Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Krisen fällde vikingarna

Island står inför ett helt nytt politiskt landskap när nya partier nu bildas.

Den 3 maj 2005 talade Islands president Olafur Ragnar Grimsson inför en samling distingerade herrar på en privat klubb för affärsmän i London.

Han sparade inte på krutet och orerade om de »nya vikingarnas ekonomiska triumf«.

I dag är historier som denna en smärtsam påminnelse om en tid som flytt.

– Vi trodde att vi kunde bli som Schweiz, ett framgångsrikt bankland sin litenhet till trots. Att Schweiz har många generationers erfarenhet av bankverksamhet var det ingen som tänkte på, säger ekonomiprofessorn Thorvaldur Gylfason.

Han har nämnts som en tänkbar efter­trädare till centralbankschefen David Odds­­son och är en av dem som länge kritiserat Islands risktagande och en alltför svag valutareserv.

Enligt Thorvaldur Gylfason så blev 30–40 personer stormrika när de isländska bankerna expanderade. De övriga 300 000 islänningarna får nu betala för deras misstag. Efter 17 veckor av protester tvingades Islands regering till slut att avgå i måndags.

Var femtionde islänning har anslutit sig till de nya och mycket brokiga proteströrelserna. Utanför Alltinget har det synts en blandning av svarta anarkistflaggor, det stjärnprydda EU-baneret, och ilskna plakat där det står saker som »helvetes fucking fuck«.

Bättre än så kan islänningarnas frustration och ilska knappast uttryckas.

– Jag var så förbannad över det faktum att en liten klick människor stulit våra pengar. Det har bara varit en stor bluff!, säger Hördur Torfason, sångaren och gayaktivisten som lördagen den 11 oktober gick ner och ställde sig utanför det isländska Alltinget.

Hans nystartade nätverk »Folkets röster« samarbetar med flera andra gräsrotsrörelser med liknande budskap. Tre krav har framförts: att regeringen ska avgå, att få fram ett nyval och att centralbankschefen ska bort. Nu återstår bara det sistnämnda.

Men ingen islänning tycks tvivla på att det bara rör sig om dagar eller veckor innan även David Oddsson tvingas kasta in handduken.

David Oddsson, Islands mest hatade man, var landets statsminister 1991–2004 och dessförinnan borgmästare i Reykjavik under nio år. Han är ett tydligt exempel på den politiska karriär som retar så många islänningar. Att han är arkitekten bakom alla avregleringar som öppnade för den isländska bankexpansionen gör inte saken bättre. Nu håller han en mycket låg profil – det sägs att han barrikaderat sig i sin villa.

– I dag vill jag och de flesta andra islänningar bara höra de ansvariga be oss om ursäkt. Ett enkelt »förlåt« skulle nog räcka långt, men inte ens det har de kunnat förmå sig till, säger författaren Andri Snær Magnason på telefon från Reykjavik.

Han skrev »Drömlandet«, som kom ut 2006 och är en av de mest lästa böckerna på Island i modern tid. Den är en betraktelse över det lilla landets nationella självbild i det ögonblick då den frontalkolliderar med den nya tidens ekonomi och tunga industri. Trots att boken kom ut när Islands ekonomi blomstrade som bäst så skulle den lika gärna kunna vara skriven efter kraschen.

Att demonstrationerna trappats upp till en lynchstämning är okarakteristiskt för Island, som är så litet att man ofta bor granne med sin ovän och därför väljer att hålla låg profil. Inte sedan landet gick med i Nato 1949 har folkliga protestyttringar skakat nationen. I ett land med 320 000 invånare är det inte konstigt att medborgarna befinner sig nära maktens centrum. 65 procent av Islands befolkning tränger dessutom ihop sig på en procent av landets yta: i huvudstaden Reykjavik och dess kranskommuner.

I centrum för folkets kritik står Självständighetspartiet, som suttit i de flesta isländska regeringar sedan efterkrigstiden och har en särställning inom politiken. Debatten om vänskapskorruption och politiska tillsättningar av höga tjänster inom statsapparaten har nu tagit ny fart.

I Transparacy Internationals korruptionsmätningar brukar alltid Island befinna sig i topp bland världens minst korrupta stater. Men det mått som används mäter mutor och ekonomisk korruption och tar inte med vänskapskorruption i beräkningarna, enligt Gunnar Helgi Kristinsson, professor i statsvetenskap vid Islands universitet i Reykjavik.

Nu tror många bedömare att Islands politiska karta är på väg att ritas om. När landet går till val den 9 maj, möjligtvis ännu tidigare, så kommer de nya politiska rörelserna att ha en mycket god chans att ta sig in i Alltinget.

– Troligtvis så kommer vi att få in ett eller flera nybildade partier i Alltinget. Än så länge är det väldigt oklart vilka de är eller hur deras politiska program kommer att se ut, säger Gunnar Helgi Kristinsson.

Många islänningar har fått se sina besparingar och pensioner gå upp i rök. Samtidigt som deras hus, ofta högt belånade, nu rasat i värde. Finansinspektionens dystra prognos spår att landets BNP i år kommer att sjunka med nästan 10 procent och att arbetslösheten, som länge legat runt 2 procent, nu kommer att öka till mellan 7 och 8 procent.

Ändå tycks islänningarna inte lida brist på framtidstro. Fisket och aluminiumindustrin är två saker som de hårt prövade invånarna klamrar sig fast vid. En stor tjänstesektor kan också mildra effekterna av krisen.

– Jag är optimistisk. Även om en finanskris som denna är mycket svår så påverkar den inte ett lands humankapital. Och IMF tror att tillväxten kan öka redan 2011, säger ekonomiprofessor Thorvaldur Gylfason.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera