Lena Andersson: Snart är det höst

Jag tycker inte om sommaren. Av de fyra årstiderna kommer den på fjärde plats. De ensamma blir ensammare på sommaren och de fattiga har ingenstans att åka. Värmen gör en slö och loj, folk som knappt tycker om glass äter glass för att det är sommar och varmt. Glass äter man för att det är gott, inte för att det är varmt.

Sommaren är som en lång söndag, och av veckans alla dagar har jag svårast för söndagar. På söndagar och på sommaren råder undantagstillstånd. Folk är borta och man kan inte nå dem och det blir så uppenbart att en del har vänner som har underbara hus vid kusten och inte är pressade att skriva på nästa bok eller pjäs utan verkligen kan ta ledigt. Sommaren är en svår årstid för den som klamrar sig fast vid rutiner och vardag.

När de som är långsamt döende talar om sin död säger de ofta med stort och begripligt vemod: kanske blir det här min sista sommar. Jag har aldrig hört någon säga: kanske blir det här min sista höst.

När jag skulle göra sommarprogram i radion i år nämnde jag i förhandspresentationen att jag eventuellt skulle tala om sommaren som en plågsam årstid. Det gjorde jag sen inte men av frågorna jag fick om den lilla raden förstod jag att det var något mycket allvarligt att säga. Det är en svensk blasfemi att tala illa om sommaren. Sommaren är en avgud som vi dyrkar. Men inte jag. För mig är sommarens främsta egenskap att följande årstid är hösten, och den är underbar.

Redan i februari börjar jag oroa mig för sommaren. I år måste jag se till att göra något av den, tänker jag, så att jag inte blir kvar i stan ett år till med Fleminggatan badande i kvällssol. Jag måste se till att hyra ett hus med mina vänner, boka en resa, planera. Men sen är det för krångligt eller för dyrt och jag tänker att sommaren går väl snabbt och Stockholm är ju en trevlig stad att vara i. Så när alla drar söderut eller ut på sjön sitter jag där igen. Och tänker att nästa år, då är nog allt annorlunda, då befinner jag mig i en randig vilstol vid ett pensionat vid havet bland livsglada människor i linnekostym och vackra klänningar och allt ser ut som i en Thomas Mann-roman.

På sommaren ska man läsa lättsamma böcker i hängmattan med ett grässtrå i munnen har jag förstått. Jag ligger aldrig i en hängmatta och läser få lättsamma böcker. Om en bok ligger på topplistorna undviker jag den med stora omvägar. Men i år inleder jag sommaren med att läsa en deckare av Lars Bill Lundholm eftersom jag nyss fått den av honom med dedikation. Boken är behaglig, man lär känna en mördad kvinna, några poliser, några misstänkta och deras liv. Miljöskildringarna är fina och jag ser platserna framför mig. Jag blir berörd av berättelsen om en av polisernas komplicerade kärleksrelation, och njuter av att läsa om sådant som att han äter torsk med äggsås eller korv stroganoff. Jag ligger inne och läser och blir inte brun. Och jag tänker att det nog inte är för intrigerna eller »samhällskritiken« som folk så gärna läser deckare. Inte heller i första hand för att få igenkänning, även om deckarläsandet har en del med litterär lättja att göra. Mest handlar det nog om en stark längtan efter att få möta människor. Och framför allt att möta människor som möter andra människor, som interagerar. I dag när så få författare skriver realistiska romaner om folk och deras liv blir det deckarförfattarna som tillgodoser behovet. Människan har en outsläcklig hunger efter relationer och möten, andras och egna.

Men det behovet har hon faktiskt året runt. Det är tamejfan inget sommarfenomen.

Text: Lena Andersson