Vårdens datasystem skördar liv

Text: Olle Rossander

Foto: Scanpix

Läkare och sjukhus runt om i landet kan inte läsa varandras journaler trots att de nästan alla är datoriserade. Detta innebär att vårdpersonalen inte i tid får reda på vad patienten lider av, vilken behandling de har fått och vilka läkemedel de använder.

– Ett stor antal, kanske hälften av alla läkemedelsreleterade dödsfall, inträffar till följd av bristande kunskap om patientens tidigare sjukdomar och behandling, säger Gösta Malmer, ansvarig för landstingens arbete med  it-strategi på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

Lars Jerlvall, it-direktör på landstinget i Östergötland, är inne på samma spår:

– De flesta Lex Maria-fall (anmälningar av misstag i vården) är på något sätt kopplade till bristande information om patienten, säger han.

En anonym landstingspolitiker som Fokus talat med hävdar att »ingen riktigt vill veta hur illa det är«:

– Om det skulle bli tydligt skulle staten tvingas köra över landsting och kommuner – och det vågar man inte.

Socialstyrelsen visar i en färsk stickprovsundersökning (juni 2008) att ungefär var tionde av alla som söker sig till sjukhus blir skadade av den vård de får. Totalt handlar det om cirka 100 000 patienter. Av dessa är det tio procent som får allvarliga eller bestående skador och cirka tre procent, alltså runt 3 000 patienter, som varje år dör av sina skador. Tio gånger fler än trafikens offer.

Om Gösta Malmer på SKL har rätt beror hälften av dessa dödsfall på att vårdpersonalen saknat tillräcklig information om patienterna eftersom de inte kunnat läsa de datajournaler som finns på andra vårdinrättningar.

Under de senaste decennierna har landets 21 landsting, 289 kommuner och en rad sjukhus och vårdgivare skapat ett eldorado för datakonsulter, systembyggare, lokalpolitiker och tjänstemän.

Snart sagt varje organisation har byggt sitt eget system.

– Alla har velat, och kunnat, utveckla sina egna system efter sina egna behov. Läkare på sitt, annan vårdpersonal på sitt, varje enhet på sitt, säger Cecilia Schelin-Seidegård, forskare och tidigare chef för de sammanslagna Karolinska och Huddinge sjukhus.

I Stockholm har olika landstingsbetalda vårdinrättningar haft ett trettiotal skilda journalsystem som inte kunnat kommunicera, vilket inneburit att läkare och remisshandläggare inte kunnat se vad andra gjorde.

Nu har man lyckats komma ner till nio system – förutom olika system på privata vårdinrättingar.

Det senaste försöket att samordna verksamheten i Stockholm slutade med en smäll för skattebetalarna på 1 600 miljoner kronor när projektet GVD, Gemensam vårddokumentation, havererade 2007.

Samtidigt har landstinget i Norrbotten lyckats skaffa sig ett enda system för hela vårdkedjan vilket visar att det är datatekniskt fullt möjligt.

– Små revir har präglat utvecklingen ända sedan papperstiden. När datoriseringen började skulle många uppfinna hjulet på nytt och det blev dyrt och omständligt, säger Lars-Erik Holm, generaldirektör på Socialstyrelsen och fortsätter:

– Man har inte sett det ur patientens perspektiv utan ur vårdgivarens och administrationens. Många patienter tror ju att doktorn har all information från andra vårdgivare och de blir överraskade av att så inte är fallet.

Bilden växer fram av ett systemfel där makten över skattekronorna och den egna organisationen (kommuner och landsting) blivit viktigare än omsorgen om de som söker vård och betalar. Ett systemfel som också är följden av »the first mover syndrome«.

Sverige var tidigt ute med it-stöd och byggde fast sig i system som i dag är föråldrade. Den mängd information som ska hanteras har formligen exploderat och patienterna rör sig i landet och mellan vårdinrättningar och specialister på ett helt annat sätt än på 70-talet. Till detta kommer dessutom en lagstiftning som, för att skydda patientens integritet, stoppat allt samarbete över gränser och mellan vårdinrättningar.

Följden har, också enligt generaldirektör Lars-Erik Holm på Socialstyrelsen, blivit ett alltför snuttifierat system.

– Sverige är inte större än en europeisk storstad och borde kunna klara sig med ett system. Men nu händer ändå en hel del och äntligen sätts patienten i centrum.

Lars-Erik Holm syftar på att riksdagen stiftat nya lagar, att SKL skapat nya samarbetsformer och att Socialstyrelsen driver frågor om att patientinformationen ska göras mer entydig, uppföljningsbar och tillgänglig i linje med regeringens skrivelse »Nationell IT-strategi för vård och omsorg«.

Den nya patientdatalagen som trädde i kraft vid halvårsskiftet gör det lättare, och lagligt, att skicka information mellan vårdgivarna. En fastlagd nationell it-strategi slår också fast hur det bör fungera och SKL har beställt en it-lösning som ska göra det möjligt att läsa varandras journaler över läns- och sjukhusgränser. Nästa år ska it-konsulten Tieto-Enator ha ett system klart för en nationell patient­översikt, NPÖ.

På SKL, som försvarar det kommunala självstyret, suckar Gösta Malmer lätt när han säger att visst finns det fördelar med decentraliserade system.

– Men en viss form av »stalinism« skulle inte vara helt fel.

Den yttersta formen skulle vara att dela upp vården mellan staten och kommunerna och helt avskaffa landstingen. Tanken har väckts då och då, senast i den så kallade ansvarsutredningen, men tvärdör då den närmar sig den politiska verkligheten.

Som oppositionsledare öppnade [[Fredrik_Reinfeldt|Fredrik Reinfeldt]] för att avskaffa landstingen men när frågan sedan kom till Ansvarskommittén blev det en kompromiss om frivilliga storregioner. Inte heller [[Göran_Persson|Göran Persson]] vågade i regeringsställning driva frågan. Men som konsult utan makt gick han i somras ut hårt och ville skrota landstingen helt och lägga över sjukvården på kommuner och stat. Han har därefter avböjt att kommentera frågan.

Inte heller socialminister [[Göran_Hägglund|Göran Hägglund]] vill svara direkt på några frågor utan hänvisar till att regeringen nu gett ökade möjligheter till samverkan – dock utan att tvinga fram något sådant.