Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Pakistan har fått nog

Bushs jakt på terrorister i Pakistan kan sluta med att han saboterar relationen med den nya regeringen där.

Fredagen den 12 september bombade USA en pakistansk by i Norra Waziristan. Måltavlan var ett misstänkt talibanfäste. Minst 10 människor dog.

Med bestyckade drönare, obemannade flygplan, kan den amerikanska militären agera snabbt och utan att riskera livet på sina egna piloter. De senaste två veckorna har det rapporterats om minst fem drönarattacker mot pakistanska mål och omkring 40 människor, många civila och barn, har dödats.

USA har den senaste tiden trappat upp sina militära insatser i de bergiga gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan. Men att medierna nu uppmärksammat upprepade attacker betyder inte att det inte förekommit tidigare. Det har bara skett i det fördolda. Eftersom drönare främst används vid underrättelsearbete och topphemliga militära operationer kommer aktionerna sällan till allmänhetens kännedom.

– Den här typen av amerikanska attacker har pågått länge. Det nya är att USA vill markera för den nyligen tillsatta pakistanska regeringen att de på allvar måste ta tag i terroristproblemet – annars gör USA det, säger Magnus Norell, forskare och terroristexpert på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.

Pakistan, som sedan den 11 september 2001 varit USA:s allierade i kampen mot terrorism, har i den amerikanska debatten länge ansetts vara alltför slapphänt gentemot talibanerna och al-Qaida. Den förre presidenten Pervez Musharraf fick hård kritik av USA för att ha förhalat samarbetet i jakten på bin Ladin och mjölkat landet på budgetstöd. När det nu endast återstår fyra månader av George W Bushs tid vid makten trappar han upp jakten på Usama bin Ladin. Innan amerikanerna går till valurnorna för att utse hans efterträdare så vill presidenten ha levererat resultat.

Men frågan är om taktiken är framgångsrik. Sten Widmalm, Pakistanexpert och forskare vid Uppsala universitet, är mycket tveksam.

– För att öka säkerheten i hela regionen borde USA fokusera på terroristgrupper i Saudiarabien i stället för att bomba små mål i Pakistan, säger Sten Widmalm som också oroas av de signaler som de upprepade drönarattackerna sänder ut.

– Att USA så tydligt väljer att köra sitt eget race sänder mycket konstiga signaler när Pakistan precis fått en ny, civil regering.

När de nu så gott som dagligen genomför operationer på pakistanskt territorium, utan tillstånd från de pakistanska myndigheterna, riskerar de inte bara att destabilisera landet ytterligare. Risken finns också att Pakistan vänder USA ryggen och söker sig tillbaka till sin tidigare allierade, Kina.

Relationen mellan USA och Pakistan är fylld av konflikter och svängningar. Och i Pakistan är känslan av att inte kunna lita på USA djupt rotad. Innan tvillingtornen föll i New York för sju år sedan var relationen minst sagt frostig, särskilt efter Pakistans kärnvapensprängningar 1998. Kina däremot, har länge varit en pålitlig allierad och en viktig handelspartner för Pakistan. Så även i dag. Grannen Indien, Kinas antagonist och främsta konkurrent på världsmarknaden, har däremot sin starkaste partner i USA. En oförutsedd konsekvens av attackerna mot World Trade Center var att gränskonflikten i Kashmir lugnade ner sig. Men i somras blossade den upp igen.

– Om Pakistan börjar luta sig mot Kina i stället för USA så kan vi få en ny kalla kriget-gräns i Kashmir. Det skulle påverka hela regionen negativt, från Irak och Iran ända bort till Bangladesh, säger Sten Widmalm.

Stridsplanen det talas tyst om

»Predator«, eller rovdjur, kallas vissa modeller. Så fungerar planen som styrs från marken.

För den oinvigde låter det som något ur en science fiction-film. Men UAV:er, en förkortning av engelskans unmanned aerial vehicle, är inget nytt. Kryssningsrobotar, som är embryot till dagens avancerade obemannade flygplan, användes redan av Tyskland under andra världskriget. I dag finns det regelrätta flygplan, de största har över 15 meter mellan vingspetsarna och kan klara mer än ett dygn i luften. De kan också bestyckas med robotar eller bomber.

De allra minsta versionerna har inte mer än två meter mellan vingspetsarna och får plats i en ryggsäck. Obemannade flygfarkoster utvecklas runt om i världen och är än så länge endast tillåtna att användas i stridszoner och avlysta luftrum där ingen annan flygtrafik förekommer.

Obemannade flygfarkoster utvecklades först som spaningsfarkoster för att inhämta information om ett visst område. Fördelarna ur användarsynpunkt är att de kan användas i oländiga förhållanden, ersätta de för piloten långa och tråkiga spaningsuppdragen, och inte minst användas vid farliga operationer där piloten riskerar sitt liv.

USA, som tidigt insåg att det här var ett utmärkt instrument i jakten på terrorister, är det land som leder utvecklingen med bestyckade obemannade flygfarkoster. Modellen MQ-9 Reaper och den tidigare versionen RQ-1 Predator har använts vid flera tillfällen den senaste tiden i Pakistan. USA har också använt bestyckade UAV:er i Irak och Afghanistan.

Även Israel ligger långt fram i utvecklingen av bestyckade UAV:er, och 2005 fick landet hård kritik av USA för att ha sålt sådana plan till Kina. Israel har också använt bestyckade UAV:er vid attacker mot mål i Gazaremsan.

Och under våren och sommaren 2008 har det vid flera tillfällen kommit uppgifter om att Ryssland skjutit ner georgiska UAV:er.

Svenska försvaret har en egen UAV-enhet vid K 3 i Karlsborg. Två flygande plattformar finns för tillfället. Ugglan, som är en modifiering av ett franskt system, vidareutvecklas av Saab. Farkosten har nästan fem meter mellan vingspetsarna och kan inte bestyckas med vapen. Skylark, eller Falken som den kommer heta på svenska, är den senaste varianten och köptes in från Israel för något år sedan. Falken är betydligt mindre och är även den tänkt att användas för att samla information.

Obemannade flygfarkoster styrs från marken genom radioförbindelse, men är än så länge lika personalintensiva som ett förarstyrt plan. Det krävs tre till fyra personer på marken för att kontrollera ett större obemannat plan. Tekniken bygger på en karta, där en tänkt flygbana med vissa geografiska punkter och klockslag programmeras in. Kameror på farkostens undersida kan sedan styras direkt från marken.

Det faktum att operatörer på marken styr gör det juridiskt komplicerat att använda den här typen av plan i luftrummet. Mycket av utvecklingsarbetet går nu ut på att förbättra tekniken för att upptäcka och undvika kollisioner med andra flygplan, för att på sikt slippa avlysa luftrum och kunna flyga på samma villkor som bemannade flygplan.

Källa: Petter Ögren, forskare på FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, med specialområde obemannade farkoster.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera