Nya Norrland får vänta

Text: Arvid Norin

Foto: Jennie Nilede

Haparanda är stilla och snöklätt, på ytan inte olikt vilken mindre stad som helst i Norrbotten i januari. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Den 15 november 2006 öppnade Ikea sitt nordligaste varuhus här, bara tio minuters promenad från torget. Det har lockat dit andra aktörer. Här skyltar nu stora affärskedjor med sin närvaro och ger intrycket av en stad med 100 000 invånare, snarare än drygt 10 000. De senaste åren har nästan 900 jobb skapats i Hapa­randa. Här tror invånarna på den egna styrkan och framtiden.

På andra håll i Norrbotten ser det mörkare ut. Som i Övertorneå, kommunen med högsta arbetslösheten i Sverige, 8,5 procent, och landets dyraste förskola. Nya kommunalrådet Linda Ylivainio (c) lyckas med sin entusiasm få det att låta som möjligheternas land och helt klart är att det, som Ingvar Kamprad brukar säga, »finns mycket kvar att göra«.

– Var fjärde Övertorneåbo är över 65 år. Det föds för få barn. Men om vi inte har rätt attityd så får vi svårt att övertyga unga att satsa sina liv här, säger hon.

Det är där hennes kritik mot tidigare styre i kommunen ligger.

– Vi har valt att ha en offermentalitet. Det är vår mest älskade myt.

Övertorneå är nu nere på under 5 000 invånare, från 6 000 år 1996 och nästan 8 000 i slutet på 50-talet. Samtidigt har Övertorneå, precis som Haparanda, fördelen av en förhållandevis liten kommun­yta. Ryggraden i den lokala ekonomin är småföretag och därför läggs inte heller så många varsel nu, trots att den ekonomiska krisen djupnar. Än så länge är orderböckerna i stort sett fulla. Man drar också nytta av närheten till Finland, mycket av arbetskraften och handeln kommer därifrån, precis som i Haparanda. Här spelar historien sin roll, en landsgräns som delade ett folk på båda sidor och nästan alla pratar både svenska och finska.

Det är här vi börjar vår resa i det nya norra Norrland. I två städer, ganska lika varandra, men där framtidsdrömmarna än så länge är lite olika välgrundade. Samtidigt är Linda Ylivainio helt säker på sin sak.

– Vi vill inte ha ett Ikea.

I Övertorneå är det de mindre företagen som ska göra det.

Regeringens beslut i veckan att öppna för nya storregioner kan bli lösningen för pressade kommuner i glesbygden. En ansökan ligger redan inne sedan en tid om att skapa region Norra Sverige, där landstingen i Norrbotten, Västerbotten och norra Västernorrland ingår. Jämtland vill slå sig ihop med södra Västernorrland och Sundsvall.

Den starkaste förespråkaren för en storregion, Kent Ögren (s), landstingsråd i Norrbotten, som satsat tid, pengar och prestige i den här frågan, hittar sitt svar i statistiken.

– Befolkningen här ligger på samma nivå som i början på 50-talet. Det är nödvändigt med en stark region. Jag minns själv då jag tittade på siffrorna från 1996 till 2003. Norrbotten hade tappat 13 000 invånare. Västerbotten hade bara tappat 2 000, säger han.

Utvecklingen i området kring universitetet och universitetssjukhuset i Umeå imponerar och har blivit ett draglok i Västerbotten. Många som flyttar från inlandet i Västerbotten flyttar till Umeå, i mycket större utsträckning än vad norrbottningarna flyttar till Luleå. Attraktionskraften är större. Det är också här i Västerbotten som Norr­bottens framtid ligger, i alla fall på landstingsnivå, om man frågar Kent Ögren.

Ansvarskommittén, utredningen som ligger bakom att frågan om storregioner kom upp igen, föreslår regioner på minst en miljon invånare. Det kommer de norra kommunerna och landstingen inte upp i om man inte samlar hela Norrland på ett bräde. Men Sundsvalls och Ånges kommuner söker sig hellre söderut till en Svealandsregion, och Jämtland vill klara sig på egen hand. Samtidigt argumenterar motståndarna till storregionerna att Norrbotten just nu står starkare än någonsin.

Norrbotten är Sveriges tredje rikaste län sett till BRP (bruttoregionalprodukt per capita) och tillväxten har varit god. Haparanda toppade listan i hela Sverige 2007 med kring 11 procents tillväxt och har lyckats vända befolkningstappet som började 1995. Där stavas framgången Ikea, på annat håll är räddningen boomen på råvarumarknaden i världen. Tittar man på medelinkomsten för män med jobb i Kiruna och Gällivare ligger den skyhögt över rikssnittet, tack vare gruvindustrin.

Även i Pajala, som tappar två procent av sin befolkning årligen och som är på väg ner till ett invånarantal på en tredjedel av de 15 000 som bodde där på 50-talet, bubblar framtidstron.

– Vi befinner oss i en situation som vi inte trodde var möjlig. Vi sitter på Europas sista outnyttjade järnfält. Ett svensk-kanadensiskt företag har ansökt om tillstånd att börja bryta. Händer det här så får vi samma utveckling som Kiruna hade första halvan av 1900-talet, säger Bengt Niska (s), kommunalråd i Pajala.

Men än är framtiden inte här, och fram till dess måste det hända något. Om kommunerna inte får tillskott från staten kommer Pajala tvingas att höja skatten med en krona per år för att klara verksamheten.

Den som tror allra mest på framtiden är nog trots allt Sven-Erik Bucht (s) i Haparanda:

– Jag tror att vi om 50 till 100 år är närmare 100 000 fler människor i Norrbotten. Det finns sådana otroliga naturtillgångar här och i omgivande Finland, Ryssland och på norska sidan. Men inte ens då är vi tillräckligt stora för att bli en egen region. Vi är en del av region Sverige med nio miljoner invånare i EU.

Han menar att då Sverige gick med i EU så blev vi som land den enda region som är stark nog. Norra norrland behöver styrka och Sven-Erik Bucht söker den styrkan på nationsnivå. En storregion får vara hur stor den vill, men särskilt stark blir den inte enligt honom.

Det går alltså att hitta vinnande koncept lite varstans i Norrbotten. Små kommuner längs finska gränsen har sina fördelar. Kiruna och Gällivare har gått och blivit relativt rika kommuner, även jämfört med södra Sverige, tack vare den ökade efterfrågan på råvaror. Fyrkanten med Boden, Älvsbyn, Luleå och Piteå har integrerats och strävar mot en gemensam arbetsmarknad. Här klarar Luleå att agera draglok, men inte för hela länet.

I gigantiska inlandskommuner som Jokkmokk och Arvidsjaur gör avstånden den kommunala verksamheten dyr att bedriva och befolkningen fortsätter obevekligt att minska. Däri ligger problemet, som naturligtvis hänger ihop med arbetslösheten. Pajala ligger sämst till här, med 6,9 procents arbetslöshet.

Inlandskommunen Dorotea är litet till ytan, men har mindre än 3 000 invånare och saknar gymnasieskola.

– Det blir svårare och svårare att klara de kommunala uppgifterna. Det ser väldigt oroande ut. Det är väl okej 2008 och 2009, men 2010 slår varslen igenom fullt ut, säger Mats Erik Westerlund, kommunalråd.

En sammanslagning av Dorotea, Vilhelmina och Åsele har varit på tapeten förut. Men pengarna för det planeringsarbete som en gång pågick drogs in när kommunerna först valde att titta på ett fördjupat samarbete snarare än en faktisk sammanslagning. De tre kommunerna har högsta arbetslösheten i Västerbotten tillsammans med Norsjö, alla kring 5 procent.

I Sorsele, i Västerbotten, går man till och med så långt att kommunalpolitiker förespråkar tvångsförvaltning av skolan. Pengarna räcker inte till för att klara av den kommunala verksamheten. Arbetslösheten riskerar att skena, både här och i Dorotea när varsel blir verklighet.

Den totala arbetslösheten ökade med 17 procent i Norrbotten under 2008 men ligger kvar på en historiskt ganska låg nivå, 4,4 procent. Nivåerna i Västerbotten har också varit mycket låga de senaste åren men är på väg upp igen. Under sommaren 2008 var arbetslösheten nere på 2,1 procent, men är nu uppe på 3,5 procent. Men nivåerna kommer att öka här liksom i resten av landet i år. Många prognoser pekar på uppåt tio procent.

Frågan är om det hjälper att slå ihop i storregioner. Förhoppningen är att administrativa kostnader ska minska och att den regionala utvecklingen kan gynnas av att flyttas från länsstyrelsen. Men Norrbotten behöver statligt stöd i vilket fall. Det kommunala utjämningssystemet står för en mycket stor andel av den kommunala budgeten på många håll, i de flesta fall kring 20 procent, inte heller Haparanda skulle ha en chans att klara sig utan den. Trots Ikea.

Den landsända som en gång ansågs vara ett sorgebarn, Ams sades förr betyda »alla måste söderut«, bär nu huvudet betydligt högre än tidigare. Arbetslösheten fortsätter att vara hög, men framtidstron är starkare än på länge. Men klarar man inte att få inflyttning från andra delar av landet så blir befolkningsutvecklingen svår att vända. Befolkningen åldras och de unga flyttar. Och utan befolkningstillväxt är framtiden oviss.

Reinfeldts kompromiss

Av Claes Lönegård

Uppgörelsen. Regeringen öppnar för att dela in Sverige i storregioner. Men de skjuter på flera avgöranden till 2014.

När alliansledarna Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Jan Björklund och Göran Hägglund i onsdags presenterade sin uppgörelse om storregioner skedde det efter många turer.

Dagens landsting har sin grund i den länsindelning som den svenska rikskanslern Axel Oxenstierna gjorde redan i 1634 års regeringsform. Sedan dess har endast ett fåtal gränsdragningar ritats om.

Men i takt med förändrade sjukvårds- och transportbehov har kraven på storregioner vuxit fram bland landets lokalpolitiker. 1999 fick Skåne och Västra Götaland på försök bilda var sin storregion. Förutom ansvar för kollektivtrafiken och sjuk- och tandvården hamnade även kulturfrågor och utvecklingsarbete inom infrastruktur och näringsliv på de nybildade storregionernas bord.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte 2003 ansvarskommittén, med representanter för samtliga riksdagspartier under ledning av nuvarande Sveriges Radiochefen Mats Svegfors, som skulle utreda frågan om framtida regioner. Fyra år senare presenterade de sitt slutbetänkande.

Förslaget var att sex–nio storregioner skulle ersätta dagens landsting. Lika många storlän skulle skapas och myndigheterna skulle omorganiseras för att följa de nya gränserna. Allt skulle vara genomfört till 2014.

Men de borgerliga partierna som fick ta över frågan i regeringsställning hade svårt att enas. Moderaterna stretade emot, samtidigt som deras samarbetspartier såg positivt på en utveckling mot större regioner. Under tiden skickade fler landsting in ansökningar om att bilda regioner.

Till slut fick moderaterna vika sig. Veckans uppgörelse innebär att Skåne och Västra Götaland blir permanenta regioner. Samtidigt tillkommer två nya: Halland och Gotland. Övriga ansökningar – från Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland, samt Jämtland – kommer att lämnas över till Kammarkollegiet för beredning. Först nästa mandatperiod kommer de och andra som vill bilda regioner få besked från regeringen.