Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Sanning och såpa

Dagens författare är besatta av smutsig vardag. När ska litteraturen bli lika rumsren som dokusåpan?

Jag har en bekant som brukar säga om folk att: »De har ingen farstu.« Jag älskar det där uttrycket. Att inte ha någon farstu. Det betyder helt enkelt att man släpper folk rakt in på livet, utan att bry sig om petitesser som stämning eller integritet. Har man ingen farstu tassar man liksom inte omkring i strumplästen, utan man stormar bara raka vägen in i sitt mest privata.

Och just nu befinner vi oss i en tid då den mänskliga farstun håller på att försvinna. Alla de dagböcker och bloggar och den bekännelselitteratur som publiceras (och den påföljande nästan lika självutlämnande kultursidesindignationen) är förstås en tydlig vink om att det numera är fritt fram att stiga på i själslivet.

Men det som händer inom litteraturen nu är ju egentligen bara det som hände inom konsten för snart 100 år sedan, när Marcel Duchamp ställde ut en urinoar. Nationalencyklopedins definition av uttrycket objet trouvé hade lika gärna kunnat användas som baksidestext till exempelvis Lars Noréns omtalade dagbok: »Ett föremål som inte tillverkats som konst utan utvalts av konstnären att visas som konstverk. Ett objet trouvé är alltså ’utnämnt till konst’, i enlighet med den teori om konsten som en utpekad snarare än en gestaltad egenskap.«

Bland höstens och vårens böcker fanns det många sådana objets trouvés. Det var medelklassförorterna, parmiddagarna, städningen, skitsnacket, vädret, toalettbesöken, fikorna – och precis som vilken ready made som helst så vilar kvaliteten i betraktarens öga. Ska man lyckas få ett nytt perspektiv på det allra vardagligaste? Räcker kontexten för att göra det mystiskt och spännande igen?

Utvecklingsromanen har fått stryka på foten för vardagsrealismen – i ordets rätta bemärkelse – där författarna allt oftare helt enkelt bara skär ut en tjock skiva av sin vardag och serverar den till läsaren.

Kanske känns allt detta nytt och krispigt på kultursidorna, men för oss som varit hängivna dokusåpafans sedan »Real World Stockholm« (1995) är utvecklingen varken särskilt förvånande eller förfärande. Vi vet att självutlämnandet är ett koncept snarare än en absolut sanning.

I dokusåpans barndom lade man stor vikt vid kontexten – vardagslivet skulle försiggå i ett fiktivt sammanhang, som den öde ön i »Robinson« eller solsemesterorten i »Villa Medusa«. Men »Big Brother« visade en gång för alla att vardagen räckte som underhållning, och att vi egentligen aldrig hade behövt lämna Real World-konceptet.

Utröstningen och tävlingsmomenten var visserligen där men kanske mer som existensberättigande än publikdragare, för det som drog publik var varken sexet eller spriten, utan nötandet av vardagens banalitet. Tristessen. Att få lära känna deltagarna genom att iaktta dem medan de sov, diskade, rakade benen och snackade skit om och med varandra.

Till en början var deltagarna måna om att framstå som goda och moraliska. Detta misslyckades förstås nästan alltid (något som oftast skylldes på klippningen) men deltagarna lärde sig snabbt hur man spelade en riktig människa, och att trovärdigheten var viktigare än ärligheten. En av de mest frekvent förekommande förolämpningarna var att de andra deltagarna var »falska« medan uttrycket: »Jag är bara mig själv!« blev det i särklass viktigaste försvarstalet. (Lite grann som när Valmont, den skrupelfria häradsbetäckaren i 1700-talsromanen »Farliga förbindelser« svär sig fri med meningen »Det är icke mitt fel«.)

Men att man »var sig själv« ursäktade inte bara att man betedde sig oansvarigt, utan det blev också snabbt ett slags bevis på att man var (med ytterligare ett frekvent förekommande uttryck) »en värdig vinnare«. Att vara sig själv var inte något som gjordes i en handvändning. Det var något som krävde hårt arbete och stora uppoffringar.

Och detta är i princip samma argument som använts av Maja Lundgren, Lars Norén och Merete Mazzarella – för att nämna de mest aktuella. Att vara sig själv med alla sina brister exponerade – och alltså inte företrädesvis anstränga sig för att vara en bättre människa – har blivit ett adelsmärke. Ett tillstånd man kan få prispokal och applåder för.

I tv har vi tröttnat på det. Tittar man på hur dokusåporna har utvecklats under senare år, märker man att vi snabbt ledsnade på sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen. Verkligheten överträffar faktiskt mycket sällan dikten, eller åtminstone inte som regel, och dagens dokusåpor – eller reality shows – har numera alltid lyckliga slut där bönder finner sina fruar och slashasar får sina hem städade, sina ungar snutna och sina magar slimmade.

Frågan är nu bara om litteraturen kommer att följa i dokusåpans fotspår. Om fiktionen kommer tillbaka, den som har ett slut – lyckligt eller inte – i stället för att bara rinna ut i kulturdebattsanden.

Jag tror det. För den kanske viktigaste lärdomen vi drog av dokusåporna var att det är ointressant huruvida sanningen är sann eller inte (för självklart är den inte det, självklart är sanningen subjektiv) utan det som är intressant är sanningens motiv. Varför vill man säga som det är? Varför vill man vara sig själv? Vad vill man åstadkomma med det? Vill man skylla ifrån sig? Vill man ha revansch eller upprättelse? Vill man experimentera med verklighetsbegreppet eller utmana betraktarens moral?

Och det är den kontexten, sanningens motiv, som avgör huruvida urinoaren faktiskt är ett konstverk eller bara en nerkissad kliché där någon har lättat på trycket.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera