En europeisk groda

Text: Maja Aase

Foto: Scanpix

Frågan är vem som är mest anti.

I Associated Press intervju med Horace Engdahl om böcker och Nobelpris finns ett stycke som inte blivit särskilt uppmärksammat:

»Svenska Akademien väljer ofta okända namn och nästan aldrig bästsäljande författare. Regelbundet anklagas den för snobbism, politiska ställningstaganden och till och med dålig smak.«

Vad falls – ingrodd antiakademism? Reporterns analys framställs som fakta men liksom antiamerikanismen simmar alltihop i fördomsträsket. Efter artikeln rasade delar av den litterära eliten i USA. I Sverige blev det snabbt rätt tyst bland de svenska krusbären. Här reagerar toppskiktet bara när attackerna är mer sofistikerade.

Eller så handlar det om att Sverige och Europa vet hur det ligger till. Egentligen. Att det är här homo finculturo finns: vi inte bara upptäckte Amerika, vi uppfann också skiftnyckeln, upplysningen och champagnen.

Eurrrrrropa är däremot välfärd, humanism och fridsam förfining.

Enligt den bandade intervjun resonerade Horace Engdahl lugnt och logiskt. Och sa som det var:

1. »… det går inte att komma ifrån att Europa fortfarande är centrum i den litterära världen … inte USA.«

2. Amerikanska författare »… är alltför känsliga för trender i deras egen masskultur«, vilket sänker kvaliteten i deras arbete.

3. »USA är alltför isolerat, för trångsynt. De översätter inte tillräckligt mycket och deltar egentligen inte i det stora samtalet om litteratur. Den bristen på kunskap är hämmande.«

Horace Engdahl följer en svensk och europeisk tradition. I januari 1781 beskrev greven, ministern och Marie Antoinettes älskare Axel von Fersen amerikanerna i ett brev: »Pengar är vad som motiverar deras handlingar, de tänker inte på annat än hur tjäna mer. Var och en för sig själv, ingen är för det allmänna bästa.«

I början av 1830-talet klagade den franske, politiske analytikern Alexis de Tocqueville på amerikanernas brist på bildning och deras ointresse för omvärlden.

1889 slog den norske författaren Knut Hamsun fast: »Sagen er den, at Amerika ikke er Stedet for aandelig og social-politisk Udvikling«. 1957 skrev författaren Folke Isaksson att Amerika är »gränslöst fult« och »en värld av tomhet och hysterisk aktivitet«.

15 år senare satt statsminister Olof Palme hemma vid köksbordet i Vällingby och såg in i Rapports filmkamera: »… Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hårt över dem som burit ansvaret. Nu har ytterligare ett namn fogats till raden. Hanoi 1972.«

Författaren och docenten Claes-Göran Holmberg i litteraturvetenskap vid Lunds universitet håller inte med Horace Engdahl i kulturkampen:

– Vad man än säger om USA kan man ha fel och rätt samtidigt. Jag skulle inte heller hävda att den europeiska litteraturen är högre stående än den amerikanska.

När den brittiska tidskriften Granta våren 2007 gav ut volymen »Best of Young American Novelists« var en tredjedel av författarna födda eller uppvuxna i ett annat land än USA, som Ryssland, Kina, Peru, Indien, Nigeria och Thailand.

I Nationalencyklopedins bokutgåva är artikeln om amerikansk litteratur prick en spaltmeter lång, delvis skriven av Claes-Göran Holmberg, som tycker att den svenska bokutgivningen är för smal.

– I USA i dag lever många, betydande afrikanska författare och små, ideella förlag ger ut alla möjliga böcker. I Sverige får inte framstående, enormt produktiva, författare från Afrika, Asien och Latinamerika den uppmärksamhet de är värda.

Bland de engelskspråkiga reaktionerna på Horace Engdahls utspel återkommer anklagelsen att Svenska Akademien är antiamerikansk. I sitt filmade Nobeltal 2006 sade Harold Pinter att »USA:s brottslighet har varit systematisk, konstant, brutal och skoningslös«. Doris Lessing, pristagaren 2007, har beskrivit amerikanerna som »… ett väldigt naivt folk, eller så låtsas de vara det«.

Men den kritiken måste inte nödvändigtvis vara hat riktat mot medborgarna och nationen USA. I sin bok »Draksåddens år: 11 september, Irakkriget och världen efter Bush« skriver Pierre Schori: »Om det vore antiamerikanism att kritisera Bushadministrationen, då skulle vi inte finna argare antiamerikaner än amerikanarna själva.«

I boken »Råd till en president« (1965 på svenska) skriver Norman Mailer att »Vi har förlorat vårt förflutna, vi lever i det ständiga nuets luftlösa ingenmansland…«.

Ärkesatirikern Michael Moore har bland annat skrivit böckerna »Korkade vita män« och »Vem har snott mitt land?«  Tidningen Vanity Fairs chefredaktör Graydon Carter skriver i sin bok »What We´ve Lost« att många påpekar att George W Bush sällan läser, att hans politiska möten är på max tio minuter och innehåller  varken frågor eller diskussion.

Den som granskar listorna över vem som fått de olika Nobelprisen genom åren finner snabbt att USA dominerar (i medicin handlar det om över 50 nordamerikaner). Undantaget är litteratur (dessutom har pristagarna Joseph Brodsky, Isaac Bashevis Singer och Saul Bellow det gemensamma att de föddes någon annanstans än i smältdegeln USA).

Den förste nordamerikanen att vinna litteraturpriset var Sinclair Lewis 1930. Hans nobelföreläsning var tydlig: »I Amerika är de flesta – inte bara läsarna utan även författarna – fortfarande rädda för det slags litteratur som inte glorifierar allt amerikanskt.«

I sin lysande USA-bok »Friare kan ingen vara« skriver Göran Rosenberg om hur vår syn på Amerika är beroende av hur vi ser på oss själva; den följer konjunkturen och mörknar när vi är pessimistiska.

Kanske var det därför som Horace Engdahl gjorde sitt utspel? Alltihop var bara en kommentar till den i USA grundade och uppflammande finanskrisen.

Eller så hade Sinclair Lewis rätt när han hävdade att även om den amerikanska författaren kan ha det bra ekonomiskt är han »förtryckt av något värre än fattigdom – känslan av att det han skapar inte betyder något«.