Fredrik Lindström: Med kaffet i tiden

I Frankrike dricker de fortfarande café au lait. Det känns ju hopplöst mycket åttiotal i våra ögon, men de håller fast vid det av någon anledning. Vi däremot har för länge sen lämnat den bakom oss, för vi är på väg mot framtiden och måste ständigt förändra oss. Det är tydligen det själva framtiden går ut på, att allt kommer att vara annorlunda.

Man undrar därför vad folk ska ta till när tillräckligt många börjat dricka espresso och latte, och man då inte längre med dessa drycker kan visa att man är modern, för det kan man ju inte om alla är moderna (förutsatt att det är just italiensk kaffekultur som är den moderna. Och det kan den ju inte vara hur länge som helst.)

Svenskarna har ändrat sina kaffevanor ett otal gånger redan. Jag vet inte precis hur man drack den nya, spännande drycken i de – tidvis förbjudna – kaffestugorna på 1700-talet, men efter ett tag utkristalliserades ett mönster. Man stoppade en bit socker i mun, hällde kaffet ur koppen ner på fatet och sörplade sedan varpå den heta drycken silades genom sockerbiten.

Så småningom kom svenskarna på att det här med att dricka på fat inte riktigt var »kåmmillfå«, och slutade då naturligtvis generade med detta ungefär samtidigt som man flyttade in till städerna kring förra sekelskiftet. Och tänkte antagligen: Äntligen har vi blivit lite moderna, och slutat dricka på fat!

Nästa generation upptäckte förstås att det här med att »dricka på bit« inte heller var helt korrekt, och gick tvärt över till det snabblösliga nya bitsockret som man slängde i koppen. Varpå generationen därpå upptäckte att kokkaffe, som man dittills druckit, var hopplöst ute, och gick över till bryggkaffe. Detta dracks sålunda i min barndom, på 1960- och 70-talet, bryggkaffe i kopp på fat med socker (alla använde socker) och grädde (en del använde grädde) till.

Sedan var det dags att upptäcka hur ute det var med kopp och fat, vilket skedde under 70-talet – en modern människa skulle ju dricka kaffet ur mugg.

Kaffegrädden försvann också all världens väg – den har på en knapp generation gått från fullständigt självklar till helt museal. I Danmark och Tyskland använder de fortfarande kaffegrädde, de har inte förstått hur omodernt det är. Mjölk i kaffe hörde jag första gången talas om 1984 på en gask (studentmiddag) i Uppsala, där naturligtvis inget annat än kaffegrädde serverades.

Kaffemuggen som modernitetssignal förbrukades så på något årtionde, sedan blev det varmvispad café au lait i skål eller dylikt och svenskarna tänkte: Äntligen! Nu har vi blivit moderna!

Så naivt! Vilket skämt! Bryggkaffe med varm mjölk!
Moderna människor har naturligtvis espresson som bas.

Ni som nu, med era svindyra espressomaskiner glänsande i köket, inbillar er att ni lagt er till med de slutgitligt kontinentala vanorna, till er kan jag bara säga: Ni är inte framme! Ni kommer aldrig fram.

Nästa generation kommer naturligtvis tycka att våra vanor känns oerhört passé, »Sån där espressomaskin känns väldigt mycket 00-tal« etc. Vad de måste dricka för att bevisa sin giltighet återstår att se. Visste vi det skulle en del av oss säkert vara där och tafsa redan.

Men något nytt måste det bli. För ett folk vars kanske viktigaste identitetskomponent är förändring och uppdatering finns det ingen slutpunkt, ingen målgång, inte ens på fikafronten. Den dag vi svenskar inte längre klarar av att förändra oss måste vi antagligen dö. Inte var och en, men som en enhet. För vad skulle det annars finnas då som höll oss samman?