Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Lösning: öppna Gaza

Enda sättet att få slut på konflikten är att ge palestinierna ekonomiska incitament att skapa fred.

Man kan tycka oerhört illa om fascism, känna total avsky inför nazismen och ändå fråga sig varför den uppstår, varför fascister och nazister fick höga röstetal bland många »vanliga« människor, innan dess ledare tilltvingade sig makten på 1930-talet. Det går inte att se dem som röstade fascistiskt och nazistiskt som offer, de hade överlag tillräckligt med information för att inse att de gjorde ett omoraliskt och irrationellt val.

Ändå inser vi att vissa sociala förhållanden bereder vägen för fascister och nazister.

Gazaremsan styrs just nu av en politisk rörelse som av många (inklusive Sveriges utrikesminister Carl Bildt) ansågs ha vunnit rättvisa parlamentsval i de palestinska områdena. Ändå är Hamas otvetydigt en fascistisk rörelse. Den hyllar våldet, martyrdöden och likt så många andra extrema rörelser använder den AK4:an som sin symbol nästan lika ofta som halvmånen.

Hamas anser att urskiljningslösa raketbombningar av oskyldiga civila är en helt okej politisk taktik för att nå sina mål. Hamas vill formellt utplåna staten Israel. Den som sett Hamas-affischer på palestinska väggar vet att detta inte är ett normalt politiskt parti.

Palestinierna ansågs för inte så länge sedan tillhöra arabvärldens mest välutbildade och sekulära folk. Men precis som Mussolini fick tågen att gå i tid har Hamas minskat korruptionen och med externa sponsorpengar skapat fungerande hälsovård.

Israels bästa chans till fred är att hjälpa till att skapa förutsättningar för att rörelsen ska ebba ut eller omvandlas till ett demokratiskt politiskt parti.

Problemet med kriget och Israels övriga politik är att det stärker Hamas politiskt, och därmed motverkar Israels egentliga långsiktiga syfte. För det första behöver Israel det som inom modern utrikes­politik kallas »soft power«, mjuk makt.

Mjuk makt är förenklat att erbjuda en väldigt bra morot. Att halva forna kommunistblocket hade chans att bli EU-land drev även demokratiskt svaga länder som Rumänien rätt.

Det var EU, inte USA, som hade den mjuka makten att stoppa det ukrainska fuskvalet och återföra landet till demokrati och EU-integration. Gentemot länder som inte får/kan bli EU-medlemmar, som Ryssland, har EU mycket mindre makt.

Även inom länder kan detta fungera. Estland och Lettland har stora ryska minoriteter som hetsas av grannlandet Ryssland. Ändå har dessa varit övervägande lojala. De erbjuds helt enkelt en framtid, ekonomiskt och politiskt, hemma.

Det var »soft power«, löftet om ett hemland, som förde Yassir Arafat till förhandlingsbordet i Oslo. Men i dag har Israel ingen trovärdig mjuk makt. Samtidigt som man lovar palestinierna ett hemland växer bosättningarna på Västbanken, bosättningar som, om man menar allvar, borde evakueras.

Framför allt tillåts inte den palestinska staten att bygga upp en fungerande ekonomi, eller institutioner som polisväsende, eftersom Västbanken likt en schweizerost genomkorsas av osofistikerade checkpoints där tonåriga israeliska soldater tvingar palestinierna till meningslösa köer och förnedringsprocedurer emedan israeliska bilar svischar förbi. Checkpoints som omöjliggör den transport och rörlighet som modern ekonomi bygger på. I Israel har Coca-Cola ett mellanlager, på Västbanken tvingas man hålla över 30.

Palestinierna har varken något politiskt eller ekonomiskt mål att sträva mot. Ingen soft power lockar Gaza att bli som Västbanken, och Västbanken att bli Israels goda granne.

För det andra så kan man inte svälta folket till att störta makthavarna. Det är intressant att vissa nu uppmanar till bojkott och isolering av Israel, trots att en blick i backspegeln visar att Israels totala isolering av Gaza bara stärkt de sämsta krafterna. Isolering fungerar sällan, det visar exempel från Kuba till Saddam Hussein i Irak. Gaza måste öppnas.

I halvdemokratiska statsbildningar som den palestinska leder dessutom kriget till att all opposition mot det regerande partiet kväses. Precis som i kriget mot Hizbollah i södra Libanon 2006 stärker man politiskt dem man krossar militärt.

Problemet är att den israeliska demokratin i sig själv saknar starka ledare just nu, delvis en följd av ett proportionerligt valsystem som skapar bräckliga majoriteter. Men den ledare som till slut träder fram måste inse att stridsflyg utan positiva incitament gör ett land nästan lika sårbart som mjuk makt utan kanoner.

***

FÖR ÖVRIGT måste arbetsmarknadslagstiftningen nu reformeras. Att våga anställa någon trots konjunkturen måste handla om hur man driver företag, inte om hur väl man kommer överens med facket.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera