Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Fildelning: Inget rubbar rytmen

Det finns en värld där ingen bryr sig om infekterade upphovsrättsgräl. Här lever musiken sitt eget liv.

Karin sliter sladden från Thim. Ut ur macbooken in i mobilen. Den här låten MÅSTE vi bara känna in. Dubstep blir techhouse och Thim blir lite sur. Det är ju hans kök vi är i, och han som borde bestämma över ljudet i det. Snart kräver Ghökan att få logga in på sitt Youtube-konto och bläddra fram Max Peezays senaste grime-dänga. Spotify, Soulseek, torrentklienten och inte minst alla ipods, laptops och mobiler står ständigt redo att pumpa ut allas önskemål och infall.

Det är en helt vanlig förfest i februari, och precis som vanligt finns all musik tillgänglig för alla, hela tiden, överallt. Filerna är delade, och alla är fildelare. Det är sedan gammalt. Sedan tio år för att vara exakt.

1999 stod skivförsäljningen på sin absoluta höjdpunkt. Cd-skivan gick som smör i solsken och ingen i upphovsrättsindustrin ägnade en tanke åt att ett annat format för musik höll på att växa fram. Sedan skivbranschens begynnelse var det ju styrelserummen som beslutat om vilka format som skulle finnas på marknaden.

När fildelningsprogrammet Napster kom och kopplade samman miljontals människors hårddiskar till en enda väcktes skivindustrin ur sin våta dröm av att hungriga vargar åt på deras yrvakna kropp. Följaktligen reagerade de med att blåsa skallen av Napster. Ett antal högprofilerade rättsprocesser, med bland annat Metallica som målsägande, dödade Napster, men blåste en gång för alla liv i anden vi kallar fildelning.

Är man född på andra halvan av 80-talet minns man inte Napster, än mindre den klassiska skivaffären. Det huvud som hade huggits av visade sig tillhöra en hydra.

Nya program fick utrymme att växa. Audiogalaxy, Kazaa, DC++ och så vidare. För varje rättsprocess växte och förfinades fildelningsnätverken. För varje huvud som höggs av fanns det tio nya som var mer än redo att ta dess plats.

Nu är det den svenska sidan The Pirate Bay som är världens största fildelningsapplikation. Mycket tack vare det kontroversiella tillslaget i maj 2006 då polisen rädade företaget PRQ:s serverhall och beslagtog deras datorer i syfte att stänga The Pirate Bay och säkra bevismaterial till den rättegång som nu spelas ut.

När The Pirate Bay gick ner försvann även en tredjedel av Europas internettrafik. Och de svenska piraterna blev huvudnyheter världen över.

Dan Eliasson, dåvarande statssekreterare åt justitieminister Thomas Bodstöm, har i intervjuer medgett att amerikanska ambassaden insinuerat att handelssanktioner kunde komma att användas mot Sverige om inte regeringen gjorde något åt The Pirate Bay. De mejl som kan klargöra om tillslaget var förenligt med svensk lag, och huruvida Bodström gjort sig skyldig till ministerstyre, ligger fortfarande väl dolda under hemligstämpeln.

Men inte ens med fulspel på högsta politiska nivå lyckades man knöla tillbaka anden i flaskan. Tre dagar senare var The Pirate Bay online igen. Nu med mångdubblad trafik.

Den armé som »De fyra stora«, Universal, Sony BMG, EMI och Warner, mobiliserat för att bekämpa fildelningen lyckades inte med mer än att göra sig till sin målgrupps fiende och driva ännu fler folk till fildelningsnätverket.

Aldrig har så många advokater åstadkommit så lite med så mycket resurser under så lång tid.

Vi tar taxi till någon fabrikslokal i norra Stockholm. Som alla fester nu för tiden har den sin bas i ett facebookevent. Det utlovar MINIMAL, TROPICAL, ANIMAL, MAXIMAL, BRUTAL, TOTAL!!!

En rökig och laserblippande betongkällare med vindlande gångar pumpar techno från dj:ar influgna från runt om i Europa. Man får anta att det är inträdet och alkoholförsäljningen som ger dem resor, mat och husrum. Någon träder fram ur mörkret och räcker mig en bränd cd.

– Deephouse, tungt som fan, spana in, du kommer inte bli besviken, säger han.

Jag hade väl föredragit en länk, men råkar ha en ficka stor nog att stoppa skivan i. Och han har skrivit ut Myspace-adressen på plasten så jag slipper stoppa in den i datorn. Det här är så nära skivindustrin vi kommer i kväll. Inte särskilt nära alls alltså.

I ett parallellt universum utspelar sig ett märkligt medialt rollspel. Piratpartister och skivlobbyister debatterar för eller emot upphovsrätt. Hela världen verkar stå på spel. Musik riskerar tystna, konstnärer kommer svälta, framtiden kvävs i sin linda och det allseende elektroniska ögat vässar sin blick.

På dansgolvet märks inget av det. Inget rubbar rytmen.

Efter att ha jobbat med förundersökningen i tre år drar nu slutligen kammar­åklagare Håkan Roswall i gång åtalet mot Carl Lundström, Peter Sunde, Fredrik Neij och Gottfrid Svartholm, de fyra som utpekas som personerna bakom The Pirate Bay. Och som för att ytterligare illustrera sin position har de bränt ned bevismaterialet på cd. Skivindustrin släpper inte taget om cd.

De åtalade är inte allt för oroade inför rättegången. De ser mest fram emot spektaklet. När rättegångsveckan väl är över ställer kretsen kring The Pirate Bay till med fest. Peter Sunde ska spela techhouse. Alla parter är redo att överklaga till högsta instans, vilket kan ta flera år. Ingen av de åtalade tror att The Pirate Bay fortfarande kommer vara världsledande inom fildelning när det väl är dags för en slutgiltig dom.

Oavsett tingsrättens utslag blir fildelningen vinnare. En fällande dom gör de åtalade till martyrer. En friande dom blir en enorm prestigeförlust för skivindustrin.

På efterfesten börjar sladdkampen igen. Men lite mer lojt den här gången. Folk halvligger ned och nöjer sig med att lägga ett veto då och då. Alla har vetorätt. Men man får heller inte missbruka det.

– Den där karaktären som bara sitter och gnäller över allas låtar men aldrig kommer med något eget går ju bort, säger Daniel.

– Vi borde köra en klubb med såna här saker. Typ en gång i månaden. Chillad minimal, och inte så högt, så man kan snacka med varandra, säger Karin.

Digitaliseringen har gjort allt tillgängligt för alla. Det förändrar vårt sätt att använda musik. Det suddar ut gränserna mellan vem som är producent och vem som är konsument. Att skapa, mixa, spela, lyssna, dela är alltihop aspekter av de ekosystem där musiken bärs upp av dem som bryr sig om den. Där alla i någon mån är distributör, konsument och producent.

Det här är inte hela bilden av hur musiken förändras av digitaliseringen. Det mesta återstår att se. Och Stockholms technoscen står knappast som den slutgiltiga modellen för allt musikliv. Men mönstret går igen i varje subkultur. Människorna finns där, musiken finns där, de fysiska rummen finns där, mp3:orna finns där, pengarna finns där, kärleken finns där. Det enda som inte finns där är »de fyra stora«, och ingen verkar sakna dem.

Det finns ett musikliv bortom upphovsrätten, inte i en avlägsen framtid, utan här och nu.

kul-pirater.jpg

4 frågor inför rättegången

Åtalet mot The Pirate Bay. På ena sidan står juristerna, på andra sidan står killarna bakom världens största fildelningssajt.

Henrik Pontén, ansvarig jurist på Svenska Antipiratbyrån. Arbetar på uppdrag av svenska filmindustrin med att värna upphovsrättigheterna för deras bio- och videofilmer.

Peter Sunde, talesman för The Pirate Bay. Står tillsammans med Gottfrid Svartholm Warg, Carl Lundström och Fredrik Neij åtalad för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och förberedelse till brott mot upphovsrättslagen. Riskerar två års fängelse.

1. Hur känns det inför rättegången?

HP: Eftersom det har gått snart två år sedan åklagaren väckte åtal så känns det bra att rättegången äntligen ska starta.

PS: Nu är det tärningsspel i tingsrätten. Det är nämndemän utan juridisk kompetens som avgör. Avdankade politiker som dömer utifrån om de gillar oss eller inte. Men jag vill gärna testa det här och visa att vi har rätt, inget skadar våra motståndare så mycket som när vi får rätt.

2. Varför gör ni det här?

HP: Det är oerhört viktigt att tydliggöra att det inte är okej att tjäna stora pengar på det som andra män­niskor har skapat på det sätt som The Pirate Bay-organisationen (TPB) har gjort. TPB har dels försvårat för de filmskapare, författare, spelkreatörer med flera som försöker leva på sin talang och dels bidragit till att bromsa utvecklingen av bra lagliga nättjänster i Sverige.

PS: Från början var det mest lek, och det är det väl fortfarande. Politiska motiv är fel att säga att vi har, men ideologiska kanske. Vi har väldigt lika syn på yttrandefrihet och informationsfrihet. Vi gör det vi tror på, för att det är kul och bra. Vi har 50 000 anslutningar i sekunden, fler än de flesta andra svenska sidor sammanlagt, och det är bara vi tre som sköter det. Vem skulle inte ha kul att administrera det?

3. Finns det någon verklig lösning på upphovsrättsfrågan?

HP: Absolut, det visar också statistik från andra länder. Men det handlar inte om lagstiftning eller bättre legala tjänster – utan om både och. Med fungerande spelregler där också operatörerna samverkar kring brottsförebyggande åtgärder så växer bra tjänster fram.

PS: Debatten kan finnas kvar hur länge som helst, men den är redan överspelad. För eller emot är ointressant. Fildelning är ett faktum, att vara emot det är som att vara emot att löv är gröna.

4. Om ni vinner?

HP: Det är en viktig signal om att det är olagligt att driva verksamheter som TPB i Sverige där man tjänar stora pengar på andra människors skapande utan att respektera upphovsrätten. Det sätter också en rättspraxis för andra stora pirathubbar som förhoppningsvis leder till att fler människor söker sig till de seriösa nättjänsterna.

PS: Då börsnoterar vi »The Pirate Bay« och låter två miljoner svenskar köpa aktier. Lycka till med att stämma det företaget!

Rättegången mot The Pirate Bay inleds den 16 februari.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera