Leve imperialismen

Rysslands halvt om halvt förre president Putin hävdar att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof. Jag skulle säga att Woodrow Wilsons 14-punktsprogram från 1918, där den amerikanske presidenten fastslog rätten till självbestämmande för alla folk, var betydligt värre. Det dröjde några år-tionden och ytterligare ett världskrig, men i och med grundandet av FN avgick Wilsons linje med segern. Koloniernas frigörelse blev denna dröms triumf. Nu har vi nått fram till mardrömsstadiet.

Wilson kunde åtminstone haft vett att precisera sig. Det hade inte skadat med en formulering i stil med »men ni får tamigfan se till att vara ett par miljoner, i alla fall«. För här sitter vi nu med 192 självständiga stater. Och som om det inte vore illa nog står hundratals fler på tur: Skottland, Korsika, Flandern, Xinjiang. Sydossetien.

Någonstans får man lov att dra ett streck. I sanden, i gyttjan eller var som helst. Om världen går att dela in i folkgrupper i sydosseternas storleksordning – och det gör den säkert – får FN:s generalförsamling bereda rum för sisådär 8 500 länder. »Republiken Jämtland«, för att ta ett separatistiskt spektakel här i Sverige, har som jämförelse nästan dubbelt så många invånare som Sydossetien. Med sina 112 000 invånare skulle Jämtland alltså bli rena stormakten i en sådan världsordning.

Men är det inte viktigt att folk som blivit förtryckta får forma sin egen framtid? Nej, det är det inte. Mina småländska förfäder, som var dumma nog att sätta sig upp mot Gustav Vasa av diverse grumliga skäl, lät sig inte övertygas med mindre än att Dackes huvud träddes på spett utanför Kalmar slott. Det måste ha varit en förskräcklig begivenhet.

Man borde knappt kunna sova om nätterna när man tänker på det. Jävla nollåttor med sina jävla pålar, liksom, komma och spetsa mina anfäder på det där viset. Fast Gustav Vasa var förstås ingen riktig nollåtta … skit också. Lika bra att förklara krig mot hela resten av Sverige. Var nu det ligger. Flytta hem till Småland sedan igen och sitta i folkdräkt och få runka ifred om dagarna och betala skatt till dansken i stället.

Eller till Bryssel. Där brukar ju separatiströrelser hamna: i knät på en ännu högre instans än den de bekämpar.

Skottarna pratar längtansfullt om sitt EU-medlemskap, det som ska komma när London äntligen släpper taget; basker och korsikaner resonerar likadant. Regionalism, säger Brysselbyråkraterna med en förtjust rodnad, glada över att äntligen bli uppskattade. I brist på Bryssel drömmer sig sydosseterna i stället en framtid i ömsint rysk omfamning.

Det kan ha funnits en anledning till att européerna tröttnade på den gamla kaotiska 1600-talskartan. Man kan ju fundera på det. Svaret är ganska givet: nationalstaten är alldeles lagom. Smaka på det påståendet. Det är fullständigt sant. Nationalstaten bibringar ordning och reda, pengar på fredag och så lite gammal hederlig läs- och skrivkunnighet åt barnen. Man kanske inte är bortskämd med smålänningar som statsministrar. Man kanske inte alltid känner att ens skorrande »r« tas på allvar. Men fan vad gottigt det är med vatten och värme i huset och en rikstäckande morgontidning i brevlådan.

Det måste sägas. Separatister är efterblivna. Separatister är sociokulturellt inavlade kretiner, lågutbildade mäns motsvarighet till drejande Österlenkvinnor – de har fula kläder, för mycket fritid och för mycket medieutrymme.

Så är det med den saken. Men vilken var egentligen den allra största geo-politiska katastrofen? Österrike-Ungerns upplösning, säger jag. Länge leve alla lagom imperier.

Text: Thomas Engström