Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Novell

Thomas Engström: Och värst av allt var människan

Någon har gjort sitt yttersta för att man inte ska hitta till Stasi-museet, däribland att döpa det till »Forschungs- und Gedenkstätte Normannenstrasse«. Men vi trampar vidare genom det isblå miljonprogrammets snåla vindar, flickvännen och jag, med diverse galghumor frammuttrad på den tyska folksjälens bekostnad. Berlin är stort. Och ju fulare stadsdel desto kallare belysning, så att man ibland får en känsla av att ha vaknat upp i ett ofantligt bårhus utan tak. Inte undra på det, i en stad byggd för tre miljoner fler själar än det nu bor där.

Inga skyltar visar vägen. Vi förutsätter att det har sina orsaker i allmänna tyska förträngningsneuroser och skamkänslor, och inte i att vi skulle ha gått fel. Vi kommer till något slags sjukhusområde, irrar omkring där i ytterligare någon kvart, och inte ens när vi stirrar rakt på det förstår vi till en början att vi är framme. Huset ser ut att vara från 30- eller tidiga 40-talet och ståtar med en stadigt kranie-beige fasad. Kryptiska skyltar: forskningsinstitutet det och det, den och den våningen, avdelningen för det och det. Sex års tyska i skolan har inte kunnat rusta mig för att genomtränga denna byråkratiska dimridå. Vi är på väg att vända om igen, men så får vi syn på dem – där, i entrén innanför glasdörrarna: japaner.

Så vi går in. Det finns en liten butik med böcker, samtliga på tyska. Överhuvudtaget är allt på tyska. Alla affischer, all information, alla anvisningar. Flickvännen morrar, jag försöker sålla i översättandet. Vi köper biljetter och går en trappa upp.

Ministerium für Staatssicherheit hade vid murens fall 91 000 anställda och över 300 000 angivare i sin tjänst – ett nog så skrämmande faktum att smälta, men när vi nu promenerar runt i organisationens gamla högkvarter på Normannenstrasse i Lichtenberg slås jag till en början mest av gemytet. Det här måste ha varit en rätt angenäm arbetsplats, tänker jag som ett fån: de öppna trapporna, heltäckningsmattorna inne i arbetsrummen, de rejält tilltagna kafeteriorna och konferensrummen. Möbleringen är idel 60- och 70-tal.

Jag kommer på mig själv med att romantisera, med att frambesvärja doften av spionkontorsintriger såsom de skildras i filmer från samma tidsepok (Tre dagar för Condor, Spionen som kom in från kylan). Säg den filmnostalgi som inte skänker tröst i alla väder. Jag blir så trött på mig själv.

Själva utställningen består av autentiskt material, inte minst då planscher och informationsblad för internt bruk. Stasi förefaller ha månat om såväl personal som arbetsmoral. Varje dag på jobbet för en av dessa tjänstemän måste ha varit en uppbygglig historia: »Vi är republikens svärd och sköld«, står det på mängder av plakat med tillhörande illustrationer.

Jag känner ingenting. Jag är på rundvandring i ett lik som inte ens stinker längre, så dött är det. Jag behöver kaffe.

Rum efter rum med den gamla vanliga paranoiaapparaturen. Kameror dolda i fågelholkar, i kaffetermosar, i hattar. Avlyssningsmikrofoner i sänggavlar. Efter någon timme kommer vi till en kafeteria med mängder av fåtöljer där den japanska gruppen har slagit sig ner och börjat titta på filmen som visas. Berättarrösten är amerikansk. Historien om Stasis sjukliga spioneri på det egna folket är välbekant.

Vi går till disken och köper varsin kaffe och, som Gud avsåg, tigerkaka. Och för första gången sedan vi kommer dit drabbar mig en stark känsla: ömsinthet. Damen som serverar oss är nämligen utan tvivel östtysk, och det är svårt att värja sig mot misstanken att hon har arbetat här på Normannenstrasse i hela sitt vuxna liv. Det kan vara fel och det är det säkert också. Förmodligen jobbar hon ju åt ASTAK e.V., den stiftelse med gamla Stasi-offer som gjort om högkvarteret till museum. Paradoxalt nog känns båda alternativen lika sorgliga; oavsett vilket har fenomenet Stasi troligen präglat hennes tillvaro sedan evigheter tillbaka. Hon har en så oerhört vänlig och ödmjuk uppsyn att jag försöker se varm ut tillbaka. Jag inser att jag nog inte lyckas så bra och ger omedelbart upp, mitt i vad som måste vara rena idiotgrimasen. Ständigt bjuder livet på något nytt att skämmas över.

Vi tittar en stund på filmen och smyger oss sedan iväg för att passa på att bryta mot museets regler om att provsitta gamla Stasi-pampars kontorsstolar. På en låst dörr utan fönster sitter den oroväckande skylten

»Forskning pågår: ring på klockan«. Frestelsen går att motstå.

På väg ut får jag syn på ytterligare några flåsande affischer där Stasi-anställda uppmanas hålla ögonen öppna, men den här gången råkar måltavlorna vara särskilt intressanta för mig personligen. På ett plakat pekas en rad människorättsorganisationer ut som imperialistlakejer. »Mänskliga rättigheter är ett alltigenom borgerligt begrepp«, får man bland annat lära sig. »De som säger sig verka för sådana rättigheter går i västimperialismens ledband«. Amnesty International, där jag och alla andra i hela världen är medlemar, ges störst utrymme. Den andra affischen beskriver i liknande ordalag ett urval av amerikanska storföretag som man särskilt bör se upp med (såvitt jag kan bedöma rör det sig om förtäckta uppmaningar till industrispionage; västliga industriföretag var närvarande i östblocket, dit de exporterade en hel del). Bland logotyperna hittar jag amerikanska ITT, där min far arbetade i decennier fram till sin pension. Jag tar ett foto åt honom innan vi går därifrån.

Dagen därpå beger vi oss till Judiska museet på Lindenstrasse. Det är lättare att hitta; vi promenerar dit i det kalla solskenet, från Hallesches Tor genom ännu ett av Berlins märkliga bostadsområden mitt inne i stan.

Här måste man gå igenom en säkerhetskontroll och sedan lämna ifrån sig väskorna. Det är – till en början – ljust och öppet; det delas ut iPods med förinspelad guidning. Det är rena Guggenheim, eller Google-högkvarteret. Så stiger man ner i underjorden och en annan värld tar vid.

Det är egentligen först nu jag förstår min reaktion på Stasi-museet, en inrättning som ju mest skildrar förövarnas tillvaro. Där invaggas man i deras vardagslunk, och hånler sig trött åt deras ömsom framhjärntvättade, ömsom hycklande utgångspunkter. Judiska museet utgår istället helt ifrån

Förintelseoffrens perspektiv. Och det känns: i varje spetsig vinkel, i varje metalliskt ljud, i varje onaturlig partikel ljus. Arkitekten Daniel Libeskind har mycket medvetet och utstuderat byggt hela museet, in i minsta detalj, i tvära vinklar. Överallt hotar byggnaden och dess olika beståndsdelar att rasa in över en, nästan att karva upp en; allt är skärvor, som åskviggarna i SS-symbolen, som en davidsstjärna som gått i kras.

Flickvännen, som varit där tidigare, har förvarnat mig. Ändå är jag inte beredd. Jag mår inte bra. Och värre blir det. Ner, vidare ner i de lutande, skeva korridorerna. Efter några minuter är vi framme vid en bred, mörk dörr. Den är tung; när jag öppnat den och gått in slår den igen hårt bakom mig. Först ser jag ingenting. När mörkerseendet börjar ta vid förstår jag att jag står på botten av ett högt torn. Kanske femton, tjugo meter upp sitter en minimal glugg och släpper in ett grådaskigt, tunt ljus. Det dröjer sig kvar däruppe som dimfrost ur munnen på ett vilsefluget spöke.

Jag är ensam. Det är kallt. Betong åt alla håll utom uppåt. Hela tiden stirrar jag uppåt. Det ger en sorts svindel. Precis vad jag behöver, tänker jag och sväljer: att bygga på min vanliga höjdskräck med någon sorts inverterad variant. Det är inte jag som riskerar att falla, det är tornet självt som vill smalna ihop och kväva mig.

Och visst är det något fel på luften här inne. Jag går mot dörren och försöker öppna den. Men den tar emot.

Jag tar i hårdare, och långsamt får jag upp den. Antingen är den avsiktligt trög att få upp från insidan, eller så har jag tömts på kraft därinne, som om någon satt mig i ett skruvstäd och pressat den ur mig.

Jag är ute. Där står flickvännen, som ser hur jag mår. En man går in i tornet med sina två barn; det är nästan så att jag vill varna honom. Så slår det mig att barnen ändå inte kommer känna samma obehag som jag – de är inte, för att unna sig en klunk överklok intellektualism, intertextualiserade. För dem är det inte en gaskammare de promenerar in i, bara ett konstigt torn.

Fast jag ser att pappan kommer ut med en gång och puttar barnen framför sig. Han ser mycket, mycket intertextualiserad ut.

»De borde fan ha nån sorts varningsskylt eller nåt«, mumlar jag till flickvännen. Hon tar min arm.

»Jag vet«, säger hon tyst. »Vi går ut lite.«

I Exilträdgården, i princip en tät samling betongpelare med växtlighet högst upp, röker vi ett par cigaretter så att jag får lugna ner mig. Jag slänger ur mig något som egentligen är avsett som en spydighet men som bara blir självömkande; något som anspelar på att flickvännen brukar beskylla mig för att vara en så kallad känslomänniska. För att skyla över det hela börjar jag haspla ur mig värsta tänkbara nonsens om konstnärskapets avigsidor: man har för livlig fantasi, och så vidare. Bara ännu mer att skämmas över.

Också här ute har marken en sjuklig lutning. Jag vankar av och an och blänger på de döda låtsasträden och försöker koncentrera mig på den hoppingivande symboliken i de trots allt äkta, organiska trädkronorna. Kanske skulle det gå bättre om det inte vore slutet av november.

Tillbaka in. Vi börjar ta oss uppåt igen. Till och med trappräckena är spetsiga, tvärvinkliga. När vi väl kommit upp på avsatsen skymtar jag genom en liten öppning en enorm sal. Ett klirrande, metalliskt ljud hörs oavbrutet därifrån, som om någon därnere vältrade sig i ett skrotupplag. Mot bättre vetande envisas jag med att gå trapporna ner åt andra hållet för att komma dit. Återigen ställer sig flickvännen och väntar. Men jag kan inte låta bli.

Jag börjar gå framåt i den avsmalnande salen och ljudet får sin förklaring: jag är själv en av dem som åstadkommer det. Hela golvet är täckt av järnstycken, stora som handflator. De föreställer tillplattade ansikten. Tusentals. Bortre delen av salen har lägre tak. Där är alldeles mörkt, och mandomsprovsmekaniken slår till. Jag tvingar mig sakta dit. När jag står där och blundar och hör de andra traska runt på metallen – klirr, klank, klirr – är det som om jag faller, eller drunknar. Sjunker. Men är det skräck eller skam som sluter sig omkring mig? Är det jag själv? Jag öppnar ögonen. Det gör ingen skillnad. Jag tar några steg tillbaka undan taket, men det öppnar sig för mycket och det blir för ljust och för tydligt. Jag ser att det är döda barns tillplattade skallar jag vandrar omkring på. Jag hör att det klirrande ljudet är skramlet av skelettdelar.

Jag måste ut därifrån, men står som fastfrusen för att slippa höra mer. Till sist far en strimma sol ner till mig från gluggen högt där ovanför och tinar mina nerver en aning så att jag försiktigt kan kliva tillbaka. Resten av utställningen tar vi oss igenom så snabbt det går. På en skärm visas en gammal intervju med Hannah Arendt. Hon är död hon också. Jag försöker ta med mig en bit av hennes väsen därifrån.

Tyvärr har det inte börjat skymma när vi kommer ut. Berlin ligger fortfarande och drar sig i halvsolen som om hon aldrig mer riktigt tänkt kliva ur sängen. På den långa promenaden bort till Potsdamer Platz går vi förbi ingången till Hitlerbunkern. Den har byggts över med en lekplats. Det ser så skandalöst dumt och optimistiskt ut. Någon har trätt en hollywoodmössa över fasan.

Man kan gott få för sig att staden är ett monument över döda ideologier, men det stämmer inte. Ideologier lever inte, dör inte. Inte heller ger de upphov till någonting. Att skylla människans barbari på ideologier är lika infantilt som att skylla krigen på religionerna. Ideologier är bara ondskans språkliga förevändningar, illviljans egen brännvinsadvokatyr. För folk vill varandra illa. Så illa som möjligt.

Efter terapeutisk shopping och ett antal minst lika terapeutiska drinkar somnar vi till slut på Hotel Bogota. Och nästa dag vaknar vi än en gång i det stora monumentet. Det som rests till minne av det mest skräckinjagade av allt: människan.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera