Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Noppe Lewenhaupt, klubbkung

Det är en man som väcker reaktioner som sitter inne på Teatergrillen. Sällan har jag mött så många »oj, vad kul«, »vad spännande«, eller »han verkar så trevlig«, som när jag dagarna innan har berättat för vänner och bekanta att jag ska äta lunch med Noppe Lewenhaupt. Kändisgreven som det skrevs spaltmeter om under äktenskapet med Grynet Molvig, vars namn aldrig verkar nämnas i pressen utan epitetet »kungens bäste kompis« och som fått sitt smeknamn efter familjens hund – men mer om det senare.

Det är inte för att prata om kungen som jag vill träffa Noppe Lewenhaupt, men när man läser artiklar om honom blir det tydligt att det blir svårt att undvika. Hur känns det då för en man över 60, en affärsman och greve, att ständigt definieras av en annan person? Noppe ler, rättar till manschettknapparna som har formen av ett lejonhuvud, eller om det är tiger, vi är inte riktigt överens, och frågar om det verkligen är så? Säger att han inte tänkt på det, att han är slarvig när det gäller att läsa om sig själv, men att det finns värre saker i så fall. Att det nog är typiskt svenskt att man alltid måste ha titel och ålder på folk så fort de syns på bild någonstans.

Han nämns ofta i skvallerpressen, men det är inte mycket om personen man får reda på när man väl läser det som står. Noppe Lewenhaupt tror själv att det beror på att han aldrig skytt offentligheten, men inte heller sökt den.

– Jag är rätt privat av mig. Jag tycker att om man går på en premiär så får man stanna och le när fotograferna ber en om det. Men annars ställer jag sällan upp i media. Fast det var annorlunda när jag startade mitt call center, då sa jag ja så fort någon ringde, även om jag såg till att bara prata om företaget, säger Noppe och för in samtalet på entreprenören Lewenhaupt. Det finns nämligen en rad verksamheter som han hävdar att han kan titulera sig »först i Sverige« med. Som det där callcentret som Noppe Lewenhaupt startade redan 1986 hemma på familjegodset, som omsatte 600 kronor i månaden i början, men som var marknadsledande när han sålde det till finska Sonera över ett decennium senare. Eller den färskpressade juicen han försökte sälja på 70-talet tillsammans med kompisen Christer Tegnér. De hade köpt in maskinerna från USA och ställt upp dem i varuhuset NK:s ljusgård. I veckorna hade de anställda, men på helgerna stod de unga entusiasterna där själva.

– Jag sa till Christer att det bara var att kavla upp ärmarna och sätta igång. Jag har själv aldrig varit rädd för hårt arbete, men han hade tur. Hans händer förvandlades till köttiga sår, det visade sig att han var allergisk mot citrusfrukter, så han slapp stå där, skrattar Noppe.

Juicen blev en flopp. Sverige var nog inte redo för färskpressad frukt.

En annan satsning som han än så länge är ensam om är medlemsklubben »Noppe«, som ligger vägg i vägg med Teatergrillen där vi sitter, och som skapat många rubriker om hur eliten festar bakom stängda dörrar. Kvällstidningarna har gång på gång försökt kartlägga vilka som har tillträde och placerat fotografer utanför den låsta dörren. Noppe säger att han är stolt över sina medlemmar, och att han gärna skulle berätta, men att inte alla vill att medlemskapet ska bli offentligt.

– Jag var lite orolig ett tag när det skrevs som mest. En del ringde och var misstänksamma och frågade om jag hade spridit deras namn.

Det skulle jag självklart aldrig göra. Men jag kan säga att kvällstidningarna skulle bli väldigt förvånade om de fick reda på en del av namnen.

»Noppe« har 1 000 medlemmar, fler ska det inte vara, och mannen bakom namnet säger att han är glad att han inte är 30 år yngre. Då hade han nog försökt starta ett imperium. Nu är han nöjd som det är.

Känslan att han ville ha något eget fick Noppe på skådespelaren Michael Caines restaurang i London, och som förebild står två andra exklusiva medlemsklubbar: Annabels och Tramps – Noppe är medlem i båda. Men det var ingen lätt start.

– Det fanns dagar när vi omsatte 300 kronor. Jag minns en kväll när det bara var personalen och en kompis som var där, då kom ett sällskap och knackade på. Jag öppnade och sa att det tyvärr var en medlemsklubb och bad dem gå någon annanstans. Min kompis trodde inte jag var klok, säger Noppe men gör en poäng av att om han hade släppt in det sällskapet så hade idén gått förlorad.

Idag går »Noppe« med vinst, även om ägaren inte plockar ut en krona. Han betalar till och med för den sprit han dricker, och säger att om inte han gör det, hur ska då personalen bete sig när han inte är där.

– Jag tycker man ska överdriva. Alla mina fruar har nog tyckt att det bara har varit att gå till mitt kontor och ta med sig block och pennor hem. Men jag har sagt nej. Varför ska de kunna göra det som inte är okej för de anställda?

Men tillbaka till hunden. Lille Carl-Adam ligger i barnvagnen när mamma Lewenhaupt böjer sig fram och tittar först på honom, sedan på hunden Noppe, och utbrister »men han ser ju ut precis som Noppe!«, ett smeknamn som bitit sig fast.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera