Många nyanser av brunt

Det är med hudfärg som med grammatiken i romanska språk. Om tio kvinnor och en man omtalas i en sats böjs substantiv och adjektiv maskulint för hela gruppen. Jacques Brels »La chanson des vieux amants« handlar om en man och en kvinna, men de gamla älskande blir maskulina eftersom en av dem är man.

Och om det finns tio vita förfäder och en svart, så böjs personen svart – kulturellt, socialt, etniskt. En enda svart förfader gör dig svart, en enda vit gör dig inte vit. Analogin med språket är inverterad: medan maskulinums dominans i grammatiken också återspeglar manlig dominans i samhället utgör den mörka färgens genetiska dominans i stället ett samhälleligt underläge.

Symbolvärdet av familjen Obama i Vita huset är oöverskådligt. Men jag kan inte låta bli att undra om man en dag, när det väljs en president som är slavättling, har två svarta föräldrar och fyra svarta far- och morföräldrar, kommer att säga att nu, först nu, får USA sin första riktiga svarta president. När man väl ger sig ut på rasmätningens gungfly får man inte göra annat än mäta.

Med etnicitet är det som med könen. För att nå målet att det inte ska spela någon roll vad man är för sort blir medlet en skärpt och emellanåt överspänd varseblivning, där varje händelse tolkas genom ett prisma som säger att allt som sker sker just därför att man har en viss färg eller ett visst kön. Det blir hos vissa en besatthet vid just de kategorier man vill göra oväsentliga. Kanske är det nödvändigt, eftersom missförhållandena inte är inbillade utan verkliga. Men det händer att detta ensidiga sätt att tolka världen blir en ursäkt för att inte behöva vara anständig mot varje människa, för att få leva ut sin längtan efter att dela in världen i samma sorts enkla mallar och tydliga avgränsningar som man vill bekämpa, med den skillnaden att när man står på de förtrycktas sida finner man stereotyperna om de andra rättfärdiga.

Kollektiva hyllningskörer är inget för skeptiker. Men det som får mig att faktiskt tro på Barack Obama är hans sofistikerade syn i »rasfrågan«, och hans tilltro till tankens ansträngning och iakttagelsens värde. Att hålla flera komplicerade perspektiv i huvudet samtidigt är krävande, för politiker dessutom riskabelt. Att därtill klara av att uttrycka de olika perspektiven i en och samma tankefigur och ställa dem mot varandra, är intelligent. Och att göra det i en kultur som skyr komplikation och kräver medial koreografering av varje budskap är formidabelt.

Även om jag beklagar den religiösa koloriten i Obamas tal och predikotonen i hans frasering, har jag övertygats en smula av ett anförande han höll i mars förra året. Inte för dess retorik utan för dess innehåll. Det var med anledning av att pastorn i hans kyrka fällt extremistiska omdömen om vita och om USA:s etniska konflikter, och Obama förmodades dela hans värderingar. Han replikerade då med ett djupt känt och förbluffande nyanserat tal om hudfärg och klass. Han valde inte den enkla vägen att fördöma eller avfärda pastorn, utan konstaterade att han inte höll med honom samtidigt som han uttryckte sociologisk förståelse för vredens rötter. Men han varnade också för att fastna i vreden och vägra se framstegen som gjorts, uppmanade svarta att ta ansvar för sina liv och se sin del i problemet, att inte exploatera sin offerstatus. Därutöver uttryckte han inlevelse i frustrationen över att ständigt skuldbeläggas bara i kraft av vit hudfärg. Han var under press och enkla slagord var det förväntade, men han valde något svårare: att tänka och formulera sig, att söka sanningen även när den är motsägelsefylld, att orka se och uttrycka tillvarons komplexitet i stället för en idealbild av den.

Sannolikt är det hans dubbla identiteter som lett honom till dessa flerskiktade perspektiv, denna känslighet för andra toner än de uppenbara och slappt traderade. Men vi har alla dubbla identiteter, om vi bara blir medvetna om dem och kan översätta dem till andra fält.

Man skulle kunna tänka sig att människan i stället för att anta olika jämna nyanser av en färg blev randig i huden i enlighet med hennes förfäders hudfärger, med smalare och bredare fält beroende på vilken sort man hade mest av. Då skulle allt se annorlunda ut. Jorden skulle helt och hållet befolkas av människozebror. Och det skulle inte hjälpa ett dugg, för då skulle vi fixera oss vid rändernas bredd.

***

För övrigt får jag nog aldrig uppleva installationen av en president som inte har familj. Som är kvinna och inte har familj. Som är ateist, kvinna och inte har familj. Och som av intellektuell hederlighet inte kan svära in sig på Bibeln. Den dagen blir i sanning historisk.

Text: Lena Andersson