Krönika

Våra djuriska politiker

Ska gorillahannar sköta aktiefonder – och är hästtjejer bättre politiker?

Är män alltför styrda av sina hormoner för att få styra Wall Street? Ja det menade i alla fall Tim Harford, kolumnist i Financial Times, i en intervju. Resonemanget byggde på att gorillahannar tydligen tar risker, brölar och spöar upp varandra vilket beror på att de drabbas av »testosteronförgiftning«. Detta är obehagligt men gör dem framför­allt högst olämpliga att hantera hedgefonder. Ge alltså inte dina pensionspengar till en brölande gorillahanne.

En studie, gjord vid Harvard, visade på att män med högre testosteronnivåer var allmänt mer benägna att ta risker. Forskarna själva sa att det här resultatet inte gick att koppla till krisen men det var förstås precis vad som skedde. Räddningspaketen som räddat bankerna från sig själva får vanliga amerikaner att fråga sig huruvida det inte skulle spara administrativa kostnader om de i stället bara slumpmässigt började ge sina pengar till rika människor. I ett läge där ytterligare sju till tio miljoner (främst kvinnor) beräknas falla ner i fattigdom är man öppen för alla förklaringar. Även gorillahannar.

På sistone har det rent allmänt varit mycket djur i politiken. Lena Askling skrev i Aftonbladet om att Lena Forsberg vid Luleå Tekniska högskola studerat hur kvinnligt ledarskap formas i stallet. [[Mona Sahlin]] har tydligen varit tredjeskötare åt en häst och det menar Askling är en politisk merit. »Att hantera ett stort, starkt djur med egen vilja kräver ledarskap«, skriver Askling och »stort, starkt, djur med egen vilja« är egentligen en ganska bra beskrivning av det socialdemokratiska arbetarepartiet. »Det är dags för Sahlin att ta fram ledarskapet hon lärde hos Bullen i stallet«, uppmanar Askling men frågan är om inte [[Fredrik Reinfeldt|Reinfeldt]] och [[Anders Borg|Borg]] hunnit före.

Det är ju främst moderaterna som bedriver politik genom piskor och morötter. Anders Borg har surrat sig vid utbudspolitiken. Men den här typen av kriser kan inte lösas vare sig med morötter, piskor, sockerbitar eller något annat från My Little Pony. Utbudspolitiken är tänkt att öka incitamenten för folk att söka de jobb som nu verkligen inte finns. Problemet ligger på efterfrågesidan och där prioriteras fortfarande skattesänkningar framför offentliga investeringar, trots att grupper som redan har det bra, om de får mer pengar i nuläget, knappast ökar sin konsumtion utan i stället sparar.

Statsministern har visserligen talat om för folket att det bör konsumera och att det bör konsumera svenskt: »Om ni öppnar julklappen och det står ’made in China’ – då har ni inte gjort mycket för att säkra jobben i Sverige«, sa Reinfeldt, och Aftonbladet tipsade behjälpligt om att ge bort en »spa-helg«.

Frågan är väl om inte statsministern (oavsett vad han nu köpt till [[Filippa Reinfeldt|Filippa]]) just gällande det där att säkra jobben i högre grad borde fråga sig vad han kan göra för folket än vad folket kan göra för honom. Stimulanspaketet som regeringen presenterade förra veckan sågades ju av nästan samtliga bedömare.

Barbara Ehrenreich har skrivit att »med allt detta prat om stimulans av ekonomin skulle man kunna tro att den var en enda stort klitoris«. Och det ligger något i det. Även om ekonomisk politik naturligtvis inte är lika komplicerat som kvinnokroppen: det krävs lite fingertoppskänsla.

Vad som dessutom behövs är en mer kvalificerad debatt om finanskrisen. Den fria marknaden är en myt, politiken har alltid intervenerat, frågan är på vems sida och hur. Det är exempelvis inte rimligt att nödropet »Rädda bankerna!« är det enda nödrop som tycks kräva akut handling. Världen skakade på ett par dygn fram miljarders miljarder, handlingskraften var fullständig. Visserligen var det nödvändigt, men det finns mycket annat som också är nödvändigt, men gällande klimatet anses det som London Review of Books syrligt påpekade vara ett politiskt genombrott när man lyckas enas om att enas om att träffas igen om två år för att åter diskutera huruvida man kan enas.

Även om det förstås är roligt att prata om gorillahannar (framför allt om hur gorillahannarna lyckades komma på namn som »High-Grade Structured Credit Strategies Enhanced Leverage Fund«) är det i krisens spår främst en mänskligare syntes mellan marknad och politik vi behöver prata om, inte girighet och testosteron.

***

För övrigt diskuteras vad det nya rödgröna samarbetet bör ­kallas. Givetvis är »Rymdimperiet« det enda raka då borgerligheten som bekant döpt sig själva till »alliansen«. Sahlins bild över texten »The Empire strikes back« kommer att kommunicera den eftersträvade regeringsdugligheten.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera