Så skapades Giorgia Meloni och hennes klan
Pragmatiker i utrikespolitiken och konservativ på hemmaplan. Giorgia Meloni steg upp ur resterna av fascismen och bildade regeringspartiet Italiens bröder.
När jag ser dokumentären Giorgia Meloni – The Power of the Clans tänker jag att arkitektur ibland kan vara med och skapa idéer och sammanhang – vara förutsättningen – och inte tvärtom.
Det är en liten underavdelning till ungdomsförbundet i ett av Italiens politiska partier på 70-talet, MSI, grundat av medlemmar i Mussolinis fascistiska parti, redan då på väg mot något annat. Den består mest av unga män och de får en lokal med valv slagna under kejsartiden, i lämningar på Colle Oppio, en av Roms sju kullar.
Här utvecklar de en helt egen kultur och atmosfär. De läser och ser film tillsammans, diskuterar politik och idéer, skapar en delvis annan identitet än deras föregångare stod för. De väljer och väljer bort i referenser och arv, och det gör det med utgångspunkt i det som kallas Blyåren (ungefär 80-talet). En period som kännetecknas av politiskt gatuvåld och död, terrorattentat och mord.
Själva ser de sig som ett sällskap och den bärande referensen som sedan löper genom både reportaget och deras politik är Tolkiens Sagan om ringen. De ser sig som hobbitar.
Det handlar alltså om mycket välklädda italienska män i övre medelåldern, nu ministrar och senatorer.
Det är i det här sällskapet Giorgia Meloni (född 1977), Italiens premiärminister, som mycket ung startar sin politiska gärning. Hon blir snabbt uppmärksammad av partiets ledare och plockas in på valbara platser i systemet, vilket inleder en kometkarriär. År 2012 grundar hon partiet Italiens bröder som alltså tio år senare är det största i den nya (och har det visat sig, stabila) regeringskoalitionen.
Så hur gick det till? Melonis huvudfrågor då hon fortfarande var i opposition var invandringen och ”Bryssel”. Många har nog sett videoklippet där hon presenterar sig. Hon är: Giorgia, Kvinna, Mor och Kristen – och ingen ska komma och ta det ifrån henne. Ingen. Säger hon och spänner ögonen i folk. Som om någon hade tänkt det?
Men kanske är det vad både hon och hennes väljare har en känsla av. Något, deras identitet, är hotad.
Väl vid makten byter hon i många frågor fot, blir ekonomiskt liberal. Pragmatiker. Sedan dess har hon legaliserat bortåt en miljon invandrare eftersom näringslivet behöver arbetskraften.
Hon har blivit vän med Bryssel, och efter pandemin cashar Italien in stödpengar som bidrar till att lyfta den segande ekonomin. Och vad gäller aktuell invandring har hon ingått en deal med Albanien som ska ta hand om och sortera invandringen åt italienarna. Det är, enligt reportaget, en extremt dyr och ineffektiv åtgärd, men det ser onekligen ut som att Meloni gör något. Meloni igen: För några år sen bråkade EU-länderna om vem som skulle ta emot alla dessa invandrare. Nu är det slut med det. Alla är överens om att invandringen till Europa ska vara så liten som möjligt.
Det är på hemmaplan partiets konservativa profil syns tydligast. Adoptera barn får nu bara heteropar göra. Surrogatmammor omöjliggörs. För minderåriga kriminella, husockupanter och aktivister gäller en mycket strängare straffskala.
Och, kanske det märkligaste: Historien skrivs om. Vissa händelser skrivs in i historien, som om de alltid hade funnits där, händelser som tidigare hade betraktats som en del av Italiens (och Europas) mörkaste historia. Andra väljs bort.
Utifrån betraktat ser det enkelt, ja, faktiskt elegant ut, på det där typiskt italienska sättet.
***
