Jonathan Littells litterära skräll

Text: Elsa Westerstad/Fokus och Jacques-Pierre Amette/Le Point

Foto: Scanpix

En tegelsten med rött omslag dimper ner på redaktionen i juni. »De välvilliga« (»Les Bienveillantes«). Ett brev följer med från Dorotea Bromberg, förläggaren. Hon skriver att det är en av de märkligaste böcker hon någonsin läst, en bok som kanske kommer överleva oss alla.

Förväntansfull handrörelse till första sidan och den inledande meningen: »Bröder, låt mig berätta vad som hände.«

Sedan följer dryga 900 sidor där Max Aue, en åldrad SS-officer, systematiskt och med isande kyla redogör för sina handlingar under andra världskriget. Hur han, som en del av Heinrich Himmlers fruktade »Schutzstaffel«, var med och administrerade »den slutgiltiga lösningen på judefrågan« och organiserade massavrättningar på östfronten efter  invasionen av Sovjetunionen i juni 1941.

Han är en barbarisk bödel, men samtidigt en knivskarp intellektuell som lyssnar på Bach och läser Platon. Arbetar i den franska spetsbranschen, och håller sig vid liv med homoerotiska utsvävningar och analstavar. Och han lider inga samvetskval för det som varit. »Jag ångrar ingenting, jag gjorde mitt jobb, det var allt.« Jo, dyster är han, får vi veta, men det är för att han har problem med en förstoppad tarm.

Boken är fylld med historiska referenser, verkliga händelser och verkliga nazister; som Albert Speer, Adolf Eichmann och Rudolf Brandt. Men huvudpersonen är bara ett fantasifoster framsprunget ur Jonathan Littells sällsamma hjärna – en ung amerikan med judiskt ursprung som slukade över 200 historiska böcker, och sedan valde att skriva sin omfångsrika debutroman på franska.

När den kom ut i Frankrike september 2006 väckte den enorm uppmärksamhet och indignerad debatt – historiker anklagade honom för faktafel trots att boken inte utger sig för att vara annat än en roman. Men kritikerna älskade honom, och »De välvilliga« tilldelades de två mest prestigefyllda litterära priserna i landet – Goncourtpriset och Franska Akademiens stora pris.

Trots framgångarna skyr författaren offentligheten. I sitt brev skriver förläggaren Dorotea Bromberg att han är en »blyg och mycket privat person«.

I februari släpptes »De välvilliga« i Tyskland, och även där blev boken en omedelbar försäljningssuccé, trots många kritikers aggressiva mottagande. I media rasade polemiken mellan dem som välkomnade ett betydande litterärt verk och dem som bara såg kommers och »nazi business«.

Då, när kritiken ven som häftigast, lät sig den annars så mediesnåla Jonathan Littell märkligt nog intervjuas av EU-parlamentarikern Daniel Cohn-Bendit på Berliner Ensemble, Bertolt Brechts välkända teaterbastion. Publiken, som bestod av en grupp studenter, kritiker och intellektuella i alla åldrar, lyssnade andäktigt på författaren, och bara ibland bröts tystnaden av försiktiga viskningar.

Själv roade sig den fransktalande amerikanen med att röka cigarill och dricka konjak, och med sin lakonism och alltigenom vassa ton svara på frågorna som kom upp. Om romanens huvudperson, den gamla SS-officeren Max Aue, sa han så här:

– Jag ville ha en berättare som kan vara klarsynt; alltså frikopplad och distanserad från alla andra. Den del av arbetet som varit extremt viktigt för mig är det som handlat om de andra. Läsarna fokuserar mycket på Max, men för mig är alla de han beskriver lika viktiga. Om det så är Eichmann eller Rebatet eller folk jag har hittat på, försöker jag visa upp hela spektrat av nazister som skulle kunna ha funnits. Från den lille nazisten ända till Himmler.

På frågan om huvudpersonens hållning dröjde han en aning, sedan svarade han:

– Jag läste en artikel av en fransk historiker som lanserade den mycket intressanta tanken att Max ljuger. Själv har jag aldrig tänkt på det sättet. En nazist som inte är antisemit, som inte läser Rosenberg och som föredrar Flaubert, är det trovärdigt? Det finns ingen anledning att tro en sådan person. Kanske ljuger han, kanske var han en fullfjädrad antisemit, som läste Rosenberg, Hitler, Streicher. Det är en möjlig och helt giltig tolkning av texten, tycker jag.

Daniel Cohn-Bendits undring om hur man skriver om det ohyggliga, fick däremot en blixtsnabb respons.

– När man är författare, bryr man sig om punkter, kommatecken och att få tidsförloppen att stämma överens.

Då galopperade skrattsalvorna genom salen.

Han fortsatte:

– Krig är krig. Man har en annan relation till tiden då. När jag var i Sarajevo drack vi vin, rökte cigarrer och raggade på tjejer. Och då och då föll en granat ner, sa han och avslutade med att göra en lång utläggning om egna sex- och drogorgier i Afrika, för att visa hur den normalt fungerande moralen ibland sätts ur spel.

Med den utläggningen lyckades Jonathan Littell provocera flera personer i publiken.

Kanske är det hans uppsyn som retar också. Många tidningar har beskrivit författarens svala elegans; ofta klädd i svart skinnrock, mörk kostym, och uppknäppt vit skjorta.

»En blandning mellan Beckett och en ung Belmondo«, skrev en journalist i Süddeutsche Zeitung.