Fulkonst i finrummet

Text: Thomas Olsson

Foto: Nacka kommun

Samlarna visade tidigt intresse för den urbana konsten, men den senaste tiden har också gallerierna hakat på street-trenden. Och auktionshusen.

Häromveckan såldes till exempel en seriegrafi av Banksy, »Toxic Virgin«, på Bukowskis för 40 000 kronor. Och vid antikmässan Grand Antiques på Nordiska museet i dagarna har Mikael Nyström och Richard Moser från Design Dolores bjudits in för att göra graffitiutställningen »Kings«, där duon tillsammans tolkar gamla regenter, som Gustav Vasa och drottning Kristina, med sprejfärg.

I oktober öppnade det nya galleriet Steinsland-Berliner i Stockholm sin verksamhet med utställningen »Pink Stuff«, 21 verk av sprejkonstnären Finsta från Lund.

– Flera av de verksamma konstnärer som jag har pratat med säger att de vill försöka nå en ny publik. Det blir lätt väldigt internt när de ordnar visningar på olika platser utanför gallerirummet, därför tror jag att den vita kuben (galleriet, reds anm) behövs, säger galleriets del­ägare Jeanette Steinsland.

Jens Anderssons fotoutställning »Kodak Hill Project« på Nacka konsthall vid Dieselverkstaden är en annan av flera utställningar som handlar om graffiti eller gatukonst. Lägger man där till den ökade utgivningen av påkostade fotoböcker som på olika sätt dokumenterar konstområdet är det uppenbart att intresset är stort. »Street Art Stockholm«, »Gates of Graffiti« och »Urban Recreation« om konstnärerna Akay och Klisterpeter (även kallad Rådjursmannen) är bara några av de titlar som getts ut i Sverige.

Internationellt sett hör redan nämnda Banksy och hans bok »Wall and Piece« till en av storsäljarna, efterfrågad såväl i bokhandeln som i livsstilsaffärerna  och redan tryckt i flera upplagor. Martha Coopers fotoböcker om scenen i New York där namn som Futura 2000, Seen och Dondi White skapat sig världsrykte för sin graffiti, hör också till de mer eftertraktade.

Samtidigt skapar graffitimålningar och i viss mån även annan gatukonst nästan alltid stor misstänksamhet hos myndigheter och företag. Det senaste exemplet är debatten kring Riksteaterns turnerande festival »2 New Days of Hiphop« där delar av programmen stoppades i både Stockholm och Göteborg. I Stockholm hänvisade Trafikkontoret  till stadens policy mot klotter och annan skadegörelse när de avslog ansökan om att visa lasergraffiti utanför Södra Teatern vid Mosebacke. Några dagar senare, men efter att evenemanget skulle ha ägt rum, backade dock Stockholms stad från sitt beslut och menade att det byggde på ett missförstånd.

I Göteborg var det kulturförvaltningens nytillträdde chef Björn Sandmark som satte stopp för Riksteaterns graffitievenemang på Pusterviksteatern. Ett beslut som väckt livlig debatt i staden om graffiti i allmänhet och om rätten till det offentliga rummet i synnerhet. I en debattartikel publicerad i Göteborgs-Posten (24/11) förklaras beslutet så här: »Faktum kvarstår att vi i dag inte har några lagliga väggar i Göteborg. Och då är det inte möjligt att i anslutning till kommunens gästspelsscen arrangera den typen av evenemang.«

När graffitin och gatukonsten förknippas med ungdomskultur möter den motstånd och kopplas snabbt till vandalisering, klotter och annan skadegörelse. Samtidigt är utövarna eftertraktade för sin kreativitet och sin närhet till gatumodet och olika subkulturer, och de rekryteras ofta av reklambyråer, livsstils- och modemagasin och konsthallar som vill nå en ung publik. Dessutom accepteras en stor del av gatukonsten, till exempel stickningar, fågelholkar, schablontryck och klistermärken, på ett helt annat sätt än graffitimålningarna.

Nu är de här dubbla rollerna inget unikt för Sverige. I USA och New York var man tidigt ute med så kallad nolltolerans mot klotter och i Storbritannien kommer rapporter om att flera av Banksys väggmålningar målas över. Samtidigt som verk av just Banksy och amerikanska Nate Lowman, eller föregångare som Jean-Michel Basquiat och Keith Haring, säljs för hisnande belopp på auktionshusen.

Men vad är det då egentligen med gatukonsten som lockar så många? Går det att dra några paralleller mellan dagens vurm för konstområdet och dess blomstringsperiod på 80-talet?

Bo Nilsson, chef för Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn, var en flitig New York-besökare när det begav sig och arrangerade för fyra år sedan en Andy Warhol-utställning på Liljevalchs i Stockholm, som innehöll verk skapade tillsammans med Jean-Michel Basquiat.

– Det går i konjunkturer. På 1980-talet tittade man tillbaka på 1960-talets konstscen och den fascination för masskulturen som fanns då. I dag när det finns ett förnyat intresse för masskulturella uttryck, som skulle kunna vara en reaktion på det intresse för exklusiv design och konst som har funnits under högkonjunkturen, har den urbana miljön och gatukonsten blivit intressant igen, säger Bo Nilsson.

Han berättar hur bland andra Jean-Michel Basquiat, som först gjorde sig känd för signaturen Hence Samo, tidigt lyfte fram och hyllade Andy Warhol som en föregångare.

– Är det inte så att det finns en komplexitet i det här som fascinerar? Att både vara en del av det etablerade konstlivet och samtidigt vara verksam i marginalen och utanför det etablerade och tillåtna, säger han.

Galleristen Jeanette Steinsland, som hösten 2005 arrangerade en gatukonstutställning med verk av bland andra Banksy på Allmänna Galleriet i Stockholm, tror dessutom att dagens unga konstköpare är mer vana vid formspråket som finns i den urbana samtidskonsten.

– De har haft det runt omkring sig under hela sin uppväxt och det är en självklar referens. Därför kan man inte ignorera det längre. Det är ett sådant starkt uttryck, säger Steinsland.

Antikmässan »Grand Antiques« på Nordiska museet arrangeras 14–16 november. »Pink Stuff« på galleri Steinsland-Berliner, Bondegatan 70, pågår till och med den 21 november, och »Kodak Hill Project« till och med den 30 november på Dieselverkstaden i Nacka.