Så strider partierna om tandvården

Alla erkänner att tänderna är en del av kroppen. Ändå är det omöjligt att göra dem sjukvårdspolitiskt jämställda med knän och njurar – det vill säga att ge även garnityret offentligt finansierad vård. Men detta valår är det flera partier som försöker ändra på den saken.

När regeringen på valborgsmässoafton skickade förslaget om att slopa den så kallade ”50-lappen” till Lagrådet, såg det på papperet ut som en teknisk justering. En låg avgift för asylsökandes akuta tandvård tas bort och i stället ska tandläkarna ta betalt enligt gängse taxa. Men politiskt var detta något annat – utmönstringen av en symbol som hade blivit en belastning. För regeringen handlar det om rättvisa.

– Dagens system leder till orättvisa avgifter i tandvården. Alla ska givetvis fortfarande ha tillgång till tandvård som inte kan anstå, men den som kan betala för sig ska också göra det, sa socialminister Jakob Forssmed (KD).

Från Sverigedemokraternas håll låter den föreslagna ändringen mer konfrontativ.

– Den så kallade 50-lappen för utlänningar som vistas i Sverige utan nödvändiga tillstånd är en omotiverad rest från tidigare regeringar som varit både orimlig och orättvis. Att vi gör upp med det här systemet kommer inte en dag för tidigt, sa Linda Lindberg, SD:s gruppledare.

Bådas ordval visar att frågan går på djupet. För tandvård handlar inte bara om hålfria tänder. Det är också svensk historia. För ett drygt halvsekel sedan var det utdragna tänder och lösgommar som gällde för de flesta som blivit gamla. Hela leenden var en ovanlighet som signalerade rikedom och status.

Men fluortanter, skoltandvård och tandborstkampanjer förvandlade större delen av befolkningen till dental överklass, ganska snabbt dessutom. Och när flyktingkrisen inträffade 2015 var Sverige ett av världens mest välborstade länder och svenskar mellan 50 och 90 år hade flest egna tänder i hela Europa – 24 per mun i snitt av 32 möjliga (inklusive visdomständer).

Så när tandläkare plötsligt ställdes inför patientgrupper med omfattande karies och tandsjukdomar som de knappt hade sett i verkligheten så uppstod en krock. Inte bara på klinikerna, där pensionerade tandläkare måste kallas in för att dra ut infekterade tänder på treåringar under narkos, medan yngre kollegor stod handfallna bakom munskydden. ”Tandvården upplever ett vårdbehov hos asylsökande som inte har funnits i Sverige på flera decennier, såsom omfattande kariesangrepp, tandlossning och skadade tänder” skrev Socialstyrelsen i en lägesrapport i mars 2016.

Alla flyktingar som kom under vågen 2015 hade förstås inte tandproblem. Syrierna hade exempelvis ofta lika bra tandstatus som infödda skandinaver, enligt intervjuer med tandläkare. Men många asylsökande från andra länder hade det inte.  

Medan regionernas tandvårdsbudgetar sprack i sömmarna och ordinarie patienter bokades om växte tandvårdsköerna från månader till år. Det var svårsmält för många som mindes hur det brukade vara med de äldres tänder och nu undrade varför resurserna plötsligt skulle gå till nyanlända. Och där någonstans gick ”50-lappen” från en liten avgift till ett rött skynke – och hamnade i Tidöavtalet. Symboler spelar roll, särskilt i frågor som ligger nära människors vardag.

Ungefär samtidigt identifierade Sverigedemokraterna tänderna som en viktig fråga för väljarna och vill ge betydligt mer tandvård till den ”vanliga” befolkningen. I februari lade partiet därför ett eget förslag om utvidgad ”tiotandvård”. Det innebär att patienten bara behöver betala en tiondel av den verkliga kostnaden. Staten ska slanta upp återstoden för alla patienter över 19 år. Modellen – och begreppet tiotandvård – hade redan införts vid årsskiftet för dem över 67. Nu vill SD alltså skala upp detta till resten av den vuxna befolkningen. Prislapp? Cirka 10 miljarder kronor om året.

Vänsterpartiet vill inte vara sämre, men föreslår i stället att högkostnadsskyddet skalas upp. Partiet lade ett skarpt förslag på sin kongress i april. V vill sänka taket från 3000 kronor till 1450 kronor och dessutom att fri tandvård för unga upp till 23 års ålder – borttaget i fjol av Tidöregeringen – ska återinföras. Kostnad: 4,5 miljarder. Frågan är vad väljarna föredrar – billiga tandläkarbesök för alla, alltid – eller rejäl hjälp när ett dyrare ingrepp blir nödvändigt (tiden då högern föredrog selektiva bidrag medan vänstern gillade generella tillskott kan uppenbarligen vara över).  

Som en fond mot debatten i Sverige görs ofta jämförelser med andra länder. Historierna brukar låta ungefär som när en svensk seglare i Biscaya-bukten bet sönder en tand, tvingades gå i land i Brest och fick utmärkt behandling för sex euro. ”Varför-kan-vi-inte-ha-det-så-i-Sverige?” Men sådana anekdoter säger sällan hela sanningen. De flesta länder i Europa tillämpar varianter av högkostnadsskydd och högprocentiga subventioner. Även i Norden är tandvårdssystemen oöverskådliga lapptäcken. En tandvård som är både billig, lättåtkomlig och rättvis tycks vara något av en helig graal.

Tandfrågan är evig och Sverige har varit här förut. År 2006 var tandvården den dyraste reformposten i Alliansregeringens första budget. Det var då det nuvarande högkostnadsskyddet infördes. Men att fullt ut jämställa tandvård med vanlig sjukvård skulle ha kostat mellan 25 och 30 miljarder kronor enligt de beräkningar som gjordes då. Det gör årets förslag från SD och V till något av halvmesyrer, hur stora de än kan låta.

Båda partierna är ännu ensamma i sina respektive regeringsalternativ om att göra tandvård dramatiskt billigare. Vill de förbereda sig inför regeringsförhandlingar kan de plocka upp Riksrevisionens nyss presenterade rapport som konstaterar att dagens tandvårdsstöd är ineffektivt.  

Men ineffektivt eller ej – frågan passar perfekt in i årets valrörelse där den lilla människans plånbok står i centrum.

***

Läs även: Striden om karensen splittrar oppositionen

Läs även: Regeringen kör över Skolverket om kulturkanon