Förlorat paradis

Jan Palach-torget i Prag hette tidigare Röda arméns torg. Ironin är ett långtidsverkande vapen. Den 21 augusti var det på dagen fyrtio år sedan de sovjetiska stridsvagnarna rullade in i Prag. Jan Palach brände sig själv till döds som protest ett halvår senare, den 16 januari 1969.

Nu rullar ryska stridsvagnar åter på gatorna i ett litet grannland. Budapest 1956, Prag 1968, Georgien 2008 – är det en logisk svit?

Nej, det kan man inte säga. Världen är inte densamma som 1968, maktbalansen är förändrad. De ryska tanksen kör inte i gamla hjulspår, vad man än vill tro.

Men det finns alla skäl att vara orolig.

Många sansade bedömare menar att Ryssland förberett sig noga, och att svaret på Saakasjvilis angrepp på rebellerna i Sydossetiens huvudstad Tschinvali snarare bör betraktas som ett anfall på Georgien.

President Medvedev varnade för ett nytt München 1938, och menade att Georgiens president Micheil Saakasjvili som en liten Hitler försökte roffa åt sig delar av Ryssland. Andra menar att det tvärtom är Ryssland som kopierar tricket med Sudettyskarna i Tjeckoslovakien, samma år.

Varför gick Hitler in i Tjeckoslovakien 1938? Formellt för att bistå sudettyskarna, som påstod sig vara förtryckta av Tjeckoslovakien.

Parallellen är inte så vansinnig som det låter. Ryssland betraktar sina stora ryska minoriteter som en resurs. Detta kallas för Karaganovdoktrinen. Karaganov var rysk utrikespolitisk rådgivare 1992, och talade om den ryska minoritetens roll i Baltikum. För doktrinens framgång var det avgörande att det bodde en stor grupp ryssar i de baltiska länderna, för att utgöra en potential för ryskt inflytande, eller maktövertagande på sikt. Via sina ryska minoriteter i Baltikum har Ryssland alltså  möjligheten att underminera lugnet och stabiliteten långt in i EU. Detta ligger inte i medborgarnas intresse, vare sig balternas eller ryssarnas, men kanske i Moskvas.

När jag läser om Karaganovdoktrinen känns det som ett kapitel i en thriller från kalla krigets dagar, men det är alltså ett modernt kapitel, författat 1992.

Men kan man verkligen dra sådana paralleller till dagens händelser? Det var ju Georgien som började! Många resonerar faktiskt så, och uttrycker förståelse för Ryssland. Frankrike och Tyskland uttrycker eventuell kritik med mycket små bokstäver.

Men att Ryssland skulle agera i Abchazien och Sydossetien av humanitära skäl kan anses helt uteslutet.

Man tänker inte på de mänskliga konsekvenserna precis.

Glöm inte att nu gråter människor i både Georgien och i Ryssland.

Georgien som skulle kunna vara världens lyckligaste land! Under Sovjetepoken satt ryssarna och huttrade i Moskva och avundades georgierna som hade allt; klimatet, vinet, kulturen – och maten. Kyckling i valnötssås med koriander, lamm i aprikos och mjukt aromatiskt rödvin … Långa kalas, med dubbla och tredubbla skåltal, precis som på nationalmålaren Pirosmanis naiva målningar, där de festar hela tiden. När muren föll, och små försiktiga privata krogar öppnade i Petersburg och Moskva, så kunde man vara säker på att det stod en georgier bakom grytorna.

Det georgiska alfabetet är ett av världens vackraste. Bokstäverna slingrar, skryter georgierna, precis som vinrankor, med blomknoppar över raderna och druvklasar dignande nertill.

På 1200-talet, under korstågens tid, var Georgien en diplomatisk oas, där kristna,  muslimer och judar levde i hygglig sämja. Ryssarna tog över styret i slutet av 1700-talet, men förödjmukade inte landet. Inte förrän den mest beryktade georgiern av alla, Stalin själv, krossade landets självkänsla 1922. Till och med Lenin tyckte att han gick för långt.

Men under hela Sovjetepoken har ryssarna betraktat  Georgien som paradiset. Författaren Boris Pasternak överlevde mentalt genom att översätta georgisk poesi, när ryska författarförbundet krävde social realism. Pasternak älskade georgiska äpplen, och georgierns »benägenhet att fantisera, hans förmåga att hänföras.«

Man kan förstå Pasternak, men dagens Georgien behöver inte bara hänförd fantasi utan också nykter saklighet, inte minst hos sin president. Nato kan inte starta krig mot Ryssland, inte ens paradiset är värt ett världskrig.

På vägen från Tbilisi till Rustavi såg jag för tolv år sedan ett riktigt önsketräd. På grenarna hade människor knutit tygvimplar i regnbågens alla färger, som fladdrade i vinden. En trasa för varje önskan. Är det något man önskar Georgien så är det frid och ro, att äntligen realisera sig som det paradis det skulle kunna vara.

***

För övrigt borde någon syna Internationella olympiska kommittén i sömmarna, en självrättfärdig och diktatorisk organisation. Lämpligen kan svenska sportreportrar börja gräva direkt efter OS, när adrenalinet är på topp efter alla uteblivna medaljer.

Text: Ulrika Knutson