Okategoriserade

Inget biter på Borg

Arbetslösheten stiger och näringslivet ropar på stödpaket, men Anders Borg talar om att sänka skatten. Fungerar hans politik i lågkonjunkturen?

I näringslivskretsar kallas han för Rasputin. Men för moderaterna och alliansen är [[Anders Borg]] vallokomotivet som inte gärna byter spår. Förlorar moderaterna lämnar han politiken.

Grigorij Rasputin var mystikern som fick ett fördärvligt inflytande över det ryska hovet strax före revolutionen. Han påstod att han kunde bota tsarens blödarsjuke son genom hypnos, blev maktfullkomlig och så småningom brutalt kastrerad och mördad.

Det säger ganska mycket att Borg, med en underton av allvar, blir Rasputin på arbetsgivarorganisationernas kontor. Den gamla högern frustar över hans inflytande i de nya moderaterna. Hästsvansen och ringen i örat brukar de fnysa åt i nästa andetag.

Anders Borg är också allestädes närvarande, även när han inte är på plats. Det är »Anders« det hänvisas till.

Som när partiledaren och partisekreteraren kallar till presskonferens i sitt uppiffade presscenter i partihögkvarteret i Schönfeldtska palatset i Gamla stan. Det är stadiga lunchmackor och vatten och 190 sidor med förslag som framtidskonventet i helgen ska diskutera. Det enda namn som [[Fredrik Reinfeldt]] och [[Per Schlingmann]] nämner är »Anders«.

Efteråt sätter sig valstrategen Schlingmann ner. Han har svart kostym och vågig lock i pannan, och säger att han har ett större persongalleri att spela med nu än inför förra valet, inte bara Fredrik Reinfeldt. Men när han ska nämna några till så blir det inte mer än – »Anders«.

Huvudpersonen själv är ganska plågad över offentligheten, försöker tona ner sin betydelse, men bekräftar den i stället.

– Det beror ju på att partiledarna nu sedan ett antal år tillbaka är rätt vana vid att det fungerar så. Jag tar fram underlag och lägger grunden för förhandlingen och sedan avgörs det hos partiledarna, säger Anders Borg.

Det är han som bestämmer vad alliansens partiledare har att välja mellan.

Nästa val avgörs, tänker sig Anders Borg, av det han kallar »ansvarskortet«. Av vem som klokast leder landet i svåra tider. Av vem som bäst stabiliserar arbetsmarknaden och håller ordning på den offentliga ekonomin.

I en sådan pjäs har rimligen finansministern en huvudroll. Han ser framför sig ett scenario där de borgerliga har ett tydligt valmanifest som gör klart vad folk ska få om man röstar på alliansen.

Helgens framtidskonvent är det första steget för moderaterna. I vår spikar partiet linjen inför förhandlingarna med de andra allianspartierna. Den viktigaste alliansgruppen leder givetvis Anders Borg.

För moderaternas del handlar framtiden än så länge om minskade barngrupper på dagis, hårdare krav för flyktingar, skattebefrielse för miljöbilar, trygghetssystem som är färdigreformerade, fortsatta skattesänkningar på lägre inkomster, men inte på de högsta, ökat inflytande för offentliganställda, mer jämlik sjukvård. Det är välfärdens tur.

Tricket att vinna valet genom att attrahera socialdemokraternas traditionella väljargrupper ska upprepas. Lite gnäll från näringslivsteknokrater stärker bara vänsterprofilen.

Alliansen, tänker sig Borg, ska ha ett handfast regeringsprogram att ställa mot en mindre konkret opposition. Vilket kanske är en rimlig tanke.

Socialdemokraternas ekonomiske talesperson [[Thomas Östros]] säger till Fokus att det räcker att vara överens på några punkter för en vänsterkoalition. Han tycker tvärtom att det är en poäng att inte binda upp en framtida regering allt för hårt.

Det tycks alltså som om väljarna kommer att få klarare besked av de borgerliga än av oppositionsalternativet, hur det nu ser ut.

Alliansen kan behöva det för att ha en chans. Med en arbetslöshet som mycket väl kan vara uppe i tvåsiffriga tal på valdagen borde det väl vara en omöjlighet för en regering att sitta kvar. I synnerhet om den vann förra valet på att minska arbetslösheten och bryta det man kallar utanförskapet.

Men Anders Borg har givetvis inte gett upp i förväg:

– Tänk dig förloppet när [[Göran Persson]] fick it-kraschen och 11 september över sig. Arbetslösheten pikade givetvis men Persson vann valet 2002 därför att han hade ett starkt regeringsalternativ och ett lyckat ordförandeskap i EU bakom sig. Mot stod en relativt oorganiserad opposition. Det uppfattades som att Persson stod för ansvarskortet.

Nu kan alltså precis samma sak upprepas för Fredrik Reinfeldt. Därför markerar Anders Borg stenhårt mot alla, som han tycker, ansvarslösa krafter som nu ropar att det är dags att öppna kranarna för att möta den djupa lågkonjunkturen.

Det spelar ingen roll om det är professorer som [[Lars Calmfors]] och [[Assar Lindbeck]] som antyder att det är dags att lätta på budgetreglerna eller om det är Svenskt Näringsliv som tycker att det är läge att relansera sin kravkatalog. »Anders« har låst sig.

– Att göra något i närheten av det Svenskt Näringsliv talar om är ju helt ansvarslöst. Det skulle leda till att människor inte kände något förtroende för de offentliga finanserna. Det privata sparandet skulle öka och i slutändan skulle den expansiva effekten utebli efter att man spelat bort väldigt mycket pengar på konstiga åtgärder, säger han.

Man kan förstå det där med Rasputin. »Anders« beskriver arbetsgivarnas företrädare som närmast samhällsfarliga.

Redan i mars 2005, i samband med en konferens i anslutning till Svenska Skidspelen i Falun, ritade Anders Borg upp sin ideala skatteskala med stora sänkningar för låg- och medelinkomsttagare. I en informell samling politiker och journalister ritade han ner formler och diagram på ett blädderblock som sparades till eftervärlden.

Det här var långt innan någon kunde tro att han skulle bli finansminister, och han gick längre än sitt parti. Det var hans »privata« skatteskala vi fick ta del av.

Omgärdade av bibliotekets inbyggda bokhyllor satt bland andra chefen för arbetarrörelsens tankesmedja [[Anne-Marie Lindgren]] och vänsterpartiets dåvarande gruppledare [[Lars Bäckström]]. De suckade samfällt: »Tänk om vi kunde göra det där.« Men till skillnad från Borg hade de ingen finansiering. Nedskärningarna i a-kassan och sjukförsäkringen var Borgs sätt att betala skattesänkningarna.

Efter valförlusten 2006 vittnade Lars Bäckström om att det var då, när han såg Borgs skattesänkningar för vanligt folk, som han förstod att vänstern skulle förlora.

Nu visade det sig att inte heller Anders Borg hade tillräckligt med pengar. När vi sätter oss ner med hans gamla pappersark och skatteskala från 2005 konstaterar han att den är genomförd ungefär till hälften. Målet är att gå hela vägen.

– En medelinkomsttagare ska betala 10–20 procent i inkomstskatt, det tycker jag är en rimlig nivå. Däremot är det orimligt att så många som 37 procent betalar statlig skatt.

Skatten måste alltså fortsätta att sänkas i de breda inkomstskikten, vilket är väldigt dyrt, varje procent kostar fem miljarder.

– Men det är klart att det måste göras. Annars blir marginalskatten på att jobba mer väldigt hög, säger Borg.

Dessutom måste gränsen för att betala statlig skatt successivt flyttas uppåt. I stället för att ta bort den högsta statliga skatten, värnskatten. Det behövs inte för att utbildning ska löna sig, enligt finansministern.

– Utbildningspremien är ju hur mycket skatt du betalar som ingenjör relativt vårdbiträde. Om du är vårdbiträde och utbildar dig så får du bra utdelning.

Eftersom genomsnittsskatten är den viktiga skatten så får ingenjören lika stor effekt av en sänkning längre ner i skatteskalan som i toppen av den, anser finansministern och pekar ivrigt på sina gamla kurvor på pappersarket.

Tidigare har han sagt att värnskattens avskaffande ligger långt bort i evigheten, att det är en »eskatologisk fråga«. Mot det står framstötarna från centerpartiet och folkpartiet om en platt skatt.

– Då får de väl börja argumentera. Vi tycker inte det, säger Borg avmätt.

Det sägs om de nya moderaterna att de är pragmatiska. Fredrik Reinfeldt brukar, för övrigt precis som Göran Persson, inte ange några slutgiltiga mål för politiken.

Men Anders Borg – mannen som resten av partiledningen hela tiden hänvisar till – har uppenbarligen ett mål för inkomstskatterna, vilket också är kärnpunkten i det nymoderata programmet. Och han har en vision om det goda samhället.

– Med de förändringar vi gjort nu är a-kassan och sjukförsäkringen långsiktigt hållbara. Vi är på väg mot en sjukfrånvaro på 1960-talsnivå och a-kassan verkar fungera väl.

Det är 1960-talssamhället han vill se igen. Sverige innan socialdemokraterna höjde skatterna, innan ersättningarna i trygghetssystemen blev för höga och innan lagstiftning ersatte avtal på arbetsmarknaden.

– Ta bort det och lägg till utbyggd barnomsorg, borttagen sambeskattning och utbyggnaden av en bra sjukvård och en skola för alla så får du ett ganska bra samhälle.

Hur pengarna ska räcka till den utbyggda servicen utan höga skatter förklarar han inte. En välvillig tolkning är att det är det som han nu försöker bevisa: om bara sysselsättningen ökar så går det.

Problemet är att det rekordsvarslas, och att snart sagt alla bedömare spår att arbetslösheten kommer att öka. Därmed tryter finansieringen. Takten i skattesänkningarna måste bli lägre framöver eftersom det nu är slut med nedskärningar i trygghetssystemen.

Konjunkturens politiska effekter avgör om Anders Borg kan få »ansvarskortet«. Och han har gått på pumpen förut.

Han misslyckades när han ville förbjuda privata och avtalade tilläggsförsäkringar. Och EU stoppade de sänkta arbetsgivaravgifterna för privata tjänsteföretag, trots att »Anders« först sa till regeringen att EU-kommissionen var med på noterna.

Det blev heller aldrig någon obligatorisk a-kassa. Och varför ska regeringen nu till slut tillsätta den stora utredningen om socialförsäkringarna när finansministern tycker att han fått trygghetssystemen att fungera så bra?

Anders Borg har inget bra svar.

Det är samma sak när bankerna bråkar med finansministern. Deras motstånd mot att gå med frivilligt i regeringens garantiprogram hade han inte räknat med. Han var stensäker på att alla skulle gå med utan större protester.

Den gemensamma faktorn är att Anders Borg misslyckas när han blir rationell ekonom och för en stund glömmer att intressen och värderingar kan väga tyngre. Han brukar beskrivas som tjänsteman, men ingen kan tvivla när demagogen Borg drar i gång i riksdagens budgetdebatter.

Han är politiker. Han har ett mål. Han står där han stått sedan 2005, hans politik är den enda. Men fungerar »Anders« mot lågkonjunkturen och kommer han att få »ansvarskortet«? När inte bara vänstern utan också Svenskt Näringsliv och i borgerligheten upplyfta ekonomer pekar ut alternativ till »Rasputin« blir det uppenbart att det finns just – alternativ.

Det är inte lika mycket frågan om att vara en skicklig ekonom som en skicklig politiker. Sättet att möta lågkonjunkturen och valet 2010 är ett politiskt val.

Men »Anders« kanske inte är politiker så länge till. Han är ganska plågad av offentligheten. Han har blivit mer reserverad och han bygger försvarsmurar när han pratar med folk.

– Man vet att tredje meningen i ett samtal med stor sannolikhet kommer att vara: »Ja, och vår verksamhet behöver för övrigt större resurser.«

Tänker du kandidera till riksdagen 2010?

– Nej, det har jag varit väldigt tydlig med. Jag tänker inte bli förtroendevald i riksdagen. Jag ser det som att jag ska fullgöra min värnpliktstjänst här som finansminister och sedan är min politiska gärning över. Hur många år jag ska vara finansminister är upp till väljarna att avgöra.

Om ni förlorar regeringsmakten då är det slut?

– Jag kan tänka mig att bli finansminister igen.

Men för den här gången, förlorar alliansen är du inte politiker efter valet?

– Nej, det är jag inte.

Läs aktuella blogginlägg om Anders Borg på makthavare.se

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera