Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Gubbigt och glammigt i Cannes

Årets festival går in i slutspurten och bjuder på en del höjdare. Men här finns ingen klassiker.

Den 61:a festivalen inleddes med Fernando Meirelles »Blindness« och avlutas på söndagen med Barry Levinsons »What Just Happened?«. Att det är manliga regissörer som öppnar och stänger spektaklet i Cannes är ganska talande för årets stora filmfest.

Det är verkligen gubbarnas år i år, inte minst bakom kameran. Där finns kända namn som Woody Allen, Clint Eastwood, Wim Wenders, Jean-Pierre och Luc Dardenne, Steven Spielberg, Wong Kar Wai, Bent Hamer, James Toback, Atom Egoyan ... Listan kan göras mycket lång och den som ropar »var är brudarna?« kan vänta sig ett mindre öronbedövande svar.

Jodå, visst är de kvinnliga filmskaparna också på plats, men de är få.

I den prestigefyllda tävlingssektionen finns endast en kvinnlig regissör; argentinska Lucrecia Martel som gjort dramat »Kvinnan utan huvud«. De är något fler i Un Certain Regard – den sektion där Sveriges stolthet Ruben Östlund deltar med sin sevärda »De ofrivillliga« – palestinskan Annemarie Jacir med »Salt of This Sea«, amerikanskan Kelly Reichardt med »Wendy and Lucy« och libanesiskan Joana Hadjithomas med »Je veux voir«. Men av totalt 43 filmer i dessa två så viktiga sektioner är fyra (!) gjorda av kvinnor.

Nog borde uttagningskommittén ha kunnat hitta åtminstone några fler, även om de troligtvis skulle svara »vi tittar bara på kvaliteten, inte på vem som gjort filmen«.

Men vi vet ju alla att det där inte stämmer. Det finns ett helt gäng manliga regissörer som har en stående gräddfil in till Cannesfestivalen – förutom flera av dem jag redan nämnt, gäller det också för bland andra Gus Van Sant, bröderna Coen och David Lynch.

Den sistnämnde finns för övrigt inte på plats i år annat än i anden – ett av hans fotografier av en blond kvinna med blodröda naglar har blivit festivalens officiella affisch. Och en skylt inne på Majestic Hotel säger också att man kan hitta hans distributionsbolag »Absurda – a David Lynch Company« där. Men jag vet fortfarande inte vad det handlar om, för varje gång jag varit där har det varit stängt. En del av den lynchska mystiken?

David Lynch är dessutom närvarande som exekutiv producent för dottern Jennifer Lynchs thriller »Surveillance« som visas utom tävlan. En våldsam och absurd historia, där de amerikanska poliserna Elizabeth Anderson (Julia Ormond) och Sam Hallaway (Bill Pullman) har en minst sagt jobbig – och blodig – tur på motorvägen. Tyvärr är resultatet inget vidare, utan påminner mest om något pappa Lynch gjorde alldeles i början av sin karriär.

Det bästa jag sett hittills är amerikanskan Marina Zenovichs dokumentär »Roman Polanski: Wanted and Desired«. En ingående och kritisk dissekering av skandalen som följde när regissören Roman Polanski för trettio år sedan hade sex med en minderårig tjej i Los Angeles, och tvingades fly från USA där han fortfarande är persona non grata. Zenovich gör en spännande vidräkning med ett korrupt rättssystem och visar bland annat hur en kändisbesatt domare lyckades påverka fallet till Polanskis nackdel.

Om de svenska filmare som besöker Cannes har det skrivits spaltmetrar. Ruben Östlund har vunnit skratt i salongerna med sin tragikomiska »De ofrivilliga«, och har tillsammans med sin producent Erik Hemmendorff (som ståtat med Rivierans mest knallgula solglasögon) entusiastiskt gått från party till intervju till party. Roy Andersson är ett stort namn här nere och likheterna mellan dennes och Östlunds estetik har inte undgått de internationella kritikerna. Många, inte minst den australiske nestorn David Stratton, har varit mycket positiva.

– En oerhört vital film. Det märks att han sett mycket Roy Andersson, och det är skandal att den inte var med i tävlingen förra året, säger Stratton.

Komikersuccén Björn Gustafsson som spelar snygg sommarpojke i den fransk-svenska »Les grandes personnes«, regisserad av Anna Novion, har mest ägnat tiden åt att förklara varför han helst inte vill ge intervjuer. Jakob Eklund har meddelat att han återkommer som snuten Johan Falk i sex nya filmer, och producenten Peter Possne har arbetat med att kratta uppfarten till »Jägarna 2«.

Men de mest intressanta svenska filmhändelserna har trots allt hållits hemliga. Jag tänker främst på producenten Lars Jönsson som för en liten utvald skara potentiella köpare visat de första scenerna ur Lukas Moodyssons film »Mammut«.

(Den kommer för övrigt inte att vara klar för premiär förrän i slutet av januari). Och kanske bör också SF:s exklusiva visning av den internationella versionen av »Arn« räknas dit. Det över fyra timmar långa materialet som visats i Sverige har nu klippts ner till drygt två timmar. Har Timotejreklam-scenerna försvunnit nu när det gäller att leverera mer handling än vackra bilder?

I skrivande stund återstår ytterligare några dagar av festivalen, men den allmänna uppfattningen här nere är att den 61:a upplagan är en helt okej tillställning, även om det är ont om filmer som kommer att bli klassiker. Men vi kan lugnt räkna med att några av höjdpunkterna – filmer som animerade israeliska »Waltz with Bashir«, den kinesiska »24 City« och Walter Salles »Linha de Passe« – om något eller några år, hamnar på de svenska biograferna.

En annan film som imponerat stort är Clint Eastwoods »Changeling« med Angelina Jolie i huvudrollen; ett bevis på att Clintan, trots sin respektabla ålder – närmare 80 år, håller sig kvar i toppen.

– Jag har ju de senaste åren börjat att mer och mer hålla mig bakom kameran i stället för framför. Det är något som kommer med åren, konstaterar han coolt efter visningen.

Fem filmer att se fram emot

»LORNAS TYSTNAD«

De belgiska bröderna Dardennes nya film är ett deprimerande men mycket sevärt drama om de ytterligheter – inte minst när det gäller nationstillhörighet – som desperata människor tar till i ett allt kallare och hårdare Europa.

»CHANGELING«

Clint Eastwoods bästa film på många år. Ett spännande, välgjort, engagerande verklighetsbaserat drama om en ensamstående kvinna på 20-talet som tar till strid mot myndigheterna när hennes son försvunnit och de – hellre än att hjälpa henne – vill rädda sitt eget ansikte.

»SYNECDOCHE: NEW YORK«

En komedi om en misslyckad manusförfattare, regisserad av Charlie Kaufman, producerad av Spike Jonze och med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen – kan det misslyckas?

»ROMAN POLANSKI: WANTED AND DESIRED«

Briljant dokumentärfilm om händelserna kring Roman Polanskis övergrepp mot en 13-årig tjej i Los Angeles. Många intervjuer, blandat med filmklipp och journalbilder.

»HUNGER«

Brutalt, skakande brittiskt drama om IRA-mannen Bobby Sands som svalt sig till döds i ett brittiskt fängelse. Övertydlig symbolik förtar inte sprängkraften.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera