Nu kommer lågkonjunkturen

Text: Tobias Hammar och Claes Lönegård

Foto: Anna Simonsson

Vid en ytlig betraktelse ser det ut som det brukar.

Flera år av vindsnabb ekonomisk aktivitet slår plötsligt över i överkonsumtion och felaktiga investeringsbeslut. En skenande framtidsoptimism förbyts i en destruktiv pessimism i takt med att efterfrågan viker, exporten mattas av, vinster och aktiekurser faller och arbetslöshetssiffrorna vänder uppåt.

När Statistiska centralbyrån häromveckan meddelade att Sveriges ekonomiska tillväxt i princip stannade upp under andra kvartalet i år hamnade konjunkturen plötsligt i fokus.

I den nationalekonomiska skolboken kallas det för en »klassisk« konjunkturnedgång: en naturlig, cykliskt återkommande inbromsning som drabbar varje ekonomi med mellan åtta och nio års mellanrum.

Men frågan är om det är där vi är just nu. Skrapar man lite på ytan framträder nämligen en betydligt mer komplex verklighet. Den första stora avvikelsen gäller inflationen, prisökningstakten. Det vanliga mönstret är att denna viker nedåt tillsammans med efterfrågan när lågkonjunkturen kommer. Men nyligen nådde inflationen sin högsta nivå på över 15 år. I juli låg den på 4,4 procent – mer än dubbelt så mycket som Riksbankens inflationsmål på max två procent.

Dessutom kommer nästan alla prisökningar från utlandet, importerade hit via de besvärande höga priserna på olja, livsmedel och andra råvaror. Lyfter man ut de komponenterna ur inflationsstatistiken, hamnar den »inhemska« inflationstakten på betydligt mer beskedliga 0,9 procent.

– Det är en ny trend för svensk ekonomi att se en kombination av vikande tillväxt och hög inflation, där prisökningarna inte härrör från att vi har byggt upp ett inhemskt inflationstryck via höga löneökningar, utan helt och hållet kommer utifrån, säger Mats Dillén, generaldirektör på statliga Konjunkturinstitutet, och fortsätter:

– Det gör att man kan tala om stagflationstendenser i ekonomin just nu, även om jag vill vara försiktig i användningen av just det ordet.

Och Mats Dilléns försiktighet är lätt att förstå. Få fenomen skrämmer de ekonomiska experterna mer än kombinationen av lågkonjunktur och inflation, stagflation, eftersom detta tillstånd i princip omöjliggör för Riksbanken att stimulera ekonomin med hjälp av sänkta räntor.

Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, jämför situationen med de turbulenta 1970- och 1980-talen.

– Då hade vi en lång period av svag tillväxt och hög inflation, där den höga arbetslösheten blev bestående. Det som oroar mig nu är att den här klassiska inbromsningen kommer när osäkerheten på de globala marknaderna är så stor.

Även om avmattningen inte är dramatisk kan det bli problem när inflationen samtidigt är så hög.

Det gungar lite. Statsminister Fredrik Reinfeldt är i sällskap med ett medieuppbåd på väg med färja till Vaxholm för sitt traditionella sommartal. Läget är ett helt annat än vid framträdandet för ett år sedan. Fredrik Reinfeldt hade konjunkturen på sin sida, alliansen hade gått till val med arbetslinjen som budord och mycket pekade då på att politiken fungerade också i praktiken.

Människor strömmade in på arbetsmarknaden. Men det var då. Nu är lågkonjunkturen här, trots att många länge menade att Sverige kanske var så gott som immunt mot en nedgång. Frågan är hur djupt fallet blir? Det blir det stora testet för moderaternas nya ekonomiska politik. Och den första ordentliga prövningen för Fredrik Reinfeldt som statsminister.

De senaste veckorna har oljepriset fallit. Den utvecklingen kan dock vända snabbt om kriget i Georgien, där en oljepipeline går, håller i sig.

Mer besvärande i sammanhanget är det andra stora trendbrottet mot skolbokens klassiska konjunkturscenario. I den ekonomiska statistiken visar det sig nämligen att produktiviteten – Sveriges förmåga att effektivt producera varor och tjänster – i princip har stått still ända sedan hösten 2006. Och inte bara det: vid flera tillfällen under de gångna två åren har produktivitetstillväxten i Sverige – som enda land i Västeuropa och USA – till och med varit negativ.

– Det är i och för sig naturligt att produktiviteten stannar upp i mogna faser av konjunkturcykeln. Men jag vet inte om vi någonsin har sett en sådan lång period med så svag produktivitetsutveckling i svensk ekonomi, säger Mats Dillén.

Han erkänner utan omsvep att han och hans stab av kvalificerade ekonomer har tagits på sängen av den deprimerande svaga statistiken. Den kan bero på att många oerfarna, och därmed lågproduktiva, ungdomar nyligen kommit in på arbetsmarknaden och sänkt totalsiffran för produktiviteten i ekonomin. Eller på regeringens många åtgärder för att öka sysselsättningen, som i praktiken får samma effekt. Lågproduktiva branscher som tjänstesektorn kan också, under högkonjunkturens sista skälvande år, ha expanderat mer än dem där produktionen sker mer effektivt. Eller så har arbetsgivarna bara haft orimligt höga förväntningar på ekonomin och fortsatt att anställa som vanligt utan en tanke på att avmattningen stod för dörren.

Alla förklaringar är rimliga – men ingen av dem förklarar produktivitetssvackan mer än bara till någon tiondels procent.

– En annan faktor kan vara att det är väldigt svårt att mäta produktivitet. Vi brottas med problemet och har inte riktigt fått kläm på det än, förklarar Mats Dillén.

Dilemmat är av stor ekonomisk betydelse, eftersom produktiviteten i ett lands ekonomi bestämmer priset på varor och tjänster. Förr eller senare kommer de svaga produktivitetstalen att slå igenom i ett stigande kostnadstryck. Eller, för att tala Riksbanksspråk: även när priserna på livsmedel och olja har slutat att stiga, kan vi räkna med att det finns ett inhemskt inflationstryck kvar i ekonomin. Frågan är vad som händer då.

Ska man tro den nationalekonomiska intelligentian går vi en relativt mjuk avmattning till mötes. De flesta prognoser antyder att 2008 års konjunkturnedgång blir snarlik den Sverige upplevde efter it-boomen 2001. Då liksom nu kom nedgången plötsligt. Börsen störtdök och medierna vältrade sig i apokalyptiska utfall. Men trots varningsropen uteblev dramatiken. BNP-tillväxten sjönk visserligen snabbt, men från extremt höga nivåer och bara för att kort hämta andan innan den lika snabbt tog fart igen.

– Typiskt för sådana här klassiska, medelsvåra inbromsningar är att de varar i mellan ett och två år. Det rör sig om återkommande cykler där tillväxten under de svaga åren går ned till omkring en procent, säger Lars Magnusson.

Om det stämmer närmar vi oss ett 2009 med ett dämpat inflationstryck, en milt stigande arbetslöshet, en svag konsumtionstillväxt och, förmodligen, aktiekurser som fortsätter att vandra i sidled. Men redan 2010 kan kurvorna vända uppåt igen.

Om inte. Som alltid finns det gott om »om inte«. Framtiden för Kinas ekonomi är ett, oljepriset ett annat. Den svaga produktivitetstillväxten är ett tredje och händelseutvecklingen i Mellanöstern ett fjärde. Och så, det största av dem alla: de stora risker som ligger inbäddade i den problemtyngda amerikanska ekonomin.

Eller, som professor Lars Magnusson uttrycker det:

– USA:s extrema budget- och bytesbalansunderskott gör hela situationen väldigt osäker just nu. Visserligen har vi stora statsfinansiella överskott i den svenska ekonomin, men historien har lärt oss att sådana överskott minskar oerhört fort om det väl smäller till. Det hände i början av 1990-talet och det kan mycket väl hända igen. Jag skulle därför inte förlita mig alltför mycket på de starka statsfinanserna om jag var finansminister.

Det gör kanske inte Anders Borg heller. Han håller masken, det är hans jobb att göra det, att ingjuta lugn och förtroende hos människor och marknad. Finansministern har redan tidigare aviserat ekonomiska reformer på minst 30 miljarder kronor som ska gå till utbildning, infrastruktur, psykiatri, förskola och en fortsatt jobbsatsning.

Men regeringens åtgärder är strukturella snarare än konjunkturella. Varken Anders Borg eller statsministern utlovar några krafttag för att vända ekonomin. Statsministerns linje är att regeringen har rustat Sverige för att möta sämre tider, men han påpekar att nedgången ger utrymme för finanspolitisk stimulans.

Huvudstrategin är ändå att politikerna inte kan och bör göra för stora och förhastade reformer. Vad som krävs är mer av detsamma. En ännu starkare arbetslinje. Oavsett om ekonomin är på topp eller på väg mot en lågkonjunktur.

I årets Vaxholmstal talade Reinfeldt knappt alls om ekonomin, utan om andra utmaningar och möjligheter som Sverige står inför. Det är krig i Georgien och OS i Kina, det är integration, kriminalitet och EU-utvidgning. Någon i publiken frågar: När är statsskulden nere i 15 procent av BNP, som ni har utlovat? Reinfeldt tvekar och riktar blicken längst bak i rummet. Finansminister Anders Borg som hela tiden hållit sig i bakgrunden, får rycka in.

– 2011, svarar han och drar sig undan lika snabbt.

Under hösten kommer allt fler svenskar att känna av lågkonjunkturen, och social­demokraterna kommer attackera regeringens politik allt hårdare. Trycket kommer öka på de nya moderaterna och alliansen att bevisa att de kan hantera en lågkonjunktur bättre än tidigare borgerliga regeringar.

Mer ur reportaget: Kommunerna får ta smällen, av Claes Lönegård