Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Inga ödmjuka politiker

En liten lögn spelar ingen roll, men den som vrider sig i tv-soffan är rökt.

Emerson skrev att varje människa är uppriktig när hon är ensam, det är först när en andra person kommer in i rummet som vi börjar hyckla. Vi bär alla masker. Samtidigt är vi besatta av uppriktighet. Särskilt i politiken.

John McCain och Barack Obama tävlar mindre i politiskt innehåll och mer i vem som kan framställas som den ärligaste jag-säger-som-det är-kontrasten till hyckleriet i Washington.

I dag måste en politiker framställa sig själv som skild från politiken för att lyckas i politiken, vilket förstås är ett hyckleri i sig självt. Du måste låtsas vara »en vanlig människa« för att få behålla det uppdrag som gör dig till allt annat än en vanlig människa.

När Kevin Lampe som arbetat med Barack Obama besökte Sverige i våras beskrev han Obama som »den mest arroganta man jag någonsin träffat«. Och det är förstås precis vad som krävs för att bli president: oj-vad-roligt-det-ska-bli-när-jag-är-helt-själv-med-ena-handen-på-kärnvapenknappen-för-jag-är-verkligen-bäst-i-hela-världen-på-att-bestämma. Men det kan man förstås inte säga!

Det är också därför som allt snack om ödmjuka politiker är så falskt. Om Reinfeldt och Sahlin vore så förfärligt ödmjuka, varför sätter de sig då inte bara i lotusställning under ett träd och funderar över sin egen litenhet inför kosmos? Varför vill de bli statsminister? Det finns inget ödmjukt med att vilja ha makt! Varför inte bara säga som det är?

David Runciman menar i sin senaste bok »Political Hypocrisy« att hyckleri är oundvikligt i en demokrati. Frågan vi måste ställa oss är snarast vilken typ av hycklare vi vill ha.

Personer som Tony Blair, Barack Obama och Bill Clinton kan vinna stort på att de uppfattas som bekväma med sig själva. Vi tror att de är ärliga eftersom de är bra på att vara personliga. Vi känner att de visar vilka de är: att de i alla fall tror på vad de själva säger. Svenska exempel som Schyman, Sahlin eller Björklund kan tänja på sanningen. Men vi uppfattar dem ändå i någon mån som uppriktiga. Mänskliga.

Det faktum att Björklund ljugit om tillståndet i skolan vilket SR visade i veckan började paradoxalt nog tolkas som ett bevis för att han verkligen verkligen brinner för att rätta till problemen i den svenska skolan. Varför skulle han annars ha ljugit?

Politiker som Al Gore, Gordon Brown och Hillary Clinton får å andra sidan regelbundet stryk för att de inte släpper oss in på livet. Alla som har sett Gordon Brown sitta i en tv-soffa och försöka vara personlig, vet vad jag menar. Det finns inte en pastellfärgad slips i världen som kan rädda honom. Det funkar inte. Hillary Clinton har samma problem. Eftersom vi inte tycker oss veta vem hon är gör hon oss osäker.

Sanningen är antagligen att Brown och Clinton helt enkelt bara är nördiga fullblodspolitiker fullt medvetna om att de måste låtsas vara något annat än nördiga fullblodspolitiker för att få ägna sig åt politik, vilket är vad de är bra på. Men trots att den här politikertypen kanske är den mest uppriktiga uppfattas den som minst uppriktig.

Däremot förlåter vi folk som lurar oss, ljuger och fattar dumma beslut bara de kan titta oss i ögonen och säga: »Jag tror verkligen på det här.« Ingen tvivlar på att Blair verkligen trodde på att det var nödvändigt att anfalla Irak. Men är det en ursäkt? Ska vi bry oss om intentioner? Eller resultat?

Ta socialdemokraterna och FRA: inte ens Thomas Bodström själv kan väl ta Thomas Bodström på allvar som principiell försvarare av den personliga integriteten. Samtidigt är ledningens hyckleri i den här frågan kanske den enda substantiella förnyelse som socialdemokratin genomgått under Sahlin. Eftersom man tvingats hyckla för att få vara med och sparka, kommer man inte att kunna gå tillbaka till den gamla Bodströmretoriken. I alla fall inte helt och hållet. »En illusion kan bli en halvsanning och en mask kan anta uttrycket hos ett ansikte«, skrev George Orwell och menade att hyckleri i sig självt kan fungera som ett skydd för demokratin.

Imitation sägs ju vara den uppriktigaste formen av smicker, och hyckleri är trots allt en imitation av principer.  Att denna imitation är politiskt nödvändig säger något om att principer fortfarande hålls högt i samhället. Det mest skrämmande var enligt Orwell samhällen där makten inte behövde hyckla eftersom den var total.

***

För övrigt vill jag försvara stackars Gordon Brown. Det är naivt att förväxla förmågan att framstå som privat med ärlighet. Politiker behöver inte »berätta sanningen om sig själva«, däremot bör de berätta sanningen om politiken. Att det inte är så jäkla enkelt eller så jäkla vackert.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera