Margareta Garpe: 40 år med testosteron

»Fyrtio år, det är en lång tid.«

Kaffe och fralla och småprat innan ytterligare ett 68-seminarium ska börja.

Denna gång på det gamla Kårhuset i Stockholm, det som den gången under några dygn »ockuperades« av studenterna. Det är Axess TV som anordnar.

Stora salen i Kårhuset. Två trappor upp. Jo, jag var där den kvällen. Har inte varit där sen dess och betraktar yrvaket scenen där talarna avlöste varandra vid mikrofonen och »maoisterna« hysteriskt viftade med den lilla röda. Tittar ner i hörnet. Där stod jag. En lång mager tjej med blek hy och rött hår, andra terminen på Journalisthögskolan i Marieberg. Pojkarna avlöste varandra vid mikrofonen, det var universitets- och revolutionsspörsmål och tiden gick och jag svettades. Barnvakten! Och äntligen hände det något. Alla skulle utrymma. Och sen: mot Operan! Mitt första besök gjorde ont när jag pressades mot glasdörrarna, någon slängde en soffa på polisen och jag fick en batong mot benet i mitt första besök. Sen åkte jag hem till min dotter, därute i förorten.

Men det fanns en lockton i ordmassorna. »Arbetare.« Plötsligt fick mitt liv och uppväxt en gloria, så starkt lysande att den väckte avundsjuka ända till Lidingö och Stocksund.

Dagen därpå haltade jag in på Aftonbladets nyhetsredaktion, mitt yrkesliv hade börjat. Här ordades det också mycket om arbetare och folket. Och i augusti körde ryssarna in tanksen i Prag. Och jag slet som en iller och väntade barn igen och blev ännu blekare.

Fyrtio år. Teatern har hjälpt mig att minnas och fylla i luckor. Stockholms Stadsteater har med sin blandning av bredd och spjutspets skapat flera produktioner, som på olika sätt speglar arvet från -68. »Jösses flickor–befrielsen är nära« (Garpe/Osten) med nyskrivna »Stålflikkan« (Axelsson) tar upp kvinnokampen, »Mordet på Marat« (Weiss) revolutionens drömmar och dess efterbörd, och »Rock ’n’ Roll« (Stoppard) har diskuterat motståndets strategier med rockmusiken som frihetssymbol.

Och nu har Pink Floyd fått Polarpriset konstaterar jag förvånat.

Innan jag skulle regissera »Rock ’n’ Roll« hade jag noll koll på denna musik som påverkade så många i min generation och tände upprorsgnistan i Tjeckoslovakien. Beach Boys, Greatful Dead, Velvet Underground … herregud, det var pojkarnas musik. De hade tid till sånt.

Nej, det var först några år senare som jag skulle medverka till de sånger som nu blivit svenska slagdängor.

Kaffet urdrucket. Deltagarna strömmar in. Gunilla Thorgren, journalisten och författaren som jag känt ända sedan GRUPP 8 startade, är på plats.

Jag kollar i programmet en gång till. Läser jag fel? Den gångna veckan satt jag i en panel på Timbro under samma rubrik – vi var en kvinna, tre män. Den felrepresentationen kan man tugga i sig.

Men detta! Fjorton i och för sig intelligenta och intressanta män och EN kvinna ska beskriva världen från -68 och framåt. Kvinnorörelsen, den enda som åstadkom konkreta resultat, förändrade Sverige och påverkade omvärlden. Hur fan tänker Axess TV?

Jag är en vän av ursäkter. Kanske är jag för konkret? Kanske vill arrangörerna just spegla den nakna sanningen, gestalta berättelsen om det patriarkala -68? Provocera, väcka känslor, få oss kvinnor att ta till vapen?

Fjorton grånande män intar sina platser framför kamerorna. Castingen avslöjar att fyrtio år är tid som faktiskt gått. En kvinna, 14 gubbs.
Och den gamla musikslingan bankar i mitt huvud.«Ååh, ååh tjejer … vi måste höja våra röster för att höras…« Dagisbarnen sjunger den i dag.

Text: Margareta Garpe