Intervju

Helen Sjöholm, musikalstjärna

»Man ser ju knappt skylten där det står »Rival«! Det ska jag minsann berätta för hotelldirektörn«, säger Helen Sjöholm med spelad upprördhet.

Hon sitter på en solig bänk på Mariatorget i Stockholm och nickar mot den moderna fasaden på östra sidan av den öppna platsen. Hotelldirektören hon tänker ta ett snack med är Benny Andersson, gudfar i Helen Sjöholms egen askungesaga, den där tjejen från Sundsvall blev Kristina från Duvemåla. Men det är snart 15 år sedan nu, och hon behöver inget trollspö längre.

Till hösten ska hon göra »My Fair Lady« mot Tommy Körberg på Oscarsteatern i Stockholm med 50 000 förköpsbiljetter sålda redan nu. Stort, stort. Härligt, säger Helen bakom bruna solglasögon.

Efter hotellskylten lämnar Bennys ande oss ifred i vårdammet, där vi sitter med en kladdig morotskaka från Café Rival och kaffe som Helen bryggt och tagit med sig hemifrån. Hon pratar om vad sången och scenen betyder för henne, och om de många framgångar hon redan haft med musikaler, skivor, film och konserter.

– Men om någon som inte känner igen mig frågar vad jag jobbar med, hör jag ändå ofta mig själv svara att jag »sjunger litet« – inte att jag är sångerska.

Helen Sjöholm drar sig för yviga gester, och om man inte aktar sig blir man lätt duperad av alldagligheten. Med handen tryggt på barnvagnen, där niomånaders Ruben sover middag, ser Helen ut som vilken annan cool söder-mamma som helst.

Men så mitt i det alldagliga pratet sticker hon plötsligt in en teaterreplik med mörk fyllig röst. Återhållet – men där är hon! För en sekund blixtrar scen-Helen till. Före kakan på torget åt vi Ceasarsallad hemma i lägenheten, och jag undrade om just den saken: Är det någon skillnad på artist-Helen och privata Helen?

– Guud ja! utbrister hon, med den enda norrländska anstrykning hon bjuder på under samtalet.

– Jag vill inte prata jobb hemma och jag lyssnar knappt på musik. Jag gör hellre något med händerna eller lyssnar på talboks-deckare.

Lägenheten som hon bor i tillsammans med maken och ljudteknikern David Granditsky är mysig, en brokig samling möbler och prylar mellan varmt målade väggar. Träbordet i köket måste röjas från posthögar och morgonte innan vi äter, och Ruben leker på golvet medan vi småpratar.

Om mammarollen, om livspusslande och om att familjen snart ska flytta ut från stan. Som privatperson är hon trygg och jordnära.

Det är först litet senare, när vi tagit oss ut till den där bänken, som hon inte låter helt självklar längre. Hon pratar om sin plats i artistvärlden och det blir litet mer svävande och sökande.

– Jag kom ju litet från sidan, hmm ... är inte utbildad. Jag kan känna det ibland, att jag är svårplacerad. Man vill ju gärna känna att man passar in i ett sammanhang, att man hör dit. Det finns så många osynliga gränser, liksom.

Gränser? Efter »Så som i himmelen«, »BAO« och »Du är min man«?

– Nej, kanske finns tveksamheten oftast i mig själv, säger hon efter en stunds tystnad.

– Men det finns inte så många arenor längre där man kan röra sig fritt mellan olika scenuttryck. Inga platser där naturliga möten sker över gränserna mellan artist-generationer, mellan skådespel, sång och dans. De flesta fasta ensembler där den sortens kreativa utveckling sker spontant är borta. Det är synd.

Jag frågar Helen om hon någonsin haft tankar på en annan framtid än artistlivet. För trots att hon undviker musik på fritiden har man utifrån svårt att hitta något annat tydligt fäste i henne än sången, svårt att se vad alternativet skulle varit.

– Musiken är nästan omöjlig att tänka bort, den blev en del av mig så tidigt i livet – mycket tack vare den kommunala musikskolan faktiskt!

Därför är jag stolt över att nyss ha tagit över som ambassadör för Sveriges musik- och kulturskolor. Det känns jättebra att arbeta för att ge barn i dag samma möjligheter som min generation hade att leka och leva med musik utan att det kostar.

Vi pratar vidare om betydelsen av ens bakgrund, av att ha en hemvist och ett förflutet. Helen berättar att maken Davids släktingar flydde från Polen under kriget. Det skapade en historielös generation som ville bryta med allt vad krigstiden stod för, ett slags lucka som Helen intuitivt ogillar.

Kanske är det Kristina i henne som söker rötter å sin mans vägnar. Själv har hon Alnön utanför Sundsvall, med föräldrar och syskon som betyder mycket. Kanske är det därifrån hennes lugna kompromisslöshet kommer.

– Jag ser till att alltid avsluta saker och jag ser till att göra dem bra, säger hon med eftertryck.

– Men det måste stämma, vara på mina villkor. Därför kan jag nog framstå som litet långsam ibland. Jag hade till exempel några chanser att slå igenom före Kristina, som jag inte tog. Det kändes inte som jag, inte riktigt rätt. Det måste finnas verklig lust för att det ska bli bra, säger hon.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera