Irland: En tiger utan klös

Text: Yves Cornu

Foto: Scanpix

I veckan vände Irland blad i sin historia. Då överlät premiärminister Bertie Ahern – »Teflon Bernie« – sitt ämbete på sin finansminister, Brian Cowen, även kallad »Biffo« eller »blindstyret från Offaly« Övergången markerar slutet på en epok: de feta åren, som omvandlat ett fattigt jordbrukarland till »den keltiska tigern« – ett modernt samhälle, välmående och öppet mot omvärlden.

Bertie Ahern har inte varit ensam bakom omvandlingen. Men för irländarna är han symbolen för det ekonomiska miraklet, särskilt nu när de goda tiderna tycks vara förbi.

Hur detta mirakel blev verklighet är ingen hemlighet. Viktigast var EU-medlemskapet, som befriat Irland från dess geografiska isolering och gett 58 miljarder euro i olika former av bistånd.

– Om Irland hade stannat utanför EU skulle vi ha liknat Puerto Rico i dag, säger Ruth Deasy, språkrör för EU-kommissionen i Dublin.

Pengar från gemenskapen har finansierat en hästkur för landet som befann sig vid konkursens rand i slutet av 80-talet. I stället för att prioritera infrastrukturen, vilket många andra nya medlemsländer gjorde, satsade Irland på den högre utbildningen. Bilden av ett land präglat av en bistert tillkämpad arbetsfred och med en bolagsskatt på blotta 12,5 procent såldes framgångsrikt in till ledande amerikanska it-bolag.

Först att pröva sin lycka var Intel. Sen kom Dell, IBM, Microsoft och flera andra. I nästa omgång kom internet-giganterna, som Google och eBay, tillsammans med företag inom farmakologi och bioteknik. Irland fortsätter att dra till sig en tredjedel av alla amerikanska investeringar i Europa, och denna snabba industrialisering har genererat en årlig tillväxt på 6 procent de senaste tio åren.

Man måste ha upplevt Dublin och den irländska landsbygden för femton eller tjugo år sedan för att rätt värdera de enorma framsteg som gjorts. Då var staden präglad av torvlukt och fattigkvarter, och erbjöd sina ungdomar så små möjligheter att de flesta sökte sin lycka i England eller USA, på samma sätt som deras förfäder flydde från svälten under 1800-talet.

I dag ligger Irland, mätt i BNP per invånare, jämsides med Sverige och före länder som England, Frankrike och Tyskland. Priset på en kvadratmeter mark i Dublin är högre än i Paris och huvudstaden har på några år utvecklats till en brusande metropol.
Den irländska ekonomins katapultstart har också krävt ett betydande tillskott av invandrad arbetskraft, både inom industri- och tjänstesektor. Engelsmän utgör den största gruppen, men även polackerna är en stor grupp.

Den polske byggarbetaren Krzysztof har rast, och passar på att sola sig.

– Jag fick jobb direkt. Med nio euro i timmen tjänar jag fyra gånger mer än i Polen, jag kan spara mycket för jag sover i husbilen, folk är vänliga, vad mer kan jag begära?

Hittills har det stora inflödet av utländsk arbetskraft kunnat ske utan problem. Kanske delvis för att irländarna själva är ett folk av migranter. Frågan är vad som händer när ekonomin mattas av. Det senaste året har arbetslösheten stigit från 4,6 till 6 procent. En global konjunkturnedgång och en stark euro, som bromsar exporten, har gjort Irland till ett offer för sina egna framgångar.

De amerikanska företagens intresse har svalnat: Motorola stängde förra året sin fabrik i Cork, och Dell har infört anställningsstopp.

Andra företag har valt att flytta till länder med lägre arbetskostnader. Och byggsektorn har börjat svikta. Irland står i dag inför samma problem som övriga EU-länder.

Den nye premiärministerns svåra uppgift blir att förena ekonomiska och sociala framsteg.

– Tillväxten har inte kommit alla till del, säger Kevin O’Kelly, som leder organisationen Combat Poverty.

Irland räknar fortfarande 17 procent fattiga, och den siffran hotar att öka när ekonomin bromsar in. Det grova ungdomsvåldet ökar.

Staden Limerick på västkusten ger intryck av att tillhöra det välmående nya Irland, men här, liksom på andra ställen i periferin, råder krig mellan olika gäng som kämpar om narkotikahandeln. Och allt fler unga dras in i gängen.

– För dessa killar är gänget ett substitut för familjen och ger dem en samhörighet som de annars aldrig skulle uppleva, säger polischefen Willie Keane.

Bertie Ahern drar sig tillbaka två dygn före tvåårsdagen av slutförandet av fredsprocessen i Nordirland. Under tio år kämpade den irländske premiärministern och hans brittiske kollega, Tony Blair, för att förmå IRA att gå med på det vapenstillestånd som definitivt satte slut på en konflikt som kostat 3 500 liv under tre decennier.

Ett år har gått, och det osannolika paret, den protestantiske pastorn Ian Paisley och tidigare IRA-toppen Martin McGuinness, fortsätter att samregera. De har skilda åsikter om hur Nordirland bör styras i framtiden, men viljan att ta vara på frikostigheten från London är gemensam, och den snart 80-årige pastorns avgång hotar inte heller alliansen.

Irland är det enda europeiska land som krävt en folkomröstning för att godkänna Lissabonfördraget, och den äger rum den 12 juni. Ett godkännande borde vara en ren formalitet i ett land som haft så stor nytta av medlemskapet i EU. Men det finns ett prejudikat. År 2001 ansågs ett godkännande av Nicefördraget som given. Oppositionen vann emellertid omröstningen, och det krävdes en försäkran om att Irland skulle få behålla sin militära neutralitet för att fördraget skulle få väljarnas stöd i en ny omröstning.

Inför hotet att konjunkturen nu viker och biståndet från EU minskar, kräver Irland ytterligare eftergifter från EU. De har också fått ett nytt undantag, den här gången gällande polis och domstolar. Och om Bernie Ahern valt att avgå bara en månad före folkomröstningen, kan det bero på att han velat undvika att oppositionen får möjlighet att spela på den påstådda mutaffär där han sägs vara inblandad.

Översättning och bearbetning: Gösta Westring