Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Mårten Castenfors, museiman

Mårten Castenfors sover inget vidare om natten. Han ligger och maler. Psykologen säger att det är för att han har så mycket att tänka på just nu, det är den enda tiden på dygnet han får tid att sortera. Mycket står på spel.

Sedan första september är Mårten Castenfors chef för Liljevalchs konsthall i Stockholm, och även ansvarig för den offentliga utsmyckningen i staden.

– Jag brukar säga på skämt att jag äger Stockholm. Och då säger min fru: Mårten, det är stockholmarna som äger Stockholm, du måste lära dig att säga vi.

Han ler, sätter gaffeln i en potatis så det vingliga träbordet kränger åt höger, rätar upp det med armbågen, och går vidare i samtalet.

Det är inte alla som är lika nöjda med tillsättningen av Castenfors som Castenfors själv. Inte heller med att han har ensamt ansvar för de två kommunala institutionerna Liljevalchs och Stockholms konstkansli, nu Stockholm konst. Kansliets sex intendenter har ersatts av Mårten Castenfors. Kaj Larsson, tidigare förste intendent vid kansliet, har hörts en del i media och är inte glad. Han tror att den offentliga kons­ten kommer drabbas negativt av maktkoncentrationen, hamna i en svacka.

– Han är helt ute och cyklar. Han har helt fel. Jag satt med en kvinna på exploateringskontoret senast i dag och nu ska vi köra det här hela vägen. Det handlar om hur många miljoner som helst, så det finns inget utrymme för någon svacka.

Mårten Castenfors vill lägga en enhetlig strategi för Stockholms utsmyckning. Sluta att pytsa ut konsten, som han tycker man ägnat sig åt tidigare, gjort »en liten skulptur där, och en liten skulptur där«. Hans första bidrag blir en bronsskulptur av Dan Wolgers, vilken ska placeras framför stora Tullhuset på Södermalm.

– Skulpturen är så otroligt bra, det är där vi ska lägga ribban.

Wolgers känns som ett okontroversiellt val i jämförelse med de Ikea-möbler som Castenfors tänker släpa in i konsthallen nästa sommar. Det handlar om svensk efterkrigshistoria sett genom Ikeas möbler, är det sagt. Men många väljer nog ändå att se det som ett smaklöst reklamjippo, eller urspårat sponsringsavtal. Det börjar redan mullra i kulturleden.

– Det kommer att bli ett jävla liv. Drömmen vore att vira in hela huset i Ikea-papper, det ska vara korvar och hela baletten.

Castenfors vill inte vara snobbig, vare sig i tilltal eller i val av utställningar. Genröst, opretentiöst och intelligent är hans ledord, och han gillar folkligheten som den årliga Vårsalongen står för, då vem som helst kan skicka in sitt konstverk. Fast kvaliteten på bidragen måste bli bättre, tycker han, och har tillsatt en jury bestående av några av Sveriges ledande gallerister.

– Det jag saknade när jag satt i juryn det här året var bra måleri, det var vedervärdigt så mycket som var dåligt. Det följde något recept för konst, någon form av neutral modernism, allt såg likadant ut. Samma jävla uppbyggnad, samma jävla färger. Samtidskonsten är extremt vilsen just nu.

Kanske går Mårten Castenfors frispråkiga läggning att förklara med en senkommen tonårsrevolt. En frigörelse från det välartikulerade medelklassbarn han en gång var, uppvuxen först på Ynglingagatan i centrala Stockholm och sedan – på Lidingö. Som han hatade det stället! Instängt, läskigt. Helvetet på jorden för en sådan som Mårten, en smal sent utvecklad spagettikille. Dessutom FNL:are, såklart. Räddningen kom när han fyllde 14 år, och började på Södra Latin i innerstan.

– Då visste ingen att jag var en mes, och då behövde jag ju inte heller vara det längre.

Tönten var avvecklad, i stället blev Mårten Castenfors en kulturpretentiös. Han började läsa konst och hänga på mammans galleri, Svenska Bilder på Karlavägen, där han träffade konstnärer som Ola Billgren, Max Book och Eva Löfdahl.

Röda Rummet, Prinsen och KB var hans stamhak. Han skulle nog kunna ha suttit kvar där än i dag, inser han, om han inte fått ett infall och liftat ner till Göteborg. Det var då Mårten Castenfors påbörjade sin 15 år långa karriär som konstkritiker, först på Göteborgs-Posten och senare på Svenska Dagbladet. Men i dagsläget tycker han att kritiken på kultursidorna är undermålig.

– Det många kritiker gör är att skriva pratminus och påannonser. Det är inte kritik. Jag saknar en fördjupning, jag skulle vilja bli överraskad av kritikerna.

Han skyller på kultursidornas omgörning till nöjesbilagor, men också på snobbismen och ängsligheten i konstvärlden. Många går runt och är rädda, de vågar inte vara små.

– Jag vet att jag är jävligt liten. Om man vet att man är rädd och liten, då kan man vara modig också. Jag har ingen prestige, jag behöver inte låtsas någonting.

Helgerna tillbringar han tillsammans med hustrun på landet i Uppland och han jobbar sällan övertid. Jo, han erkänner, det är lite räkmacka över alltihop.

– Jag har egentligen inte haft någon stor motgång i karriären, det kanske kommer nu. Men jag är inte rädd för det, jag skiter i det, om det här går åt helvete, då sätter jag mig på landet, skriver en bok och odlar min potatis.

Mycket står på spel, och han spelar högt.

På natten gör han upp nya planer.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera