Kultur

Kan man lita på svenska kritiker?

Sågningen av Moodyssons »Mammut« i utländsk press ifrågasätter de svenska recensenternas syften.

I ljuset av det iskalla mottagande som Berlin filmfestivals samlade kritikerkår häromveckan förlänade »Mammut«, reses – ännu en gång – frågan hur det är ställt med filmkritiken i Sverige? Vid svenska premiären för några veckor sedan var det nästan idel ädel ros från recensenterna, vilket fick SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att brista ut i »reaktionär konsumtionskritik«. Till exempel gav Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och Sydsvenskan Lukas Moodyssons film det nästa högsta betyget, en fyra, om än med flera undfallande recensioner som innehöll långa handlingsreferat i stället för självständig analys.

DN:s filmredaktör Helena Lindblad skriver till exempel att »Moodysson bär med sig samma starka lojalitet med barnen som gått som en röd tråd genom hans filmer tidigare«, medan Sydsvenskans dito Annika Gustafsson inleder sin recension: »Lukas Moodysson har en speciell förmåga att regissera barn. Det spelar ingen roll om han gör det på svenska eller något annat språk. Resultatet är häpnadsväckande.«

Lovord och näst högsta betyg har ovan nämnda recensenter, i likhet med flera kolleger, under det senaste året även tilldelat Daniel Alfredsons »Varg« och Ella Lemhagens »Patrik 1,5«, två på många sätt begränsade filmer regisserade av personer med gott rykte i Filmsverige. Man bör såklart inte stirra sig blind på siffror, men då dessa omdömen kan ha väsentlig betydelse för hur stor publik en film får, förtjänar de likväl att granskas.

I synnerhet när siffrorna, som i fallet med »Mammut« i Berlin, står i bjärt kontrast till en stor samling kvalificerade utländska röster. Allt från tysk morgonpress, där flera kritiker ser Sveriges nye Ingmar Bergman gå upp i rök, till mer tillgängliga Hollywood Reporter, som menar att filmens tunna story tycks bättre ämnad för en tidningsspalt eller blogg. På en fyrgradig skala i viktiga filmmagasinet Screen Daily ger åtta internationella kritiker »Mammut« det torftiga snittbetyget 0,9.

Det är också intressant att notera att när den svenska pressen rapporterar om det svala utländska bemötandet av filmen, så gör man det ofta halvhjärtat. Från undanskymd plats i DN:s kulturdel återger Betty Skawonius bistra tyska angrepp, men hävdar även – helt missvisande – att »engelska Screen är betydligt mer positiva och respektfulla«. I själva verket levererar just denna tidning en regelrätt sågning av Lukas Moodyssons konstnärliga förmåga.

Nog för att det kan föreligga skillnader i bedömningskriterier mellan festivalkritiker och recensenter som har att granska en biopremiär på hemmaplan. Ändå finns det anledning att ifrågasätta på vilka grunder och med vilka motiv svensk filmkritik verkar? Det hela liknar stundtals mest patriotisk sportjournalistik där man känslosamt värnar »de egna« på ytterst tveksamma grunder.

Fenomenet med självförhärligande filmkritik lär dock inte vara ett svenskt fenomen, utan snarare en trist bismak av att vara ett litet, konsensusstyrt land där alla känner alla. Där kritiker av olika skäl förhåller sig undfallande, kanske för att de ogärna vill racka ner på redan populära regissörer, eller för att de är bekanta med dem, eller helt enkelt för att filmen i fråga behandlar ett starkt och viktigt tema.

Kotteriet är ingen ny företeelse, men hålls det inte i schack, och filmkritiken alltmer börjar anamma sportmurvlarnas Sverigekramande hållning, är det en kritik vi klarar oss utan.

Jon Asp är filmskribent och chefredaktör för sajten Ingmar Bergman Face to Face.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera