Om och om igen

Text: Claes Lönegård

Foto: Scanpix

 »Nyval!«, utropade den tillförordnade israeliske premiärministern Tzipi Livni efter att hon misslyckats bilda regering. 18 partier i knesset – det israeliska parlamentet – var åtminstone ett för mycket att hantera för den nye Kadimaledaren. Förhandlingarna strandade.

Israel marknadsför sig gärna som Mellanösterns enda demokrati. Sett till hur ofta landet går till val är det väldigt demokratiskt. Nyvalet blir det åttonde nationella valet på drygt ett decennium.

För många partier, tycker en uppgiven Livni. För många val, tycker väljarna, som blir allt färre för varje gång de ombeds utnyttja sina medborgerliga rättigheter.

Israelisk politik har alltid balanserat på randen till kaos, för att med jämna mellanrum ramla dit. Traditionen påbjuder minst en partisplittring per mandatperiod, med nya partier till följd.

Många försök har gjorts att stabilisera bygget. Att införa direktval till premiärministerposten, som gjordes 1996, var bland de djärvaste. De spräckliga koalitionsregeringarna skulle äntligen få tyngd och kontinuitet. Efter tre val gav man upp. Det enda resultatet var fler val och lägre valdeltagande.

Då höjer vi gränsen till knesset, sa man inför valet 2006. Från rekordlåga 1,5 procent till rekordlåga 2 procent. De minsta partierna var inte dummare än att de ställde upp under gemensamma listor. Och det politiska livet i Israel kunde tuffa på i sin vanliga oberäkneliga fart.