Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fredrik Lindström: Glad döparefest!

Finns det något svenskare än en midsommar i Dalarna? Den värste nationalromantiks-skeptikern kan bli blödig för mindre när kullor och masar i folkdräkt reser majstången och försommarsolen flimrar genom björkarna. Inte undra på att sådana bilder är obligatoriska i varje turistbok eller annan dokumentation av Sverige.

Desto intressantare att dessa traditioners fortlevande historiskt sett är – ett enda stort misslyckande.

Låt oss ta det från början. En gång firade antagligen hela Europa midsommar, även om det uppmärksammades mer längre norrut där årets vändpunkt blir så tydlig. Men den kraftfullt expanderande lilla sekt som kallades kristendomen fick så småningom sin lära rankad som statsreligion i det sönderfallande Romarriket. Romarnas imperium försvann sedan, men kristendomen fortsatte att spridas, inte minst för att den skickligt visste att utnyttja det befintliga kalenderåret. Jesu födelsedag – som antagligen inte alls ägde rum i december – placerades »på« den gamla midvinterfesten (solgudens födelse i den förkristna romerska religionen). På det gamla sommarsolståndet la man en högtid helgad åt Johannes Döparen.

Johannes Döparen-festen lyckades ta sig ända upp i Norden, i Danmark firas S:t Hans (Hans är ju kortform av Johannes), i Finland Juhanni.

Även Norge har nåt slags vagt S:t Hans-firande – man känner där visserligen till begreppet midsommar men det är inte av någon större betydelse. Ett norskt par var häromåret på romantisk weekend i Stockholm just under midsommarhelgen och förstod inte alls varför de fick ha hela den kungliga svenska huvudstaden för sig själva.

Det är alltså bara ett land i Europa (så vitt jag vet) dit inte »makeovern« av midsommaren till ett kristet Johannes Döparen-event nådde. Det svenska midsommarfirandet är alltså ett entydigt exempel på en misslyckad integrering med det kristna Europa. Men ett misslyckande som vänts till en seger.

Att den uppfattas som starkast och genuinast just i Dalarna är sedan heller ingen tillfällighet. Själva landskapet är i sig exempel lite på samma sak. Nästan ingenstans är EU-motståndet så stort som i norra Dalarna, och det är inte förvånande. Dit började folk från Mälardalen dra sig undan under medeltiden när man i centrala Sverige började underordna sig den kyrkliga och påvliga makten nere på kontinenten.

Det unika med Sverige i dag är alltså mycket det som misslyckades på medeltiden. Då skulle alla europeiska länder formas i en så enhetlig kultur som möjligt, vilket naturligtvis inte var möjligt. Men målar man med samma färg överallt blir snart de glömda, omålade fläckarna de intressantaste. Och det var de man började leta efter när man på 1800-talet skulle försöka forma fram en nationell kulturell identitet åt varje fungerande nation. Det var då Dalarna och midsommaren kom i blickpunkten, blev unika.

Det här kan vara bra att tänka på när vi gång efter annan rätar in oss i framtidsledet. Det är ofta de som inte är så lydiga som vinner på sikt.

Och det är inte alltid som tidsperspektivet behöver vara 700–800 år. Det är förmodligen de som i dag misslyckas (eller inte ens försöker) datoriseras, digitaliseras, effektiviseras, internationaliseras, rationaliseras eller vad det nu är som inte bara kommer att tilldra sig vårt intresse i morgon, utan som vi verkligen kommer att behöva. Och då inte alls skratta åt. När alla andra släpper greppet blir de »sega, hopplösa« som satt och höll fast vid något snart unika  – de som hade, och därmed också har, något att hålla fast vid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera