FN:s toalettmål misslyckas

Text: Emma Härdmark

Foto: Scanpix

En helt vanlig natt, i en helt vanlig by någonstans på landsbygden i Afrika. Arno Rosemarin och hans kollegor är vakna i mörkret. De mäter varje rörelse. En dörr som öppnas, någon som hukar bakom ett träd och sedan försvinner in igen. Arno Rosemarin antecknar.

Att diskutera toalettfrågor är alltid fnissigt i början. Även i ett litet samhälle långt ute på landet.

– De har inte pratat om kiss och bajs sedan de var i fyraårsåldern, säger Arno Rosemarin vid Stockholm Environment Institute. Men när vi visar dem mätningar på vad som händer i och runt byn en helt vanlig natt, att nästan alla har varit ute och gjort sitt så att säga, brukar de börja förstå allvaret.

Han vet vad han talar om. Han är en av Sveriges ledande experter på nya toalettlösningar. Och det kan behövas. Femtusen barn dör varje dag i sanitetsrelaterade sjukdomar – och ändå pratas det inte om orsaken.

Om det är svårt att få ledarna i byarna att diskutera frågan är det ännu svårare att lyfta upp ämnet på en politisk nivå. Toalettfrågor är fortfarande tabu på många håll. Trots att det är dubbelt så många som saknar toalett än som saknar dricksvatten investeras det ändå runt åtta gånger mer inom vattenbriståtgärder än inom sanitet. Inte sällan är det just dålig sanitet som förgiftar dricksvattnet och satsningar på att enbart förbättra vattensituationen blir därför ofta meningslösa.

– Bristen på fungerande sanitet är den största utmaningen världen står inför just nu, säger Arno Rosemarin.

Flera svenska framstående innovationer har försett tiotusentals toalettlösa invånare med hemlighus. Störst i utvecklingsländerna är olika varianter av torrtoaletter, till exempel enligt det koncept som utvecklats av EcoSanRes vid just Stockholm Environment Institute och som nu installerats i stor skala i Kina. Avföringen blir en fin kompost och urinet kan användas som kemiskt gödsel inom jordbruket. Men fortfarande saknar alltså 2,5 miljarder människor toa.

Och man behöver inte gå så långt som till Kina för att hitta situationer som är mer eller mindre akuta. Bara åttio städer i Europa har avancerade reningsverk med ordentlig nedbrytning. Resten har gamla, ineffektiva system eller saknar reningsverk helt.

Den riktiga värstingen inom gamla EU är Portugal. Men även Italien (där Milano fick sitt första riktiga reningsverk för bara drygt fem år sen) och vissa delar av Spanien saknar fortfarande moderna anläggningar. I gamla Östeuropa är problemen på många håll ännu värre. En färsk rapport som presenterades under den pågående Världsvattenveckan i Stockholm visar att tjugo miljoner nya EU-medlemmar saknar tillgång till acceptabel sanitet.

För att sätta fokus på det globala problemet har FN utsett 2008 till Internationella sanitetsåret, men Cecilia Martinsen, projektledare på Stockholm International Water Institute, SIWI, menar att det går frustrerande långsamt att få makthavare och beslutsfattare att förstå vidden av sanitetsfrågan.

– Fortsätter det så här kommer frågan aldrig att lösas. Världens ledare tycker inte att det är intressant att prata om kiss och bajs, och de kan inte själva relatera till hur det är att leva utan toaletter, därför kan de inte se problemet, säger hon.

Att både vatten- och sanitetsområdet ofta kräver skräddarsydda lösningar gör projekten småskaliga, vilket också drar upp kostnaderna. Men det finns ljusningar även inom sanitetsområdet. Internet är en av dem. Den svenskgrundade stiftelsen Akvo lanserade i veckan en webbplattform som vd Thomas Bjelkeman-Pettersson kallar »ett Blocket för vatten- och sanitetsprojekt«.

– Här ska finansiärer kunna hitta projekt och tvärtom. Det har redan varit två företag som tecknat sig för projekt i Afrika för 30 000 euro styck, säger han.

På plattformen dokumenterar sedan fältorganisationerna löpande hur det går med hjälp av text och bild, via dator eller mobiltelefon. Finansiärerna, och alla andra, kan då nästan i realtid följa hur pengarna investeras.

En av dem som engagerat sig starkt i sanitetsfrågan är den holländske kronprinsen Willem-Alexander. Han kallar sig själv för aktivist och sitter som ordförande i FN:s generalsekreterares särskilda råd kring millenniemålen om vatten och sanitet. Han välkomnar Akvos nya satsning och bjöd med den svenske grundaren på det holländska statsbesöket i Indien förra året.

– Akvo har angripit de här frågorna på ett väldigt kreativt sätt, det är precis den här typen av entreprenörer som behövs för att uppnå något inom det här området, säger prins Willem-Alexander.

Men inte ens med ett kungligt dragplåster kommer FN:s millenniemål att uppnås i tid.

– I så fall skulle en halv miljon nya människor behöva få tillgång till sanitet varje dag, och det kommer inte att gå, säger prins Willem-Alexander.

Ja, och om målet mot förmodan skulle nås, så återstår ändå halva problemet. Över en miljard skulle fortfarande sakna tillgång till vatten och sanitet.