Älskade långtråkiga land

Det kommer en kallelse. Vårt hus tillhör en vägsamfällighet. Vi vet inte vad det innebär. Men det är själva fastigheten som tillhör, inte vi, vi som bara bott här något år och knappt hälsat på folk. Och tillhör vi fastigheten så måste vi ju gå på mötet. Man vill veta vilka skyldigheter man har, kan man säga. Man är beredd på förebråelser för att man inte bidragit till snöröjningen under vintern. Man är ju ung och rask och allt det där. Möjligen lider man också av en morbid, antropologisk nyfikenhet. Vad är det för människor? Vad gör de när de inte yr förbi i sina pickuper och traktorer?

Vad de gör, visar det sig, är att de förvaltar. Sina ägor, förstås – som till skillnad från vår tomt mäts i något helt annat än kvadratmeter och där jag har en vag föreställning om att det jag har på tallriken framställs – och sina gränsdragningar. För en vägsamfällighet är nu inget anarkistiskt upptåg. En vägsamfällighet är en strängt reglerad företeelse. En vägsamfällighet har en ordförande med pärmar som innehåller korrenspondens med Vägverket, staten, kommunen, till och med kyrkan.

Kyrkan har sålt – »avyttrat«, muttrar pärmen – sitt församlingshem och vill nu »utverka« en »minskning av andelstalet« från 3 hundradelar till 2. Jag frågar hur man beräknar andelstalet. Ordföranden klargör. Någon myndighet har en särskild metod, en »ton-/kilometermetod« om jag uttolkar skånskan rätt. Vi ska alla vara glada, säger ordföranden, för att en sådan beräkning redan har genomförts. Den går på 25 000 kronor och kräver »enhälligt stadfästande«. Nu är det bara att tala om för kyrkan, som för övrigt inte skickat någon företrädare till mötet, att församlingshemmet ligger längs en helt annan väg och att begäran alltså avslås. Kan vi klubba det? Vi kan klubba det.

Mycket snart drabbas jag av starka ömhetskänslor för dessa slitstarka kvinnor och män som trots precis allt behandlar mig som en vuxen och tålmodigt svarar på mina dumma frågor. (Om de visste att jag är utbildad jurist skulle de skratta lite dystert på det där sättet som bara bekräftande av fördomar kan åstadkomma.) Det är dessutom gripande hur ordentlig reda de har på allt. De lever av den jord jag betraktar som »landskapet« när jag dricker morgonkaffet eller »terrängen« när jag tar en kurva för snävt. Det är deras arbetsplats jag bor på. Ordförandens arvode är 250 kr om året. Han gör det för att han är bäst lämpad och, antar jag, för att det ger honom en viss kontroll över sådant som val av avdamningsmetod och placering av brunnslock. För honom är den tillhörande byråkratin inte märkligare än vad det är för mig att ringa och skälla ut bredbandsleverantören.

Men framför allt är det själva Sverige som fyller mig med en sorgsen, förbluffad tillgivenhet. Tänk bara en amerikansk kapten eller major som har till uppgift att styra upp infrastrukturen i en by i Afghanistan – vad skulle han säga om han såg oss här i kväll? Vad skulle han göra? Han skulle fälla en tår. Han skulle sälja sin själ för att få uppleva byns starke man sitta och stirra ner i en pärm och med förlägen röst säga: »Nästa punkt är val av ordförande för kommande års verksamhet.«

Fred är inget slumpartat tillstånd. Fred byggs ett decennium i taget av envisa själars tröstlösa slit och tålamod. På långfredagen frågar mig min sexårige systerson om varför klonsoldaterna i »Stjärnornas krig« blir onda i en handvändning bara för att kejsaren befaller det. Men gåtan är inte hur folk blir onda, borde jag ha svarat. Gåtan är hur folk har tid och ork och vilja nog att faktiskt bli goda.

Text: Thomas Engström