Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Teser för liberal kultur

Därför är det rätt att truga fler att upptäcka bra kultur. Och att belöna dem som gör det.

Det finns ingen liberal kulturpolitik. Det är nog den i särklass vanligaste kommentaren till alliansens insatser på kulturens område.

Här lanseras därför i all blygsamhet två förslag till teser för en liberal kulturpolitik.

1. Bildningsidealets återupprättelse

Liberaler har problem med bildningsidealet, idén om att det finns en uppsättning grundläggande kunskaper om världen, om historia och inte minst om kulturen, som alla bör dela. En liberal ska inte tro på paternalism, idén att någon, likt en förälder, vet bättre än du själv vad som är bra för dig.  Bildningsidealet blir i stället ofta karikatyrmässigt konservativt, som när Cecilia Wikström (fp) för två år sedan lanserade idén om en svensk litterär kanon, en av staten rekommenderad lista på böcker.

Ändå har liberalismen och bildningsideal alltid gått hand i hand, från upplysningstidens encyklopedister och framåt. Varför? Därför att en människa som känner sin värld, allt annat lika, är en friare människa. Hon får större möjligheter att fatta sina egna val.

Här finns i Sverige idag ett kulturellt utanförskap. För en del av befolkningen har världen öppnats. Enligt statistiken konsumerar vi mer kultur i Sverige än någonsin tidigare. Via nätet kan böcker, historia, konst, film, musik fångas som aldrig förr. Problemet är att trots att hela världen finns om hörnet så letar många i en mycket liten låda. Annan statistik visar hur allmänbildningen i skolan rasar.

Våra ledare, politiska, fackliga, i näringslivet, i skolan måste därför våga säga att det finns något som heter bildning, och att det är rätt att vilja truga fler att upptäcka. Det är bra att fler vet att Iran är en kultur 2 500 år äldre än den svenska och att Beethoven inte bara är en hund.

De institutioner som fortfarande tjänar till att bredda tillgången får inte tveka vad målet är. Statlig radio och tv, statligt understödd film, ska inte handla inte maximalt antal tittare eller besökare, utan maximal delaktighet i bra kultur. Och om Strindberg blivit finkultur har läraren varit för dålig, biblioteket och teatergruppen för små och stängda.

2. Institutionell konkurrens eller minst två av varje

Men med ett bildningsideal samtidigt finns alltid en överhängande risk att smakdomare med statliga medel skapar ett alltmer konservativt klimat.  Det saknas konkurrens. Konkurrens gör att vi anstränger oss, att vi vågar pröva nya vägar, att vi ifrågasätter.

Det första och enklaste vore att aktivera Konkurrensverket i kulturfrågorna. Medan mångfalden blommar på nätet så har vi i Sverige monopol på biografer, lokala monopol på kabel-TV och duopol på distribution av tidningar och magasin. Är det till exempel någon som på allvar tror att biobesökare i Sverige skulle få det sämre om Konkurrensverket splittrade SF i två lika delar med olika ägare?

Men än viktigare är kanske konkurrensen om de sju miljarder kronor som staten årligen lägger på kulturen. Enligt den utredning som snart presenteras ska all kultur i Sverige centraliseras till tre institutioner, för att minska byråkratin. Men kanske borde man samtidigt splittra ett antal kulturmyndigheter.

Vill du söka offentliga medel för film i Sverige finns bara en enda instans att vända sig till, Svenska filminstitutet. Som Fokus tidigare skrivit går huvuddelen av institutets pengar till beprövade koncept från redan kända skapare. I ett litet land, där nästan alla känner varandra efter ett antal år, hänger vänskapskorruptionen ständigt i luften kring alla de mäktiga kulturfinansieringsmonopol vi skapat.

Men tänk om det inte fanns ett Kulturråd, ett Filminstitut, en statlig radio, utan flera konkurrerande? Vart och ett med mål att fylla bildningsidealet med innehåll, men alla strängt skilda från varandra. När en skapare fått nej hos den ena skulle hon kunna vända sig till nästa, den konkurrens om skapare som alltid funnits mellan privata mecenater. Då kanske kulturpolitiken kunde bli både paternalistisk och liberal.

***

FÖR ÖVRIGT publicerade LO i veckan sin årliga studie på DN Debatt om att klyftorna ökar i samhället. Fem sidor bort i samma DN kan man läsa att soparbetarna i Stockholm tjänar 32 000 kronor för att jobba fram till lunch. Vi ser fram mot LO-utredningen som förklarar varför sopgubben tjänar dubbelt så mycket som vårdbiträdet, som har likaledes tungt och illaluktande jobb, och dessutom jobbar heltid.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera