Hitlers lille ängel berör

Bryan Singers färska actionfilm »Valkyria«, om Stauffenberg-attentatet mot Hitler, är snyggt filmad, har en gripande rytm, och många spända ögonblick som gör mig tvungen att ta ett fast grepp om min dejts hand i biomörkret. Inte precis för att jag blir rädd, mest för att hindra honom från att prassla och knastra med popcorn och godispåsar. Man skulle kunna säga att filmens styrka också är dess svaghet: att den får publiken att engagera sig mer i popcorn och plockgodis än i moraliska frågor om mod och ideologier.

Det antyds i filmen att många av kuppmakarna snarare drevs av nationalistiska eller personliga ambitioner än av till exempel en övertygad och universell humanism. Och om de nu inte motiverades så mycket av Hitlertysklands konkreta fasor är det kanske naturligt att inte heller filmmakarna visar dessa på duken, utan i stället förlitar sig på publikens förkunskaper i ämnet. Jag gissar dessutom att Singer har dragit sig för att försöka avbilda nazismens allra brutalaste sidor, eftersom det alltid innebär något slags förminskning eller trivialisering av verkliga tragedier.

Men det reducerar också filmens tredje rike till en estetisk retromiljö där Hitlers vansinne mer framstår som ett strategiskt problem för Stor-Tyskland än som ett moraliskt problem för de inblandade. Som tittare vet jag inte säkert vad filmens hjältar känner eller varför de tar sådana enorma risker. Det gör det svårt för mig att engagera mig i Singers lite för coola och välpolerade thriller.

Intressant nog blir det då de karaktärer som fegar, de som tvekar, som blir gripande. De som inte vågar ta steget, de som vägrar se vad Hitlers styre betyder, de som handlar i enlighet med fundamentalt positiva övertygelser för att ändå hamna så fruktansvärt fel. Den mest rörande av dessa figurer är, misstänker jag, inte ens en historisk person, utan en referens till en ouppmärksammad men stark populärkulturell ikon – den blonde, naivt övertygade, lojale unge nazisten.

I »Valkyria« representeras han av den makthungrige general Fromms sekreterare, som är mer lojal mot sin besvärlige chef än chefen är mot Hitler. På slutet för pojken med tårar i ögonen befälet över avrättningen av kuppmakarna. Hans änglalika ansikte pekar tillbaka till andra underhållningsfilmer med nazister i, som »Cabaret«, där en tvålfager hitlerungdom sjunger det utopistiska pekoralet »Tomorrow Belongs to Me« tills nästan alla gäster på det landsortstyska värdshuset, oavsett kön, klass och ålder har hittat en gemensam nazi-melodi. Scenen är en propaganda-pastisch, som illustrerar hur läskigt och lockande ett löfte om en lyckligare framtid kan vara.

I »Sound of Music« är det Liesls brevbärarpojkvän Rolfe som förförs av makten att för första gången utmana aristokrater som den överlägsne kapten von Trapp. Det är han, sjutton år och på det artonde, som hittar familjen gömd på nunneklostret på slutet. Han är på vippen att låta dem fly då von Trapp säger: »Du kommer aldrig att bli en av dem.«

Kaptenen menar: du har ett gott hjärta, du är en god människa, lämna det här vansinnet, följ med. Pojken hör: »Du är svag, du duger inte ens bland nazipacket jag föraktar, du kommer aldrig att få en kvinna som min dotter.« Rolfe blåser i sin visselpipa och kallar på förstärkning. Publiken tittar på Hitlers lille ängel med tårar i ögonen och förstår precis hur det kom sig att inte alla var hjältar och kuppmakare den gången. Kaptenen, som en gång försökte styra sin familj som diktator med visselpipa och allt, flyr till USA och en karriär i underhållningsbranschen.

Text: Johanna Koljonen