Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Fausta Marianovic vill inte vara hjälte

Hon vill skildra Bosnienkriget, men gillar inte ljuset som riktas mot henne.

Doboj, Bosnien 1991. Kriget i Kroatien, några mil norrut, har just brutit ut. Ändå är uppfattningen bland invånarna i den lilla staden att det inte kan hända här. Men allt går snabbt. Kvinnan som äger krogen vid torget märker hur sorlet tystnar på hennes restaurang. Gästerna grupperar sig i tre läger, blänger surt på varandra. Symboler och minnen från andra världskriget dammas av. Så exploderar allt. Livhanken hänger på rätt efternamn: katolik, ortodox eller muslim? Krogägarinnan har bara en tanke i huvudet: att rädda sina två tonårssöner från helvetet.

När hon tror att de befinner sig i säkerhet kommer beskedet att den äldste sonen slåss på det blodigaste frontavsnittet i hela Bosnien.

Fausta Marianovics självupplevda debutroman »Sista kulan sparar jag åt grannen« har hyllats av en enig kritikerkår. På gränsen till mediekändis är hon ändå tveksam till många av skriverierna.

– Det handlar inte om »hjältinnan som räddade barnen ur granatregnet«, säger hon bestämt.

Det är en nymornad författare jag möter på Nordic Sea Hotel nära centralstationen i Stockholm. På besök i huvudstaden för boksignering och promotion. Mingel med kända författare. Med sin dåliga självkänsla hade Fausta Marianovic inte kunnat drömma om att någon ville ha hennes namnteckning i sin bok. Men kön till hennes bord ringlade lång, och efteråt kom kulturministern till hennes loge och ville ha en signatur.

– Det kändes härligt, säger hon och bättrar på läppstiftet som lämnar röda märken på kaffemuggen.

Den 52-åriga sjuksköterskan bosatt i Umeå, anade hon vad som komma skulle när manuset skickades till förlagen?

– Jag hade aldrig förväntat mig en sådan uppmärksamhet.

Men under resans gång var hon trots allt säker på att storyn var bra. Att händelserna hon själv upplevde under Bonsienkrigets fruktansvärda år under 90-talet var värda att berätta. Och att det personliga perspektivet skiljde hennes krigsskildring från de flesta andra författare som valt samma ämne. För i det här fallet var det ämnet som valde henne.

Tvåbarnsmamman som tvingades erfara hur det samhälle hon växt upp i sakta föll sönder. Hur hatet växte fram ur ingenting. Hur granne vändes mot granne, vän mot vän, man mot hustru. Och hur »gubbjävlarna« – de våldshetsande politikerna – slutligen tog ett av hennes barn ifrån henne, beväpnade honom med en kalasjnikov och sände honom ut i striderna. Hon avbryter sig plötsligt och stryker bort de kvarvarande regndropparna från mitt ansikte.

– En mor är alltid en mor, säger hon.

Ögonen utstrålar styrka. Till skillnad från de flesta andra föräldrar i krig gav hon sig av efter sin tonårige son. Hittade honom och lyckades efter hårda ansträngningar smuggla ut både honom och hans lillebror till säkerheten i Sverige. Det är kort sagt en berättelse späckad med dramatik, tragedier och skakande händelser. Men efter att ha blivit intervjuad och recenserad i stort sett i varenda svensk tidning under de gångna två månaderna har Fausta Marianovic börjat känna sig alltmer obekväm med skriverierna. Orolig för att bokens egentliga budskap hamnar i skymundan inför fascinationen för hennes person. Hon känner inte igen sig i de spektakulära och melodramatiska skildringarna av sitt eget liv. Trots att hon gjorde boken för att beskriva den vrede, vanmakt och hoppfullhet hon kände, tycker hon att medierna väljer att distansera sig till orsakerna bakom våldet till förmån för »hjältinnans« bragder. Målet var att peka ut fenomenen bakom kriget. Insikterna hon fick. Uppvaknandet. Hon ville ställa krigshetsarna till svars.

– Det som hände mig har också hänt och fortsätter att hända miljoner andra människor. Min bok har levts av många men bara berättats av mig.

Därför tar hon också upp Balkans blodiga historia i romanen. Hennes serbiska mammas minnen från andra världskriget, när uppåt en miljon serber mördades av kroatiska fascister. Muslimska minnen av serbiska övergrepp från samma tid. Kroaternas uppror mot den serbiska dominansen under mellankrigstiden. Ständiga etniska vendettor genom seklerna. Fausta Marianovic berättar att hon nyligen gjort sina första intervjuer för bosniska tidningar. Då handlar intresset om liv och död i bokstavlig mening. Man har frågat om hon kan ge svar på hur framtida blodbad kan undvikas i det härjade landet som fortfarande plågas av spänningar mellan de olika folkgrupperna. Intervjuerna har varit mer på allvar.

– Vilket budskap har du till våra unga?, undrade de. De frågade inte om skilsmässan från min man under kriget var jobbig, säger hon och suckar.

– Jag är fortfarande förbannad på gubbjävlarna. De som vill ha makt. De har obalans i testosteronnivån. Antingen är det alldeles för mycket, eller så är de impotenta.

Men erfarenheterna av kriget slutade ändå i hopp om människan för hennes egen del. Av alla de vanliga människor hon kom i kontakt med under krigsåren var det ingen som ville ha krig. Allt handlade om rädsla och desperation. Minnen som väckts till liv av ledare vars makt byggde på skräck. Utnyttjandet av historiska myter för att sanktionera blodbadet; anfall innan de anfaller! Skapandet av hot och hat och krav på hämnd. Det var kunskapen om krigets väsen som Fausta Marianovic ville delge invånarna i hennes nya hemland, som inte upplevt väpnad konflikt på 200 år. Bara så tror hon att krig kan undvikas.

– Jag har svenska vänner som läst boken. De säger att de tänker på den när de äter middag på kvällarna med sina tonårssöner.

Fakta | Fausta Marianovic

Ålder: 52 år.
Bor: Lägenhet i Umeå.
Familj: Maken Sven-Åke Boström. Sönerna Dzenan, 33, och Sasha, 35, med sambon Sheila och sonsonen Leon.
Yrke: Sjuksköterska, författare.
Aktuell: Med romanen »Sista kulan sparar jag åt grannen« som ges ut på Albert Bonniers Förlag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera