Krönika

Städa upp efter Bush

God vilja räcker inte, det krävs konkreta åtgärder. Genom att återuppta det provstoppsavtal som Bush stoppade, skulle Barack Obama skicka en global signal om en ny säkerhetspolitik.

En del skribenter har hävdat att det inte skulle bli någon större skillnad i USA:s utrikespolitik om McCain eller Obama är president. Jag tror att detta är en fundamental missuppfattning. Ungefär som att hävda att det 2001 inte skulle ha varit någon skillnad om man haft Al Gore som president i stället för George W Bush.

Hade Gore varit president 2001 skulle Irakkriget inte ha ägt rum och försvaret av miljö och klimat hade inte förlorat åtta dyrbara år.

Med Bush och hökar som Cheney, Rumsfeld och Wolfowitz på kommandobryggan från 2001 och ett lobbystarkt militärindustriellt komplex ombord fick det amerikanska slagskeppet ökad fart, som om det kalla kriget återuppstått. Då det välmotiverade motståndet mot det »onda Sovjetimperiet« inte längre behövdes valde man att i terroriströrelser och »skurkstater« se en ny ondska som krävde amerikanskt stål – om det bedömdes nödvändigt även i form av preventiva militära angrepp.

Missilskölden som inte ansågs nödvändig mot Ryssland, krävdes nu för försvar mot länder som Iran. ABM-avtalet med Moskva, som begränsade rätten till försvar mot missiler, revs upp.

Stora militärbaser som inte längre behövdes i Västeuropa ersattes av mindre baser spridda över hela jorden, inklusive Centralasien. Miljarder pumpades in i förberedelser för rymdkrig och cyberkrig. Bakom denna dyrbara militära extravagans har säkerligen också legat en icke uttalad avsikt att bygga ett försvar mot tänkbar ny rysk expansionism och kinesisk förmåga till nukleärt krig.

För den nye amerikanske presidenten blir en av de stora utmaningarna att efter Bushregimens krigs- och militärpolitik få världen på en ny fredligare kurs. Han kan peka på att det accelererande ömsesidiga beroendet kräver multilateral samverkan bland annat inom FN:s ram och att benägenheten att främst lita till militärt våld och hot lett till katastrof i Irak och håller på att leda till kris i Afghanistan. Israels USA-stödda krig mot Hizbollah i Libanon fick avslutas snöpligt. Amerikanska ingrepp på pakistanskt territorium förstärker rekryteringen av självmordsbombare. Hårdförhet mot Nordkorea 2002 ledde till att landet återupptog produktion av plutonium och småningom sprängde en kärnladdning. Det militära trycket mot Iran stärker motviljan mot USA i en befolkning som annars ser generellt positivt på landet.

Slutligen och kanske farligast: den till synes oförtröttliga amerikanska upprustningen, ansträngningarna att flytta Nato-alliansen med dess militära apparat allt närmare Rysslands gränser och att genom nukleärt samarbete få Indien till strategisk partner, har lett till att vi nu tycker oss se början till ett nytt kallt krig. De samlade militärutgifterna i världen är cirka 1 300 miljarder dollar. USA står ensamt för ungefär hälften, men även Ryssland, Kina och Indien rustar upp. En rysk kryssare deltar i manövrer i Karibiska havet medan enheter ur amerikanska flottan navigerar i Svarta havet och levererar filtar till Georgien.

Självklart kommer den nye presidenten först att ställas inför frågan hur Irakkriget ska avslutas. Det avtalsutkast som förhandlats fram mellan Irak och USA är ännu inte slutligt godkänt av parlamentet i Bagdad. Bushadministrationen vill ha flexibilitet i hur länge en del amerikanska styrkor ska kunna finnas kvar på baser i Irak. Syftet med baserna anges vara att »skydda« Irak men många irakier ser dem säkert som ett potentiellt sätt att kontrollera landets oljeresurser och som en trampolin för eventuella interventioner mot Iran. McCain sa sig vara beredd att stanna hur länge som helst i Irak. Obama kan nog driva igenom att USA ingenstans bör stanna längre än värdlandet vill.

En solid amerikansk – och internationell – opinion stödjer Israels krav på att få leva i fred. Bushadministrationen anklagades dock för att under inflytande av den amerikanska Israel-lobbyn ibland vara mer israelisk än israelerna själva. Det finns utrymme för den nye presidenten att öka trycket på Israel att göra eftergifter för att en uppgörelse ska nås med palestinierna.

Idén att göra Mellersta Östern till en zon i vilken ingen stat – inte heller Israel och Iran – har kärnvapen, kärnvapenämnen eller anläggningar för att tillverka dem vore en rimlig del av en fredsuppgörelse, som också borde innefatta ömsesidigt erkännande och ekonomiskt samarbete mellan alla parter. För Iran kunde en garanterad tillgång till kärnbränsle för kraftreaktorer och ett amerikanskt erbjudande om säkerhetsgarantier och diplomatiska förbindelser tänkas få landet att avstå från anrikning av uran. Även Israel kunde ges garantier för sin säkerhet – kanske rentav i form av Nato-medlemskap.

Afghanistan kommer att resa svåra frågor för en ny amerikansk president. Det är här Obama velat ha de resurser som förslösats och ännu förslösas i vad han kallat det »meningslösa« (»dumb«) kriget i Irak. McCain ville också öka insatsen i Afghanistan. Frågan är bara om inte tillfället till framgång försuttits. I dag är den av USA stödda regimen korrumperad och de främmande styrkorna ses mer och mer som just främmande. Att låta Afghanistan gå tillbaks till ett medeltida styre och kanske åter bli en fristad för al-Qaida är inte en tänkbar amerikansk linje. En möjlig utväg kan uppstå om USA löser upp sina kontroverser med Iran och Ryssland och vinner deras stöd och hjälp. Enighet tycks råda om att en mycket större satsning måste göras på ekonomisk och social utveckling.

Det är inte så förvånande att Bush­administrationens katastrofala krigs- och militärpolitik fått ärrade amerikanska utrikespolitiker som de tidigare republikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George Shultz att ropa på återhållsamhet, förhandlingar och nedrustning. De ångrar ingalunda sitt eget kraftfulla motstånd mot Sovjet men påpekar att det kalla kriget faktiskt är över. Kanske fan inte bara blir religiös när han blir gammal. Kanske han blir klokare också.

Att McCain visat förstående för dessa propåer bådar gott om stöd över partigränserna för en viss nedrustning. Utan att ge upp stödet för ett militärt starkt USA har Obama uttryckligen anslutit sig till förslagen. Med en stark demokratisk majoritet i kongressen har han chans att driva en politik för nedrustning – och därmed spara en hel del pengar till hälsovård och utbildning. Han accepterar Shultz, Kissingers och deras kollegers mål att eliminera alla världens kärnvapen och deras förslag att USA snarast ska ta initiativ till samtal med Ryssland och andra stater.

Åtskilliga nedrustningsåtgärder beskrevs av den internationella kommission om massförstörelsevapen som jag ledde. En uppmaning till den amerikanska senaten att åter ta upp och nu ratificera det fullständiga provstoppsavtalet skulle ge en global signal om att nedrustningsarbetet, som stoppades under Bush, åter sätts på räls.

För att nedrustning ska bli av räcker det inte med god vilja. Det krävs också åtgärder för avspänning. Den nye amerikanske presidenten bör låta stödet till Ukraina, Georgien och andra östländer vara civilt och ekonomiskt och komma från EU – inte militärt från Nato. Om amerikansk prestige kräver fortsatt skydd mot missiler så bör åtgärderna sökas gemensamt med Ryssland, Kina och andra stater. De riskerar annars att leda till upprustning.

Mer ur reportaget:

Ekonomin: Stå emot protektionismen, av Cecilia Hermansson

Klimatet: Gör USA koldioxidfritt, av Sverker Sörlin

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera