. När han en sömnlös natt yrade runt vid Atlasområdet i Stockholm och såg en eftersatt och dåligt upplyst stentrappa, förstod han att han skulle sätta sitt eget liv på målarduken.

– Någonstans så jagar jag nog mörkret. Det är dramatik i mina målningar, och det måste finnas någon destruktiv och mörk kraft i det.

Trött på motgångarna i Stockholm reste Alexander Klingspor till New York. Släpade runt diabilder på sina målningar, och lyckades få ett möte med ägaren till Arcadia Gallery i Soho.

– Han sa »det här gillar jag, jag tar dem«. Jag trodde inte att det var sant. I Stockholm hade jag gått på knäna, och knappt fått något sålt.

Alexander Klingspor söker ständigt nya världar att måla, han vill inte fastna i det förväntade. Därför har han slutat med krogmotiven. När han i höstas ställde ut på Christie’s i Stockholm, blev det i stället tio intima verk om kärleksrelationen till sin halvspanska flickvän.

– Vårt förhållande har varit väldigt stormigt, destruktivt. Men det blir bra konst.

Tänker man så som konstnär?

– Ja, men det är farligt, för till slut blir man beroende av något slags drama. Ska man då ha ett sådant liv? Dessutom måste det ju vara en viss nivå på olyckorna. Det funkar liksom inte med »du diskade inte igen, du älskar mig inte?«, säger han och skrattar.

Vi tittar på hans verk i datorn och fastnar vid »Blek man i hatt« från 2005. Det får mig att tänka på Jan Håfströms målningar av Mr Walker, Fantomens alter ego. Nattvandraren som dricker mjölk på barer och när folk skrattar åt honom, får de spö.

Den där smockan som hänger och dallrar i Alexander Klingspors konst, men aldrig går lös.

Hösten 2008 ställer Alexander Klingspor ut i Göteborg på A Gallery som drivs av David Franzén.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera