Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

SVT:s goda vilja

Var omdebatterade »Halal-tv« årets mest ­missförstådda program, eller var det ett misslyckande?

Inte ens pressvisningen blev en lugn tillställning. Det var en gråmulen dag i slutet av oktober och journalisterna som minglade i SVT:s foajé över ciabatta och mineralvatten lyssnade nyfiket. Huvudpersonerna för dagen skulle vara de tre programledarna för »Halal-tv« – tre muslimska kvinnor med sjal – men i stället tog en exiliransk kvinna i sällskapet till orda och upplyste alla om vilket förtryckarmedel slöjan är i Iran. Plötsligt slet hon av sig sin jacka och skrek:

– Ni säger att ni är halal, det betyder att jag är haram. De säger att jag är en hora!

Näst efter hyllade »Klass 9A« är »Halal-tv« årets mest omskrivna, samt utskällda, SVT-program. I programmet intervjuar tre troende tjejer kända svenskar om olika företeelser i samhället, till exempel jämställdhet, sex och alkohol.

Argast har exiliranier med vänstersympatier och personer med koppling till de ateistiska Humanisterna varit. Till de mest kritiska debattörerna hörde Dilsa Demirbag-Sten som reagerade mot att SVT utsåg tre »homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet« till representanter för Sveriges alla muslimer.

Med steningen syftade Dilsa Demirbag-Sten på ett uttalande som Cherin Awad, en av programledarna, gjort år 2003 i programmet »Existens« där en del tolkat henne som om hon var för stening vid otrohetsbrott.

Fast det var intervjun med författaren Carl Hamilton, som var med i programmet för att diskutera klassamhället, som slutligen lyfte debatten till en allmän snackis. I en hemligt inspelad intervju fick tv-publiken höra hur Hamilton tillrättavisar en av programledarna, Khadiga El khabiry, när hon inte ville skaka hand, och säger att den som inte klarar av att skaka hand, kan »bo i en jordhåla«.

En förklaring till reaktionerna på »Halal-tv« utkristalliserar sig när man jämför SVT:s mångfaldspolicy med dess tillämpning. Den går ut på att SVT bland annat »i program och tjänster ska öka kunskapen om och förståelsen mellan människor med olika bakgrund, ålder, kön och sexuell läggning samt med olika funktionsförutsättningar«. SVT ska också »undvika generaliseringar och låta människor framträda som individer och inte i första hand som representanter ...«.

I den holländska förlagan, »De Meiden van Halal«, konfronterar tre sjalklädda kvinnor människor med andra åsikter. Svenskorna ville i stället leta gemensamma nämnare. En initial djupdykning i SVT-arkivet visade en tydlig och ensidig porträttering av »den beslöjade kvinnan« i Sverige.

– Hon var genomgående ledsen, alltid inomhus, lagandes mat. Aldrig bakom ratten, på en båt eller ute i naturen, säger producenten Anna Lindman Barsk, på SVT:s redaktion för livsåskådning.

»Halal-tv« skulle konstruera motbilder. Genomsyras av humor. Hänga med troende tjejer som skämtar och har kul när de kör SVT-buss, spelar fotboll och går på Dramaten. Och som kanske »ser lika ut« men är olika inuti.

I de sju avsnitten med teman som fotboll, klass och sex träffar tjejerna bland andra Jimmie Åkesson, Leif Silbersky och Nyamko Sabuni. De diskuterar sinsemellan det mesta, även islam, utan att alltid nå konsensus.

Enligt Cherin Awad illustrerar avsnittet där tjejerna fotograferas av utviksfotografen Bingo Rimér kanske bäst programidén.

– Vi gick in för att faktiskt försöka förstå hur Bingo Rimér tänker när han plåtar halvnakna brudar och det tycker jag vi lyckades med.

Men få kritiker var övertygade om att det var det program SVT behövde, däribland kulturjournalisterna Ülkü Holago och Roger Wilson.

I sin SvD-kolumn skriver Ülkü Holago att hon föredragit juristen, mamman och läkarstudenten i »Halal-tv« »i egenskap av sig själva, iförda okommenterad muslimsk sjal, kommentera juridiska frågor i ’Rapport’, föräldraledighet i ’Debatt’ eller prata hälsa i ’Fråga doktorn’. Var och en i sitt relevanta sammanhang.«

Annie Wegelius, SVT:s programdirektör, instämmer och beklagar att public service-bolaget inte har nått dit – ännu.

– Vi ville ge tjejerna en mikrofon i stället för en städkvast. När tjejer med sjal kom in i huset var det för att städa eller jobba i matsalen.

Wegelius säger att SVT varit för dåliga på att inkludera minoriteter som en naturlig del av programutbudet och inte som representanter för sin grupp. Hennes dröm är att alla programmakare och journalister nästa år ska ha utbildats i mångfaldsfrågor.

Roger Wilson, journalist och medförfattare till boken »Bögjävlar«, är principiellt positiv till »reservat-tv« på minoriteters egna villkor. Men har haft journalistiska synpunkter på »Halal-tv«, »Böglobbyn« och »CP-magasinet«.

– Jag är kanske naiv men jag kan ändå tycka att ju fler grupper som får komma till tals och får se sig själva företrädda, desto bredare och mer demokratisk public service, säger han.

Populära SVT-serier som »Gynekologen i Askim«, »Livet i Fagervik« och »Svensson Svensson« förmedlar att det bara bor icke-muslimska, etniska svenskar i Sverige.

I den nya dramaserien »Åkalla« ser det annorlunda ut. Den handlar om två bröder från »en persisktalande minoritet i Irak«, som återförenas i ett svenskt miljonprogramsområde. I serien är muslimerna genomgående förtryckta eller våldsamma, olyckliga, matlagande, magdansande, marginaliserade.

Enligt SVT:s programbeskrivning lever den förtryckande broderns familj efter »traditionella muslimska mönster« till skillnad från den ickepraktiserande, »snällare« (men lika marginaliserade) broderns familj som är »modern«.

Tre minuter in i första avsnittet ska »kvinnor veta sin plats«, efter fyra minuter ska den troende farbrodern fösa systerdottern han precis träffat till köket. Efter en kvart ska han tvinga på henne slöja och strax är det dags för hedersmord. Ändå har den inte alls väckt samma debatt som »Halal-tv«.

De få som ändå kommenterat »Åkalla« är mestadels kritiska. Svenska Dagbladets recensent Jeanette Gentele skriver att serien tyvärr lämnar henne beklämd i stället för klokare: »personerna är omöjliga att förstå; det bara skriks och grälas men att huvudpersonerna är sammansatta ska vi förstå av de poetiska ’andar’ från det förflutna som plötsligt dansar eller sjunger för dem.«

Hooman Anvari på Sekulära muslimer i Sverige kallar serien för »en informationsfilm för Sverigedemokraterna« och manusförfattaren och Expressenjournalisten Behrang Behdjou är lika kritisk:

– Det är ett extremt viktigt och laddat ämne men det här blir nästan buskis. Om det inte varit så allvarligt hade jag skrattat.
Manusförfattaren Åsa Lantz tycker att serien har en bredd i mansporträtt genom de olika bröderna, och hon vill berätta om konflikten mellan den som flyttat till staden och den som blev kvar i byn på landet.

– Vi leker ju på många vis med stereotyper. De vanligaste stereotyperna kring svenskar är människor som kämpar med sitt livspussel eller är ockuperade av sina egna liv, säger hon.

Men det finns också en annan SVT-värld: barnens. Där är programledarnamn som Doreen, Nassim och Mela inga nyheter. Där uppmanas även barn som firar icke-lutherska högtider att skicka in teckningar om sin högtidsdag, barn som inte har en namnsdag får en när de skriver in till programmet, en nalle kan heta Habibi och man får sjunga på sitt modersmål även om det inte är svenska.

När Annie Wegelius själv får lyfta fram program med okommenterad etnisk mångfald väljer hon »Uppdrag granskning« och »Klass 9A«. Det sistnämnda är ett av de sju program som Safa Safiyari nominerats för till SVT:s interna mångfaldspris »Prix Mosaik«, som ska »främja speglingen av det mångkulturella Sverige och motverka rasism«. År 2004 tog han, tillsammans med Sara Miller, hem priset för barnkonsumentprogrammet »REA« och i år tillsammans med Tomas Axelsson för »Klass 9A«. Enligt Safiyari är det målmedvetet arbete som lett dit, även från etniska svenskar som ser mångfald som nästan livsviktigt. Själv brinner han allra mest för genusfrågan, mångfald ser han som något självklart.

– Vi är i skolorna och ser hur samhället ser ut. Utöver Östermalm så finns det nästan inga skolor med bara etniskt svenska barn. Att komma tillbaka med en enkät med bara blonda barn vore ju tjänstefel, säger han.

Nästa mål för SVT barn, ungdom och kultur är att göra barnprogrammen på minoritetsspråk som samiska och meänkieli så bra att alla barn väljer dem, särskilt efter att de förärats bättre sändningstider.

Med 44 gudstjänster per år, och kristna program som det frikyrkliga »Förfest hos Gabriel« från 2006 kontra de enstaka som finns för religiösa muslimer, är det svårt att argumentera mot »Halal-tv:s« existensberättigande som konfessionellt program. Som mångfaldsbrandfackla är effekten mer oklar.

Ingen som Fokus intervjuat förnekar att SVT, trots en ambitiös mångfaldspolicy, brister i etnisk mångfald. Utöver barn- och ungdomsområdet ges få konkreta exempel på ett systematiskt, redaktions­övergripande och mätbart arbete för bättre verklighetsspegling. Att ställa sig utanför sin egen verklighet av »vit, heterosexuell, medelklass« är det uppenbarligen alltför få av dem som formar public service som lyckas med.

Först när muslimer och andra minoriteter syns på bred front i SVT som såväl ateistiska som religiösa och/eller sekulära (man kan vara både och!), som läkare, väljare, poliser, kriminella, mammor, pappor, forskare och hallåor slutar de utses till representanter för »den muslimska gruppen« eller andra minoriteter och blir individer. Det är det mångfald innebär.

Missa inte samtalsprogrammet »Efter Halal-tv« med Eva Beckman, Erik Fichtelius och gäster. Måndag den 22 december, SVT2 kl 20.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera