Sökaren Obama

När Barack Obama som nioårig pojke följer med sin mor till jobbet på amerikanska ambassaden i Jakarta snubblar han över en artikel i Life Magazine. Bildreportaget visar en svart man som har genomgått en dyr och plågsam kemisk behandling för att bli vit. Mannen, som ångrar sig och skäms en del över vad han gjort, ser grotesk ut: »som om blodet tappats från köttet«, skriver Obama. Pojken grips av lust att störta iväg till de vuxna och avkräva dem en förklaring. Men »när min mor väl kom och hämtade mig hade jag ett leende på läpparna och tidningarna var tillbaka där de skulle«.

Episoden säger så ofantligt mycket om mannen som kan bli näste amerikanske president. För det första söker han sig redan som liten till vuxenvärldens obehagliga sanningar (något hans mor uppenbarligen har lagt märke till eftersom ambassadens bibliotek får tjäna som barnpassning). Han är med andra ord lillgammal. För det andra har han på grund av sin familjebakgrund och ett idealistiskt sinnelag aldrig tidigare funderat på att det skulle kunna uppfattas som någonting negativt att se ut som han gör. Tidningsartikeln får hela hans världsbild att rämna, uppvuxen som han är i en vit, liberal amerikansk familj där man i det närmaste ber bordsbön till Martin Luther King och Kennedybröderna. För det tredje – och detta är både det mest avslöjande och det mest gåtfulla – väljer han att inte ta upp artikeln till diskussion med omgivningen. Här anar man en försiktighet, en i teknisk, navigerande mening finkänslighet. För Barack Obamas fiender, och under perioder av grubblande självtvivel även för honom själv, framstår denna eftertänksamhet inte sällan som ett raffinerat beräknande drag.

Grubblande självtvivel, ja. Ingen amerikansk politiker i modern tid har i offentliga sammanhang visat prov på mer självkritik och självspäkelse. Jimmy Carter kanske ibland såg lite vacklande ut, men det är inte riktigt samma sak. Nixons väldokumenterade självförakt hölls borta från offentlighetens ljus och hör nog mest till personlighetsstörningarnas domäner. Kennedy ägnade sig åt viss självironi, vilket alla med sådana böjelser vet inte kostar så mycket. Och Reagan, Bill Clinton och George W. Bush? Kommentar överflödig.

Obama själv vore den förste att medge att alla toppolitiker till någon del drivs av komplicerade, mer eller mindre grumliga krafter. I just hans fall råder det ingen tvekan om att spöket bär hans eget namn. Barack Obama den äldre var en lysande kenyansk utlandsstudent på Hawaii och sedermera regeringstjänsteman i hemlandet. Han gick vilse någonstans i manövrerandet mellan ett rabiat sanningssägarbehov i yrkeslivet, det patriarkala släktansvarets ok och flaskans frätande tröst. Detta får Obama junior veta först i vuxen ålder; fram till dess har berättelserna om hans fars makalösa klassresa från afrikanska landsbygden, oblyga och imponerande framfart under åren i USA och sedan hjältestatus i det unga kenyanska nationsbygget tecknat en rent ouppnåelig förebild. När sanningen blir avslöjad kompletteras alltså Obamas vilja att leva upp till sin fars framgångar med en ännu starkare önskan att inte upprepa hans misslyckanden – som offentlig person, som make och som far.

Ett effektivare recept på framställandet av en typ A-personlighet får man leta efter. Allt gott fadern gjorde ska Obama överträffa, allt motsvarande ont ska han avstå. I bästa fall har kluvenheten till fadersgestalten ställt till med en godartad och produktiv framgångsjakt, ett slags solskensnarcissism. I värsta fall är den en livslång plåga.

Lika viktigt för att förstå fenomenet och människan Obama är hans ständiga roll som främmande fågel. Han är amerikan uppvuxen utomlands (Indonesien) och nästintill utomlands (Hawaii). Han är uppfostrad av idel starka kvinnor. Han är den ende bland sina svarta vänner under tonåren och universitetstiden som är till hälften vit – och hans far, som det ibland har påpekats från diverse märkliga politiska håll, var inte ens någon »riktig« afroamerikan. Han är senator med juristutbildning från Harvard, samtidigt som hans bakgrund som frivilligorganisatör i Chicagos fattigaste och farligaste områden, för att inte tala om hans släktträd i Kenya, knappast gör att han smälter in i cigarrklubbsgemytet kring Capitol Hill.

Det är denna oavbrutna malplacering som gör honom så svår för motståndarna att angripa. Man försöker ibland, på grund av hans mat- och dryckesvanor och hans balettdansande döttrar et cetera, att beskylla honom för att vara elitist och sakna folklig förankring. Men det vill sig inte riktigt. Hur många kaffe latte-liberaler, eller ruccola-liberaler som det börjat heta i USA på sistone, har åkt till Kenya, letat igenom sin farfars ägodelar och hittat en sorts trälbok som mannen var tvingad att bära med sig från det ena brittiska kolonialhushållet till det andra, en bok där det bland annat framgår hur stor näsa han har och hur ofta man behövt ge honom stryk i tjänsten? Hur många chablis-liberaler har som svart man tvingats gå på välkomstaudiens hos senatens ålderman Robert Byrd, tidigare Ku Klux Klan-medlem? »Who do you think is outta touch?«, som Obama till slut dundrade när Hillary Clinton tagit till elitistslagträet minst en gång för mycket.

Presslunch i Washington. En journalist frågar om den framtida strategin för Afghanistankriget och råkar säga »Obama bin Laden«. Barack Obama stelnar först till, sträcker sig efter ett vattenglas och säger sedan iskallt med en bister promille till leende: »Osama bin Laden, tror jag det ska vara.« Journalisterna på plats skrattar. Obama dricker en klunk vatten. Först nu låter han leendet blända rummet och kamerorna. Situationen är avväpnad.

Mycket statsmannamässigt. Och mycket, mycket Obama-mässigt. Hans retoriska begåvning består lika mycket i själva formuleringskonsten som i en oefterhärmlig fingertoppskänsla för publikhantering. Man känner igen nioåringen: när min mor väl kom och hämtade mig hade jag ett leende på läpparna …

»Hur länge dröjer det innan man börjar låta som en politiker?«, frågar han sig vid olika tillfällen. Och kanske är det viktigaste nu inte heller vem han är, utan vem han blir. Man kan utgå ifrån att det är en fråga han själv ställer sig.

Mer ur reportaget:

Obamas skumpiga väg mot vita huset, av Karin Pettersson

George W Bush är demokraternas främsta vapen på färden mot Vita huset. Men det räcker inte. För republikanernas John McCain gör nu allt för att distansera sig från den sittande regeringen. Här är fem saker som talar för respektive emot Barack Obama i höstens presidentval.

Har kvinnorna förrått Hillary? Av Torbjörn Nilsson

Hillary Clinton tvingades att spela rollen som »den kvinnliga kandidaten«. Ändå fick hon inte den kända amerikanska feministen Wendy Browns röst.

Text: THOMAS ENGSTRÖM

Toppbild: Scanpix