»Deras äktenskap är kittlande«

Text: Katarina Andersson

Foto: Scanpix

Tina Brown, 55, vill inte sluta att prata i telefon. Hon nickar, lyssnar, smattrar iväg ett svar och väger från ena skyhöga stövelklacken till den andra. Genom de väldiga, buktande glasytorna bakom henne breder Manhattan ut sig. Gehrybyggnaden, mitt i Chelsea, där Daily Beast har sitt huvudkontor, andas überlyx och pengar. Konferensrummet är utrustat med kontorsstolar som luktar nytt och dyrt och på väggen hänger en platt-tv i dinosaurieformat.

Brown avslutar äntligen sitt telefonsamtal, snäpper igen sin svarta minimobil och slår sig ner.

– Clintons är ett oändligt fascinerande par. Dynamiken i deras äktenskap är kittlande, de hjälper varandra framåt, samtidigt som de ofta saboterar för varandra, säger hon.

Bill Clinton fick munkavle som offentlig person under Hillarys kampanj – han blev tillsagd att hålla låg profil och inte göra några uttalanden som kunde störa kampanjbudskapet.

Nu, när Hillary blivit utrikesminister, hoppas Brown att Bill ska fortsätta att passa sig för att trassla till det för makan. Det handlar exempelvis om att Bill Clintons stiftelse, som arbetar för bättre levnadsstandard för världens fattiga, inte ska hamna i blåsväder.
Stiftelsen kommer fortsätta att ta emot generösa bidrag från länder som Saudiarabien, Kuwait, Qatar, Taiwan, Austra­lien och Norge. Men bidragsgivarna ska redovisas en gång per år, så att inga misstankar om otillbörlig påverkan på utrikespolitiken uppstår. Om Bill Clinton bara kan hålla sig ifrån kvinnoaffärer, ska han förhoppningsvis inte bli ett problem för Hillary.

Brown har kommit närmare paret Clinton än de flesta andra journalister. Hon har följt deras liv i Vita huset och var ofta där, inbjuden som vän, när de var landets första par. Bill Clinton har dessutom ställt upp som skribent i Browns Daily Beast, där han listade sina boktips. Tina Brown har också följt Hillary på nära håll under valkampanjen och kritiserat medier för den sexistiska rapportering som hon menar att Hilllary blivit utsatt för. Men det bästa skvallret om paret Clinton sparar hon till sin bok.

– Jag vet väldigt mycket om dem som andra inte känner till, säger Tina Brown och ser nöjd ut.

Brown började följa Hillary Clinton under valkampanjen. Att hon nu blivit utrikesminister, inte president som Brown hoppats (även om hon är nöjd med Obama och kallar honom »magisk«), ger hennes kommande bok en ny vändning.

– Att välja Hillary var ett briljant och modigt drag av Obama. Han behöver Hillary Clinton på samma sätt som Batman behöver Robin.

Tina Brown pekar på hur Hillary under sin tid som presidenthustru följde sin man när han reste runt jorden. Hon har skakat långt fler president- och statsministerhänder än Obama. Hon är påläst och kunnig och Obama kan tryggt lämna över infekterade frågor som Irak, Afghanistan och andra monsterproblem till henne, och istället ägna det mesta av sin energi åt att få bukt med den akuta ekonomiska situationen på hemmaplan.

– Obama kommer inte ha tid att resa så mycket. Han behöver en superstjärna som Hillary, som dessutom har Bill Clinton vid sin sida. Han har visserligen ett tungt bagage och var förföljd av skandaler under sin tid som president, men ingen kan bortse ifrån att han är en otroligt skicklig diplomat och en fantastisk ambassadör för det här landet. Han kommer vara till stor hjälp, säger Tina Brown.

Hon menar att Hillarys stjärnstatus kan hjälpa Obama på andra sätt. Hon kan distrahera pressen. Faktiskt, menar Tina Brown, när Hillary förlorade slaget mot Obama i primärvalen framstod plötsligt no-drama-Obama som lite torr och tråkig. När det gäller paret Clinton kan man alltid räkna med pressgnistor.

Hillarys engagemang i kvinnofrågor kan också öka hennes egen och regeringens popularitet, menar Tina Brown. Kvinnor kommer att få en företrädare i regeringskretsar, efter att den sömniga och ointresserade Laura Bush och en hårt högerstyrd Condi Rice, som aldrig ens andades om aborter eller andra kvinnofrågor, har lämnat scenen.

Under sin tid som presidenthustru reste Hillary Clinton runt världen och initierade projekt som höjde kvinnors status, skapade jobb och backade upp demokrati i länder som Bangladesh, Pakistan, Nepal, Indien, Sri Lanka och Nicaragua.

Hon var aldrig rädd för att säga sin mening under sina first lady-resor. Hon riktade hård kritik mot Rysslands inställning till trafficking. Hon kritiserade Kina för att dränka eller svälta ihjäl flickebarn, för att familjerna hellre vill ha söner.

När hon talade under FN:s världsmöte i Beijing 1995 blev hon censurerad i radio och tv (rutan blev svart), men hennes ord om att »mänskliga rättigheter är kvinnors rättigheter och kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter« blev berömda.

– Jag förstod aldrig varför hon inte pratade om allt det här under valkampanjen, säger Tina Brown. Jag tror att hon är den perfekta ledaren när det gäller de här mjukare frågorna, samtidigt som hon kan hantera hårda konflikter, hon har en bra relation till militären.

Många har frågat sig vad som fick Hillary Clinton att tacka ja till jobbet som utrikesminister. Att städa upp efter Bushadministrationen verkar vara en otacksam uppgift. Och att glömma och förlåta Obamakampanjens attacker under primärvalen (en av Obamas rådgivare kallade Clinton för »monster«), krama om sin forne motståndare och kliva på hans tåg, kanske inte var helt lätt, det heller.

Hillary tvekade, det vet Tina Brown. Det var långt ifrån givet att hon skulle nappa på Obamas jobberbjudande.

– Under diskussionerna med Obama såg hon till att hon fick försäkringar om att hon har direkt access till presidenten, berättar Tina Brown. Att hon aldrig ska behöva gå via hans rådgivare, utan få prata med honom direkt.

Tidigare utrikesministrar har ofta hamnat i skymundan medan presidentens rådgivare haft mest att säga till om. Kissinger, som var Nixons rådgivare i utrikespolitiska frågor, hade enorm makt. Vem minns ens vem som var utrikesminister under samma tid?

Clinton ville också markera att hon inte hade för avsikt att bli en ny Colin Powell, som var utfrusen från den inre regeringskretsen och som ut­ländska ledare aldrig kunde ta på allvar.

Hon har för avsikt att bli en stark utrikesminister med nära relation till presidenten och makten. Om hon lyckas återstår att se. Men hon har åtminstone New Yorks mediedrottning på sin sida.