Bakterierna vinner kriget

Text: Maria Ekendahl

Foto: Scanpix

Vad händer om en kvinna får typiska symtom på blåskatarr, som att hon känner sig kissnödig men det är svårt att kissa? Sannolikt kommer hon hem från doktorn, inte bara med onödig antibiotika, utan dessutom den sort som mest av alla driver på resistensutvecklingen hos bakterierna och med överdrivet många tabletter i förpackningen.

– Ungefär var femte kvinna som har en okomplicerad nedre urinvägsinfektion får antibiotika som innehåller kinoloner trots att det är mot alla rekommendationer, säger Christer Norman, allmänläkare vid Salems vårdcentral i Stockholm.

Han är också aktiv i Strama, ett nätverk mot antibiotikaresistens vars huvuduppgift är att bevara möjligheten att få bukt med farliga infektioner med hjälp av antibiotika. Det är något som vi har tagit för givet att vården ska klara sedan penicillinet började användas på 40-talet. Men bakteriernas förmåga att göra sig motståndskraftiga mot antibiotika verkar kraftigt överstiga människans förmåga att forska fram nya sorters antibiotika, och samtidigt ransonera användningen av de sorter som redan finns.

Och efter MRSA, de multiresistenta bakterierna som bland annat orsakar den så kallade sjukhussjukan, kommer ESBL. Antalet fall av ESBL, tarmbakterier som blivit resistenta mot de antibiotika som används bland annat vid urinvägsinfektioner och blodförgiftningar, är nu mer än dubbelt så många som fallen av MRSA. Det innebär att allt fler patienter blir allvarligt sjuka av en enkel urinvägsinfektion för att vanlig antibiotika inte hjälper. När det inträffar måste de oftast vårdas på sjukhus med specialantibiotika som både har svårare biverkningar och är betydligt dyrare än de vanliga sorterna.

Ändå fortsätter läkare att skriva ut mediciner som innehåller antibiotikan kinoloner till var femte kvinna som får problem.

– Som doktor kanske man känner att man vill ta något starkt preparat »för säkerhets skull«, även om det inte finns någon vetenskaplig grund för det. Vi läkare är alltid lite oroliga för att ovanliga komplikationer ska uppstå, säger Christer Norman.

Ett stort problem när det gäller att möta den ökade antibiotikaresistensen är att läkemedelsföretagen inte är motiverade att satsa på samma sätt som om det gällt nya blodtrycksmediciner eller andra livsstilspreparat som kan bli storsäljare.

– Det är naivt att tro att läkemedelsföretag vill satsa stora pengar på att forska fram preparat som bakterierna blir motståndskraftiga mot inom bara ett par år, säger Björn Olsen, professor och överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

För en tid sedan skrev han och ett antal andra forskare och läkare en debattartikel där de varnade för att patienter inom en snar framtid kan komma att dö på svenska sjukhus för att antibiotika inte längre fungerar. Han förväntade sig en kraftigare debatt om samhällets ansvar än den som kom från socialminister Göran Hägglund och som hänvisade frågan till just läkemedelsindustrin.

Björn Olsen påpekar att frågan inte enbart handlar om hälsa utan även om miljö. Läkemedelsindustrin lägger gärna sina fabriker i låglöneländer vars otillräckliga reningsverk släpper ut stora doser av syntetisk antibiotika i naturen där den inte kan brytas ner.

Och i den svenska sjukvården reagerar distriktsläkare på antibiotikaförpackningarnas storlek. I exemplet med urinvägsinfektioner får 7 av 10 kvinnor tabletter för en vecka även om det skulle räcka med behandling i tre eller fem dagar. Detta bidrar till resistensutvecklingen.

På läkemedelsföretaget Meda, som är ensam distributör av förstahandsvalet för nedre urinvägsinfektioner, säger Jonas Alkman, produktchef för området infektion, att man »har fått signaler om problemet och startat en projektgrupp för att se om man kan minska förpackningarna«. När det skulle kunna bli verklighet kan han dock inte ge några besked om.

– När det gäller antibiotikaresistens så pratas det mycket på alla nivåer men väldigt lite händer. Det kanske krävs att en känd svensk dör under en operation eller i en vanlig infektion, för att antibiotika inte hjälpte, innan samhället reagerar. Det är på statlig och överstatlig nivå som man måste agera både för att styra forskningen kring nya antibiotika och begränsa användningen av dem som redan finns, säger professor Björn Olsen.

Men det finns exempel som visar att man kan ändra förskrivningsmönster av antibiotika även om det tar tid. År 2000 enades landets samlade öron-näsa-halsexpertis om riktlinjer för hur öroninflammationer hos barn skulle behandlas, och att de i många fall inte skulle behandlas alls. Studier har nämligen visat att de ofta självläkte lika snabbt som de läkte när barnet fick antibiotika.

– Man har inte så många sekunder på sig att titta ett litet motsträvigt barn i örat, och om läkaren då är osäker och barnet skriker så örat blir ännu rödare så kan man gardera sig genom att skriva ut antibiotika, det är begripligt om än onödigt, förklarar Anita Bylander Groth, forskare och pensionerad öron-näsa-halsläkare i Skåne.

Inom kort publicerar hon och hennes medarbetare en stor studie som visar att fallen av akut öroninflammation ligger på ungefär samma antal varje år även efter de ändrade rekommendationerna.

Andelen resistenta pneumokocker, som är en vanlig öronbakterie, ligger kring blygsamma fem procent i Sverige, jämfört med urinvägsbakterierna där mer än elva procent nu är resistenta mot kinoloner.

– I Sverige är vi totalt sett ännu förskonade, men vi är en del av ett globalt sammanhang och bakterier respekterar inte nationsgränser. Nyligen fick man spränga ett helt sjukhus i Spanien eftersom det var omöjligt att sanera det från resistenta bakterier. I Östafrika är resistensen så utbredd att risken att dö ökar för den patient som läggs in på sjukhus. Vi har under loppet av en generation både skapat ett fantastiskt vapen mot infektioner och påbörjat förstörelsen av det, utan att ha några alternativ, säger Björn Olsen.

I Sverige finns i dag inga tillförlitliga uppgifter om hur dödligheten till följd av antibiotikaresistens ser ut. Smittskyddsinstitutet får in uppgifter om antalet smittade, men inte hur det går för dem. Nu har Smittskyddsinstitutet, Sveriges Kommuner och Landsting och föreningen Strama fått i uppdrag att leverera förslag till regeringen om hur detta ska åtgärdas.