Den tyska arvsynden

Text: Therese Larsson

Foto: Scanpix

Hur hade våra liv sett ut i nazitidens Tyskland? Vilken roll hade vi spelat? Det mest troliga är att vi svarar att vi aldrig kunnat stå fegt bredvid och bli vittne till en utrotning. Kanske kan vi sträcka oss så långt som till att modstulet erkänna att vi hade tillhört den tysta massan. Men förövare? Knappast. Författaren Bernhard Schlink är inte lika säker.

– En av sakerna vi lärde oss under 1900-talet är hur lite som behövs för att förvandla vanliga människor till monster. Inte bara i Tyskland, utan runt om i världen, säger Bernhard Schlink, vars romaner om den tyska skulden sålts i flera miljoner exemplar till ett fyrtiotal länder.

Enligt författaren är det just denna ständigt hotande vetskap som gör att Förintelsen är ett så flitigt återkommande tema i västvärlden, och då inte minst i Tyskland. I sin roman »Hemkomsten«, som nyligen kommit i svensk översättning, placerar Bernhard Schlink i en av nyckelscenerna en grupp vuxna studenter i ett öde hus mitt i vintern.

De har varken mat, vatten eller andra förnödenheter, däremot finns det dolda kameror som övervakar varje steg de tar, och plötsligt anländer fyra främmande män som snabbt tar över kontrollen på gården.

Vad studenterna inte vet är att de är del av ett experiment, iscensatt av en universitetsprofessor med naziförflutet. Han vill visa hur vi alla kan bli till gärningsmän. Genom att göra dagens generation medskyldiga till brott begångna i det förflutna, tvingas de i den kontroversielle professorns ögon att kliva ner från sina moraliskt höga hästar.

75 år efter Hitlers makttillträde är nazisternas brott och dåtidens tysta medlöpare fortfarande ett högaktuellt ämne i Tyskland. Det går inte en månad, inte ens en vecka, utan att nationalsocialisternas arv diskuteras. Bernhard Schlink påpekar att det gäller alla typer av frågor – från rätten till abort och invandrarnas situation, till om tyska soldater verkligen ska sättas i tjänst i utlandet.

En krönikör i en morgontidning konstaterade nyligen att om fallet med incestkällaren i Österrike inträffat i Tyskland, hade man direkt sett det som en följd av nazismen. Något ingen skulle komma på tanken att göra i grannlandet Österrike, eftersom de aldrig gjort upp med sitt naziförflutna.

I Tyskland är det fortfarande minerad mark att prata om Hitlers tolv år vid makten. Nazisymboler som hakkors och Hitlerhälsningar är strängt förbjudna. När några vänner till mig fick syn på en svensk bok om andra världskriget där en stor svastika pryder omslaget, reagerade de med upprördhet och konstaterade att det varit en omöjlighet här i Tyskland, även om de sedan nyfiket slängde sig över boken.

Förra året fick dessutom den kända tv-kvinnan Eva Herrmann sparken från sitt jobb som nyhetsankare för Tages-schau, Tysklands mest sedda nyhetssändning, för att hon i en intervju sa att allt inte var dåligt i Hitlers Tyskland. Hon hade precis kommit med en bok om mödraskap och syftade på kvinnans starka ställning under nationalsocialismen. Trots att Eva Herrmann förklarade sig felciterad blev hon näst intill lynchad i medierna och det dröjde inte många dagar innan hon stod utan arbete.

Men hur länge kan man fortsätta att göra upp med det förflutna? Bernhard Schlink, som vid sidan av sitt författande fortfarande är verksam som professor i juridik på Humboldtuniversitetet i Berlin, konstaterar att det är en process som nog aldrig tar slut.

– Men för varje generation kommer man ett steg länge bort från förövarna. Barnbarnen känner sig friare än den första generationen barn, och barnbarnsbarnen ser sig i sin tur inte alls som medskyldiga.

Med åren minskar dessutom möjligheten att ställa förövarna till svars, och att genom äldre släktingar få reda på vem som gjorde vad. Ändå är det många familjer som aldrig diskuterat kriget. Ofta hör man tyskar förklara att de aldrig skulle våga beröra ämnet hemma, det är tabu och något som bäst lämnas orört.

– Det som plågar många i min ålder är att vi plötsligt upptäcker att människor vi älskar gjort hemska saker under Tredje riket, och att vi enbart genom vår närhet till dem blir medskyldiga, säger Bernhard Schlink och förklarar att det krävs att man tar tydligt avstånd från förövaren för att inte drabbas av skuldkänslor.

I Bernhard Schlinks hittills mest kända bok, storsäljaren »Högläsaren«, inleder en ung man en sexuell relation med en äldre kvinna och läser högt för henne ur kända litterära verk. När de återses många år senare visar hon sig vara en naziförbrytare. Det var den första tyska roman att nå förstaplatsen på New York Times bästsäljarlista och i Tyskland låg den på topplistorna i över sex år.

Precis som »Hemkomsten« är det en skildring av skuld och oskuld, förträngning och medvetenhet. Teman som aldrig varit främmande för Hollywood. Senare i år har Stephen Daldrys filmatisering av »Högläsaren« premiär med Ralph Fiennes och Kate Winslet i huvudrollerna. Från början var Nicole Kidman påtänkt för rollen som Hanna Schmitz, men tvingades tacka nej eftersom hon blev gravid. Hur ser då författaren på skådespelarbytet?

– Jag uppskattar Nicole Kidman, men jag har alltid sett Kate Winslet som Hanna Schmitz, säger Bernhard Schlink.

»Hemkomsten« ges ut på Albert Bonniers Förlag.