Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Låt oss tala om fallos

Anja Hirdman har undersökt våra föreställningar om manlig heterosexualitet, och vilka ideal de saluför.

I dag blir det närmast komiskt att tänka på hur Hennes & Mauritz julaffischer i början av 90-talet – med Cindy Crawford i underkläder – fick män att köra av vägen. Storögt stirrande hamnade de i snödrivorna.

Sexualiseringen av det offentliga rummet och bombardemanget av sexuellt laddade bilder har exploderat sedan dess. Inte minst på internet. Sex i alla dess former finns i vår absoluta närhet. Ett sökord, »Enter«, och du är framme. Inget tassande runt tidningsdiskarna med ängsliga ögonkast över axeln för att komma över någon skamlig blaska. Nakenhet och sexuella budskap har blivit en allt mer naturlig del av vår vardag.

Och kanske allra mest för dem som är unga, tänker jag medan jag klickar mig runt på sajten Snyggast.se. Här åmar sig flickor med poser och djupt urringade linnen som känns hämtade från mjukpornografin. Smeknamnen de använder har namn med förled som »sexy«, »dream« och »fuck«. Bilderna som pojkarna lagt upp på sig själva är närmast motsatser till flickornas, oftast innehåller de bara ansiktet. Killarna är vanligen också upptagna med något annat, för att signalera nonchalans eller ointresse.

På Snyggast.se söker unga människor kontakt med varandra, man visar upp vem man är och blir bedömd efter poängskalor. Det känns märkligt att kommunikationen till så stor del sker genom bilder. Det är hur man ser ut, ytan, som ska spegla vem man är och om man är intressant. Men kanske är det inte så konstigt som det verkar, utan en logisk följd av den kultur vi lever i, en kultur som under senare tid mer och mer gått från att premiera bilden framför skriften. Ögat och seendet har blivit det viktigaste organet och sinnet.

Därmed kommer också – om vi inte aktar oss – det snabba bedömandet, accepterandet eller fördömandet. Utseendet riskerar att bli det enda viktiga.

Anja Hirdman vill med sin nyutkomna bok »Den ensamma fallosen« skapa en medvetenhet om de bilder som sköljer över oss. Den manliga blicken, den som sägs forma bilden av kvinnan i pornografiska och kommersiella sammanhang, är ett välutforskat område.

Objektifieringen av kvinnan likaså. Men vad »den manliga blicken« säger om vem mannen förutsätts vara är inte lika klarlagt. Hirdman hittar inte den vinstlott som mannen ofta anses dra. Snarare, upptäcker hon, görs mannen till det som kvinnan inte är. Därmed distanseras han från känslor, blir avskuren från intimitet och fjärmas från lust.

Att leva upp till pornografins eller den kommersiella bildens krav av »manlighet« är inte lätt, konstaterar Anja Hirdman. Mannen ska visa sig oberoende, kontrollerad och upptagen av något viktigare. Annars riskerar han snart att fjättras vid en kvinna, förlora sin autonomi, börja likna henne, bli blödig och klassas som fjollig av andra män. Men också av kvinnor, de matas ju med samma budskap.

Tidningar som vänder sig till en kvinnlig publik är späckade av bilder tagna »med manlig blick«.

Kanske borde man, i stället för att kalla blicken för »manlig«, kalla den för »kommersiell«?

Boken går igenom pornografins historia. En historia där distributionen av pornografi, men också formen, har drivits på av ny teknik.

Under antiken spelade konst och skulptur en avgörande roll som lustförhöjare, men det var först när boktryckarkonsten fick ett brett genomslag på 1700-talet som pornografin blev litterär. Då ökade möjligheterna till spridning. Hundra år senare togs pornografin över av fotokonsten, och lite senare av den rörliga bilden.

Internet har inte i första hand ändrat den pornografiska formen, men däremot spridningen som vuxit lavinartat. Poser och budskap från pornografin har inlemmats i andra bildformer, särskilt där det finns en kommersiell avsikt. Viljan att spela på ett sexuellt begär går hand i hand med viljan att sälja en produkt. Men tänker vi på det? Funderar vi på vilka ideal som förmedlas?, undrar Anja Hirdman.

Det som är utmärkande för bilden är just dess förmåga att formulera ett ideal utan att behöva sätta ord på det.

Unga människor är alltid snabbast på att ta till sig stämningar och strömningar i tiden. Åtminstone ger de uttryck för dem mest explicit.

Men idealen som syns på Snyggast.se påverkar också oss något äldre. Anja Hirdman har studerat de lättklädda fotomodellerna i grabbtidningar som Moore och Slitz och upptäckt att de nästan verkar klonade. Det stereotypa kvinnoidealet bygger på ett tyst antagande att alla män skulle tycka om – och tilltalas av – samma saker.

Efter att ha läst Anja Hirdmans bok slås jag av följande tanke. Kanske skulle man kunna säga att det i dag pågår en dragkamp mellan idealen för manlighet och kvinnlighet. Inte i första hand mellan »feminister« och »icke-feminister«, utan mellan den kritiska texten och den kommersiella bilden. Eller om man så vill mellan två förhållningssätt. Ett medvetet och kritiskt, ett omedvetet och okritiskt.

»Den ensamma fallosen« ges ut på Atlas förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera